Krönikor

I min radio finns världen

Jag lyssnar en hel del på BBCs internationella sändningar. I köket. När lilla Sverige känns för trångt och enkelspårigt är det skönt att få veta att det finns en värld där ute och att den fungerar alldeles bra utan oss. Vi är besatta av våra egna lokala problem, i skuggan eller kanske ljuset av Europa, växlat med ett osunt intresse för nordamerikansk politik och kultur. De få röster som når oss från andra delar av världen tolkas noggrant åt oss av experter. Vitmenas. Bleks.

Ibland blir jag yr i huvudet när jag lyssnar på min köksradio. Det är som om min värld har förvandlats, digitaliserats. Som om jag har glömt bort att det finns en verklig värld där ute. En där man inte kan lajka eller blocka sig ur några problem. Så snackar någon indisk vetenskapare om nåt fränt hon har kommit på som kan rädda livet på hundratusentals människor om det bara fanns pengar och jag: Fan, fan, fan!

Man skulle tro att den nya, fria informationsvärlden skulle öppna upp världen, göra oss till bröder och systrar i en extatisk omfamning. Världsledarna borde sedan länge ha insett att de alla är likadana innerst inne och bildat en egen fejangrupp för att stötta när folk är dumma. Men de verkar ju knäppare än vanligt, oavsett om någon valt dem eller inte. Minst lika stridslystna i alla fall.

Sedan den sorgligt missförstådda postmodernismens högdagar har allt liksom flutit. Ingen kan riktigt säga något säkert. Åtminstone inte om någon annan. Min identitet gör mig till expert. Det är bara jag som vet hur det är. Ingen med en annan identitet kan säga något om mitt liv. Påhejad av den fejsbokiserade pseudooffentligheten vänder sig människor till allt mindre, allt tajtare kretsar, subjektivistiska orgier.

Framför radion slår det mig plötsligt att jag har påverkats av allt slirande, all subjektivism. Jag har fegat ur i en förälskelse i anarkismen. Hör mig allt oftare säga:
– Jag vill inte bestämma hur det ska bli. Det är själva grejen.

Men det är ju tvärtom som är grejen. Att jag vill bestämma hur det ska vara. Mest hur det inte ska vara, visserligen, men politik är per definition att lägga sig i andras liv. Politik är att bestämma sig för att vissa saker är bra för de allra flesta, med olika identiteter, olika behov.

I min radio hör jag om en verklighet där folk odlar sitt eget käk, folk som får gå hungriga om det inte regnar. En värld där en mobiltelefon är en skattkista. Det är också en värld där människor av en massa sjuka anledningar, de allra flesta kopplade till det subjektivt upplevda, understödda av mer eller mindre perversa föreställningar om hur offrets och förövarens identiteter gör övergreppet nödvändigt, jävlas med varandra.

Självklart är det viktigt att vara medveten om strukturella krafter. Jag är man, heterosexuell, bergslagsbo, sambo, pappa, son … Identiteter är viktiga, men till slut finns det bara en sån som jag. Jag. Och det är en liten värld att leva i. Min radio påminner mig om att det finns en massa människor därute. Framför radion kan jag känna det där ibland. Den där tillhörigheten. Till det där stora. Fina.

Svampsäsongen är i gång.

Svensk psykiatri.