Att så ett frö av tvivel – del 10: I en stad i ett land någonstans har tvivlet börjat sprida sig bland människorna och en efter en börjar de söka sig till den lärde med sina frågor. I dagens avsnitt – som är det sista i serien – har turen kommit till Konstnären.
Är det rätt att skära sönder däcken på en dieseldriven suv? Ursäkta frågan, men jag måste veta för det är bråttom nu.
Är det något annat du behöver veta om mig? Jag är tjugotre. Går på konstskolan.
Jag har alltid trott att konsten ska rädda världen, men jag tror inte det längre. Det går för långsamt. Och folk tar inte konst på allvar. Man betraktar det som vilken annan konsumtionsvara som helst. Köp och svälj. Noll reflektion. Det spelar ingen roll vad du gör. Uttrycken har förlorat sitt värde. Folk är mätta.
Snabb analys och handlingsplan: Vi måste alltså byta metod. Och det har jag gjort.
Så glöm min inledande fråga. Rätt eller fel. Däcken är redan sönderskurna. Jag har bränt bilar också.
Synd bara att alla tror att det är invandrarkillar i den förorten som gjort det. Fast det säger väl mest om hur fast vanligt folk är i sina tankebanor. Och det är dessa vi måste bryta upp.
Om så med våld.
Det finns en supercool kvinna som har skrivit mycket om vad som skapar förändring i ett samhälle. På riktigt. Hon talar om olika hävstångspunkter. Du vet, om man ska tippa något över ända kan man ta hjälp av en hävstång och beroende på var änden placeras i marken får den olika stor effekt.
Och lägst effekt har olika punktinsatser som till exempel nivån på skatter och bidrag. Och ändå är det på den typen av åtgärder vi lägger 90–95 procent av all vår energi.
Något högre effekt har information och utbildning. Ännu högre har lagar och mål. Men allra högst effekt har det paradigm man är inne i. Alltså själva den grundläggande samhällsberättelsen.
Vi konstnärer har alltså makt. Egentligen, men vi måste göra rätt saker. Använda vår kreativitet. Vår styrka.
Och jag tänker egentligen att det enda vettiga, om staten ska fortsätta ge pengar till kulturarbetare, är att villkoret ska vara att allt man gör handlar om klimatfrågan och hur vi kan ställa om till ett hållbart samhälle. Annars. Noll.
Men så fort jag säger det säger nån annan att ”det vore ett hot mot konstens frihet” Men hallå, vad är friheten värd om temperaturen stiger med 6 grader? Perspektiv, tack.
”Demokratins styrka är dess långsamhet” säger de. Jo tjena. Fortsätt då att måla era fina tavlor till fina gallerier, skriva era fina pjäser till era fina scener och fina dikter i fina böcker och berätta historien om vita män som krigar på museer och och sen är det för sent.
”Men hallå, vad är friheten värd om temperaturen stiger med 6 grader?”
Alla präster borde ha som uppdrag att tala om klimatförändringarna när de predikar. Och det borde vara förbjudet att som journalist ifrågasätta klimatfrågan. I alla fall inom public service. Vissa saker kan faktiskt inte underkastas kraven på opartiskhet.
Och jag tror vi behöver mycket hårdare lagar. Och strängare straff. Det måste vara brottsligt att förstöra miljön. Det måste kosta mer att förstöra möjligheterna till liv för kommande generationer.
Inför undantagstillstånd!
Alla måste förstå att vi är på väg mot en katastrof!
Eller. Hur tänker du?
”Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får offra demokratin.
Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får sluta tänka.
Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får sluta förstå hur våra meningsmotståndare tänker.
För vi måste göra det tillsammans.
Det är bråttom och det är mycket som går åt fel håll, men klimatet får aldrig bli en hävstång för andra orättvisor än sin egen. Det kan skada frågans trovärdighet.
Det är bråttom men vi får inte kidnappa konsten och kulturen till att försöka hamra in detta i huvudet på dem som vi upplever inte förstår.
Det är bråttom och vi håller på att förlora kontrollen.
Men just därför ska vi ta det lugnt.
För komplicerade frågor kräver komplicerade svar.
Även om, eller just för att det är bråttom.”
Epilog
Den unga kvinnan går.
Och hon blev den sista att besöka den lärde.
För kort därpå var den lärde borta.
Men kvar i sanden stod skrivet,
folk brukade skriva i sanden
så det var inget konstigt med det
kärleksbudskap eller hat som sedan havets vågor tog med sig
Men dessa ord stod kvar
stod över både ebb och flod:
”Minns
att vattnets vågor ändrar strandens linjer
att jordens plattor flyttas sakta millimeter för millimeter
närmare eller längre från varandra
bäckar skapar nya fåror
på samma sätt är allt vi människor bygger tillfälligt
och de gränser vi konstruerat kommer en dag visa sig vara mycket sköra
och förr eller senare rivas
av tid eller människohänder
och den gränslöshet i vilken vi lever kommer en dag visa sig ha absoluta gränser.”
