Det var i Indien man upptäckte oändligheten. Det gjorde man ungefär 2 000 år före alla andra.
Kom att tänka på detta när jag första gången hörde att Stefan Löfven inte haft en susning om hur Transportstyrelsen langat ut hemlig information till lägstbjudande. Kopplingen kan tyckas konstig. Men min hjärna fungerar så. En del hävdar att det är kreativt, andra att det är galenskap.
Hur som helst. I Europa ägnade vi oss åt att beskriva världen med hjälp av rumsliga geometriska former. I Indien forskades och filosoferades kring de stora talens oändlighet. Det dröjde till 1800-talet innan européer kom på det.
Det är ju lite läskigt med oändlighet. Hur stora tal man än beskriver – hundra miljarders biljoner till exempel – så kan alltid någon jäkel med ett flin säga att hen minsann kan ett högre tal. Det är bara att addera med 1.
Geometri håller sig inom ramarna. Vilket passade européerna. Det är likadant i Rosenbads matsal.
Rosenbad. Det är regeringens formella kommandocentral. Där finns en matsal. Den fungerar som kommandocentralens informella hjärta. Dit kommer bara statsråd in. För att käka lunch tillsammans. I förtroende.
Det man hört där har man aldrig hört om någon frågar. Det är det geometriskt rumsliga som råder. Att ta med sig det formellt outtalade ut ur rummet är som att göra en resa in i oändligheten – någon jävla journalist kommer alltid att plussa på med ett vad man än säger.
Maten är uppställd vid väggen. Där får statsråden hämta. Där står de och småpratar. Det skvallras, det suckas, det sägs sanningar. Och en och annan osanning förmodligen.
Alltför ofta serveras kyckling, meddelades av Göran Persson en gång. Han föredrog charkuterier under sin glans dagar.
Jag har själv aldrig varit statsråd, men som språkrör befunnit mig i den där matsalen. En liten frukost i all stillhet. Tillsammans med några få. Språkande om sådant som vi alls inte talat om ifall någon frågat.
Fy, kan man tycka. Särskilt om man sitter vid köksbordet och liksom kan tycka lite vad som helst utan att det får andra konsekvenser än att kaffet kallnar.
Rosenbads matsal. Att det inte där – när man tagit pyttipanna, svarta oliver eller småkorv vid serveringsbordet – sagts något om it-skandalen under månader och år känns som alltför kreativt för att vara sant. Ren galenskap faktiskt.
Att statsministern inte hört nåt ens när han lagt upp fläskpannkaka – vilket är hans favoriträtt – tycks mig så oerhört besynnerligt att det överskrider sannolikhetens och nog också möjligheternas gräns.
Å andra sidan. Hade man gått ut med information öppet, som borgarna efterfrågat, så hade it-skandalen kunnat utnyttjas av intressegrupper som ännu inte hade fattat att hemligheter var på drift som följd av marknadsfundamentalismens principer.
Jag skulle vilja se en statsminister som sa detta. Jo, jag visste, skulle hen säga. Men av hänsyn till det allmännas bästa knep jag käft.
Hade statsministern sagt så hade jag unnat honom fläskpannkaka ibland. Och han hade visat större insikt än 1700-talets européer.
George Cantor insåg på 1800-talet att det både finns en oändlig mängd heltal och att vissa oändligheter är större än andra.
En del ledande statsmän tycks oändligt korkade och en del tycks ännu mer oändligt korkade.
