Glöd · Under ytan

Vad är en narkoman?

Den ideologiska grunden för hur vi tar hand om människor som får stora problem i sina liv måste förändras. Därför borde vi se igenom ett tomt begrepp som ”narkotika” – som används som ett semiotiskt vapen, inte en beskrivning av något verkligt, skriver Jerker Jansson på veckans Under ytan.

Narkotikaliberaler. Detta vedervärdiga släkte. Usch och fy för dem. Men. Vilka är de? Och vad är det de vill?
Ohörbart mummel.

– Jaså, finns de inte? Är de en projektion? Jaha. Vad betyder det?

De flesta som skulle kunna etiketteras som narkotikaliberaler är det inte. Personligen är jag varken narkotika eller liberal. Jag tror inte på narkotika. På begreppet.

Narkotika finns inte. Jag har aldrig varit liberal. Liberalismen är en alldeles för svag och aningslös ideologi för att överhuvudtaget kunna uppnå den grad av mänsklig frihet som en verkligt frihetlig ideologi eftersträvar.

Jag har, vid sidan om mitt skrivande och musicerande, arbetat med missbrukande och kriminella ungdomar hela mitt vuxna liv.
Som om de nu är det. Kriminella. Missbrukare. Det stör mig ofta hur det genom alla papper, journalanteckningar, beslut, underlag och allt vad det nu kan vara går ett tydligt stråk av bjärta, lättbegripliga etiketter. En snitslad bana.

Många av dem har ansetts problematiska från förskoleåldern och har fått bra hjälp, men samtidigt burats in i sin identitet för alltid. Och så en dag smäller staten till med det slutgiltiga beskedet: kriminell. Eller missbrukare. En som missbrukar. Men vad? Andra människor? Systemet? Alkohol, socker eller sex? Nä, en missbrukare bestäms inte av att den missbrukar utan av vad den missbrukar.

Tar sig rätten att etikettera

Missbruk är inte beroende. De flesta människor är beroende av något. Kaffe, sprit, psykofarmaka, träning.
Missbruk är att använda substanser som samhället har definierat som olagliga, olämpliga och till och med osvenska. I den världen finns inga brukare. Ingen som brukar det förhatliga kan ingen vara något annat än en missbrukare. Tänk efter. Hon missbrukar sex. Är hon en missbrukare? Kanske sexmissbrukare. Men inte missbrukare.

Det är till och med olagligt att bruka, förlåt, missbruka. Till och med olagligt att ha en knarkmissbrukarnarkotikadödsdrog som cannabis i blodet.

Tänk om det var olagligt att missbruka mat? Om folk fick böter för ett för högt BMI. Fängelse för trerätters. Samhället tar sig rätten att bedöma vem som hör hemma i det och vilka som ska straffas, brytas, rekonstrueras som lydiga. Och det gör det genom ett konsekvent sorterande och etiketterande.

Kronjuvel i kontrollarsenalen

Jag har vistats en hel del i en annan värld. Den på skuggsidan, under bordduken eller i ett förråd med trasigt lås. I musikerloger. På muggen på fester högst upp i alldeles för höga hus med egna visitkort, bland slödder och skarn i kostym eller mjukisbrallor, men också bland kloka, goda, starka människor.

Där lever det inga missbrukare. Där lever människor som från första dagen i sina liv har definierats som misslyckade, måndagsexemplar. Till och med onda. Människor som gör allt de kan för att orka med att fortsätta vara det de inte är i hopp om att en dag bli det. En del blir det. En del blir något annat. Men tills de dör kommer de att bära på sin inre etikett.

Kronjuvelen i den borgerliga statens kontrollarsenal är NARKOTIKA. Sånt som en NARKOMAN sysslar med. Orden går nästan inte att skriva med små bokstäver. Går knappt att viska. Nästan svordomar. Könsord? Få människor vet vad narkotika egentligen är, samtidigt som de vet precis vad det är.

– Det är ju narkotika. Det där som är förbjudet. Som är farligt som fan.

– Det stämmer, svarar jag uppmuntrande och fyller på en kopp kaffe till. Det är ett begrepp som biter sig självt i svansen. En spegel i en spegel.
Ordet narkotika betyder helt enkelt substanser som samhället har bestämt är för farliga för folk och som de inte ska få bestämma själva om de ska använda eller inte.

Substanser som skapar missbrukare. Narkomaner. (Lägg till ”annat än om de skrivs ut av läkare” här och där. Du fattar.)

Narkotika är inte en väl avgränsad samling ämnen som av ett enkelt, väldefinierat skäl är olämpliga för människor att syssla med. Narkotika är samtidigt en slasktratt för grejer som ingen riktigt pallar ta tag i, omgivet av ett av förtvivlan förtvinat socialt patos, och ett mycket effektivt och medvetet semiotiskt vapen mot samhällsfenomen som man anser misshagliga oavsett om de är ”onda” eller ”goda”.
Nä, de vill inte väl. De som skapade föreställningen om narkomanen ville inte väl.

Rötterna till dennna kulturella artefakt, narkomanen, har studerats och beskrivits av många, väl redovisat av Magnus Linton i boken Knark – en svensk histora. En bra introduktion till det socialpolitiska fiasko som svensk narkotikapolitik utgör. Ett ideologiskt maskineri som inte bara har misslyckats med att uppnå det de en gång sa sig vilja uppnå, ett narkotikafritt samhälle, utan också lyckats skapa ett problem större än det man en gång föresatte sig att bekämpa.

En ny sorts avvikare

Med den ideologiska kampen mot narkotikan och narkomanen (som den som är intresserad gärna kan studera efter att ha kollat in relationen mellan socialism, socialdemokrati och olika fascistiska tankegångar kring hur individen står i relation till folket och vilken rätt folket, representerat av staten, har att rätta till beteenden som anses strida mot klassens, statens eller folkets intresse) som inleddes på mitten av förra seklet lyckades man med konststycket att skapa en helt ny form av social avvikare. Narkomanen.

 

 

”Jag är inte narkotikaliberal. Men jag tycker att den ideologiska grunden för hur vi tar hand om människor som av olika orsaker får så stora problem i sina liv att de behöver hjälp måste förändras.”

En helt tom identitet. Ett ihåligt begrepp som bygger på andra lika ihåliga begrepp. Missbrukare är bara en av dem. En narkoman är en person som missbrukar narkotika. En kleptoman är en person med en tvångsmässig lust att stjäla saker. En homofil är en person vars psykiska sjukdom gör att den vill ha sex med personer av samma kön och det är ju jätteäckligt.

Det är inte länge sen. Jag insocialiserades på sjuttiotalet med liv och lust av en skola där lesbianism var jämställd med koprofagi och psykossjukdomar.

– Att någon stjäl för att inte svälta ihjäl, då, magistern?

Sträng blick. Obegripligt mummel. Klockan ringer. Magistern pustar ut. ANT-undervisning nästa vecka.

Det enda de vill diskutera

Jo. Vi lever i en helt annan värld nu. Nästan. Värderingsmässigt har vi gjort en jätteresa från förra seklets toxiska moralism.
Ingen kan längre på allvar hävda att homosexualitet är en sjukdom. Människor som lider av psykisk ohälsa skuldbeläggs inte alls i samma utsträckning och det beror på tydliga och medvetna förändringar i psykiatrin och dess ideologiska överbyggnad. Men det finns fortfarande narkomaner. Det finns fortfarande narkotika.

Bara för någon månad sen hörde jag svenska politiker i rungande samförstånd först avfärda fula gubben i skogen, narkotikaliberalen, sedan enas om att det enda de tänkte diskutera var människor som har en problemrelation till olika substanser. Inga brukare. Bara missbrukare. För narkotika kan ju inte brukas eftersom det ju är …

Den ideologiska grunden

Ett samhälle har inte kommit så långt om det fortfarande har kvar djupa rötter i det samhälle man försökt att fjärma sig från. Det är enkelt. Det finns inget knark. Det finns en massa substanser som gör en massa olika saker med människor. Bra eller dåliga. Neutrala. Opiater är skitsubstanser. Tyvärr nödvändiga i vissa lägen medicinskt. Extremt beroendeframkallande. Usel skit att använda till något annat.
Världen är full av tokgiftiga, livsfarliga och destruktiva droger. Kan vara klokt att reglera dem. Hålla koll. Förbjuda vissa.

Men missa inte träden för all skog. Knarkskogen är inte på riktigt. Och knarkaren du anar bland stammarna är lika lite verklig som Slenderman. Och det är bara att se dokumentären Beware of the Slenderman för att inse att också inbillade faror kan leda till fruktansvärda resultat.

Jag är inte narkotikaliberal. Men jag tycker att den ideologiska grunden för hur vi tar hand om människor som av olika orsaker får så stora problem i sina liv att de behöver hjälp måste förändras.

Det går inte att hjälpa någon på riktigt om man har föreställningar om den andras innersta identitet, om man ser på människor som missbrukspersonligheter som måste skyddas från sig själva till den grad att samhället har rätt att låsa in dem. På obestämd framtid.
Hur kan du hjälpa någon till frihet genom att beröva den sin frihet?