Glöd · Under ytan

Moderaterna måste välja väg

Foto: Fredrik Sandberg/TT | Ambition, nyfikenhet och sakkunskap räckte inte.

Hur hamnade Moderaterna där de nu befinner sig? Och vad behöver de göra för att hitta en väg därifrån?
På veckans Under ytan analyserar Mattias Svensson ett splittrat parti som tycks ha glömt vad det ville.

Vad vill du göra? Hur vill du göra det? Med vem vill du göra det? Med dessa frågor plågade Fredrik Reinfeldt socialdemokratiska partiledare i återkommande valrörelser. Det är bara en del av hans arv som nu plågar Moderaterna.

Med vem vill du göra det? Så mycket av politiken handlar om koalitionsmatematik dessa dagar. Inte undra på. Vi har en rödgrön minoritetsregering stödd på Vänsterpartiet, medan riksdagen har en icke-socialistisk majoritet. En annan regering är möjlig, men inte minst Moderaterna slits itu av frågan vilken det skulle vara.

Decemberöverenskommelsen blev ett fiasko i och med att stora delar av väljarkåren uppfattade den som en kapitulation från alliansens sida. De märkliga budgetturerna som å ena sidan krävt Vänsterpartiets medverkan och å andra sidan uteslutit en gemensam alliansbudget är svåra att inte se som det sämsta från två världar. Man kan tycka mycket om Sverigedemokraterna som parti, men när alliansen drar sig för att lägga fram egna förslag av rädsla för att de ska gå igenom i riksdagen är det inte konstigt om kritiken drabbar dem.

Vilka är värst?

Frågan har i själva verket blivit: med vem vill du inte göra det? För en betydande del av alliansväljarna är svaret: Sverigedemokraterna. För många moderater är svaret: Socialdemokraterna. Inte för att S nödvändigtvis skulle vara ett värre parti än SD, utan för att SDs stöd (som man hoppas komma över billigt) ses som enda möjligheten att avsätta S och leda en regering. De senare är enormt frustrerade över att en icke-socialistisk majoritet inte tar över regeringsansvaret.
Anledningen är att det inte finns någon enighet inom alliansen för detta val, och således inte en majoritet för en regeringsbildning. I brist på försök att ta makten är det också fritt fram att spekulera och drömma om koalitioner och vilken politik som skulle föras. I spekulationerna handlar mycket om relationen till Sverigedemokraterna, men kärnfrågan rör egentligen alliansens förmåga att förhandla enat med en tredje part. Med migrationsöverenskommelser med Miljöpartiet som noterbart undantag, har alliansen inte förmått ge och ta i förhandlingar med andra partier. Egentligen var det märkligt att alliansen inte efter 2010 försökte nå blocköverskridande uppgörelser i frågor som bostäder, arbetsmarknad, energi och en ny skattereform. Man hade då kunnat så split mellan S och MP som framtida koalitionspartners och därmed konsoliderat alliansens makt. Också den här mandatperioden har alliansen uteslutit förhandlingar som allians, trots att det rimligen hade givit ett bättre budgetutfall än en S-V-MP-budget, oavsett om man förhandlat med regeringen eller Sverigedemokraterna.

Även detta kan vara ett arv ifrån Reinfeldt, som med Moderaternas starka ställning i ryggen slet hårt på mindre och krympande koalitionspartier. Skulle dessa sedan kompromissa bort ännu mer i förhandlingar med andra? Frågan är dock vilken roll allianspartierna kan spela var för sig. För de mindre partierna finns en kompensation i form av frihet att inta egna positioner och jaga stigande opinionssiffror. För Moderaterna som är mer av ett maktparti är oförmågan till enighet och förhandlingsvilja utåt en ständig påminnelse om att de inte kan erövra statsministerposten. Hos moderata stödtrupper tar sig detta uttryck i stigande irritation mot de förväntade koalitionspartierna, vilket knappast gynnar enigheten.

Otydligt uppdrag

Om det inte räckte med plågorna kring hur och med vem, så är det också tilltagande otydligt vilket uppdrag som alls håller Moderaterna samman dessa dagar. I ett rapportsläpp från i somras påpekade Fria moderata studentförbundet att Carl Bildt 1991 kunde sammanfatta vad Moderaterna stod för på 17 sekunder:

”Rättsstat, demokrati, marknadsekonomi och frihet för den enskilde.” Få skulle i dag kunna sammanfatta kort och kärnfullt vad Moderaterna står för. Jag hörde Anna Kinberg Batra presentera partiets fyra tunga frågor vid en konferens i Kalmar förra hösten, men noterade redan då att jag inte för mitt liv kunde minnas någon enda. Allt jag minns är den öststatsklingande sloganen: Plan för Sverige.

”Många har velat läsa in en ideologisk konflikt mellan konservativa och liberaler och en sådan spänning finns förstås, men Moderaternas problem är snarare att de tappat bort båda dessa arv i jakten på opinionsframgångar.”

Det är förvisso få partiledare förunnat att kunna formulera en partilinje utifrån sina egna ideologiska preferenser. Många måste tvärtom anstränga sig extra mycket för att gå andra falanger till mötes. Nya moderaterna tog det hela ett steg längre och anpassade stora delar av politiken efter vad man trodde att väljarna ville ha. I ett svep blev Moderaterna ”kollektivavtalsfantaster”, tyckte tidigare skattesänkningsförslag var fördelningspolitiskt orättvisa och kovände från en tidigare kritik av public service och Systembolagsmonopol. Efter valet 2012 skrev Anna Kinberg Batra ihop med Peter Norman att Moderaterna bejakade ett betydligt offentligt ägande och att partiets ”ofta entydiga fokus på privatiseringar kommit till vägs ände”.

Därefter har Moderaterna kommit att ompröva det reinfeldska arvet med samma nymoderata metod. Hösten 2015 var Moderaterna plötsligt lika entusiastiska anhängare av gränskontroller mot Danmark som de tidigare blev till kollektivavtal. Så snabbt raderades det EU-vänliga partiets flera decennier långa engagemang för att riva gränsbommar och kontroller i Europa, för att förbytas i sin motsats. Andra delar av historien skrevs snabbt om, som att Moderaterna mött väljarna med en generös flyktingpolitik på sin agenda både 2006 och 2010 och att borgerliga regeringar sedan dess liksom på 1990-talet präglats av en sådan politik.

Rättsstatens fundament

Om förnyelsen under Fredrik Reinfeldt ofta kom att stöta sig med utgångspunkterna marknadsekonomi och frihet för den enskilde, skaver nutida förslag allt oftare också mot rättsstatens fundament i beredvilligheten till hårda tag. Under sommaren har Moderaterna både förespråkat fängelsestraff för att vistas i landet utan rätt resehandlingar och att rucka på medborgarskapet i jakten på terrorsympatisörer.

Partiet som gjort det till lite av en sport att springa till KU för varje felsteg från den rödgröna regeringen struntade också i att lagens krav frångåtts då regeringen förra hösten beslutade om att förlänga gränskontrollerna. Riksrevisionen konstaterade i en rapport ”att det inte har gjorts någon systematisk uppföljning av huruvida det fortsatt föreligger ett sådant allvarligt hot som avses i kodex om Schengengränserna eller av gränskontrollernas effekter på hotet.” Jämför gärna med reaktionerna på Transportstyrelsens beslut att ”göra avsteg från lagen”, som när det avslöjades i somras möttes med KU-anmälan och avgångskrav på tre ministrar.

Hittills har detta skifte inte varit framgångsrikt för att stoppa väljarflykten. Kanske för att det andas desperation och opportunism mer än eftertanke.

Grundläggande värden

I viss utsträckning var Moderaternas problem en ledarskapsfråga, även om det smärtar för mig att medge detta. Jag var politisk sekreterare åt Anna Kinberg Batra 2001–2002 och vi känner varandra sedan tiden i MUF i början av 1990-talet, vilket läsaren bör känna till. Hon är en av de mer ambitiösa politiker jag träffat, med en bred nyfikenhet och sakkunskap, och hade mod nog att vara en av fem moderata riksdagsledamöter som gick emot gruppen i frågan om att tillåta homoadoptioner som röstades igenom 2002. Det går dock inte med bästa vilja att hävda att Moderaterna under senare år präglats av vare sig mod eller liberal principfasthet.

Att leda ett politiskt parti innebär ett obarmhärtigt ljus på i stort sett hela ens personlighet och i detta ljus kommer inte minst en viktig skillnad att framträda. För några är partiledarposten ett trappsteg i mängden, som de obekymrat kliver upp på med blicken riktad framåt och uppåt. För andra är ordförandeskapet i partiet en upphöjd position – det finaste och viktigaste uppdrag de kunnat tänka sig – från vilken de ofrånkomligen kommer att blicka nedåt för att inte sätta foten fel. De senare kommer oftare att falla. Senast i den raden var Anna Kinberg Batra.

Den partiledning som nu tar över ärver ett parti härjat av räddhågsenhet, irritation och motstridiga viljor. Många har velat läsa in en ideologisk konflikt mellan konservativa och liberaler och en sådan spänning finns förstås, men Moderaternas problem är snarare att de tappat bort båda dessa arv i jakten på opinionsframgångar. Alla partier har en omprövning att göra i ljuset av flyktingkrisen 2015 och fortsatta problem i Europas närhet, men den behöver präglas av eftertanke och lojalitet mot grundläggande värden.

De hemmaradikaliserade Täbybor som partiet försökt tilltala med tuffhetsposerande utspel mot asylsökande och tiggare är kanske inte så representativa för väljarkåren som deras ljudvolym kan ge intryck av. Moderaternas vägval är viktigt både för partiet och för Sverige. De frågor om samarbetsstrategi och politiskt innehåll som plågar dem är i slutänden frågor som alla måste besvara.

Mattias Svensson är en svensk författare och debattör. Han är kulturskribent i Aftonbladet och har tidigare bland annat har varit redaktör på magasinet Neo, verksam vid tankesmedjan Timbro och ordförande för Frihetsfronten.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV