I en stad i ett land någonstans har tvivlet börjat sprida sig bland människorna och en efter en börjar de söka sig till den lärde med sina frågor. I dagens avsnitt har turen kommit till Chefredaktören.
Vad tyst här är, nästan skrämmande.
Det kan tyckas så.
Men om du lyssnar noga kan du höra mycket.
Vinden som drar genom lövverket.
En spindel som kliver i sitt nät
En daggdroppe som faller från bladet
Jag är tyvärr inte så van att lyssna.
I min bransch gäller det att ropa högst och måla med den bredaste penseln och starkaste färgerna.
Och när man gjort det för länge försvinner nyanserna.
Det är som med droger. Det krävs mer och mer för att man ska reagera.
Du vet min hjärna, eller för den del hjärnan hos vilken person som helst som bor i en storstad, tar in mer än 34 gigabyte information varje dag. Det är volymer som skulle få hårddisken en ny bärbar dator att krascha på en vecka.
Usch.
Jag var verkligen inte förberedd på den här tystnaden. Den är rätt jobbig.
Du stannar bara om du vill. Du har förresten inte berättat varför du kommit.
Ärligt talat vet jag inte var jag annars skulle gå.
Jag har alltid varit för reklam. I min bransch hade allt annat varit konstigt. Det är klart att det ibland har känts lite dubbelt. Jag menar, på ena sidan publicerar vi ett långt reportage om klimatförändringar, vetenskapligt belagda med fakta, expertutlåtanden och tips för hur vanligt folk kan leva mer klimatsmart. Och sedan på nästa sida. Ja, ibland till och med på samma uppslag har vi reklam för bilar, resor och nytt kökskakel.
Totalt Schizofrent men utan reklamen skulle inte tidningen överleva och jag har alltid försvarat mig med att fri journalistik är en så viktig del av en demokrati att alternativet vore värre.
Men jag tvivlar nu.
Jag vet inte om jag någonsin sagt de orden förr.
Men det gör jag.
Jag tvivlar.
Folks hjärnor. Hur ska de orka?
Jag menar, vi placerar ju alltid annonserna på de bästa platserna i tidningen. Och det är samma sak med all reklamen vi möter i tunnelbanan, på bio, radio eller TV. Den får alltid de bästa platserna och man ser till att den angriper oss vid tidpunkter när vi är som mest mottagliga.
Och om folks hjärnor redan är fullproppade, då spelar det ju ingen roll hur bra journalistik vi gör för ingen kommer ha någon förmåga att bearbeta den. Ingen kommer ändå kunna dra några egna slutsater och än mindre omvandla till nya politiska visioner.
Helt plötsligt har det gått upp för mig att reklamen är ett hot mot vår fria tanke.
Men såna här tankar.
Jag är alltså chefredaktör för en liberal tidning.
De är förbjudna.
Du kan inte sitta på en sån här post och tvivla en sekund.
Jag har alltså kommit fram till att jag måste säga upp mig.
Men problemet är vad jag ska säga.
Vad ska jag ange för orsak?
Jag har varit inne på att ljuga ihop något om att jag vill satsa på familjen. Resa.
Men jag vet inte.
Eller så säger jag som det är och blir utskrattad.
Eller inte.
Jo de kommer att skratta och säga typ: ”Ta det lugnt, det är bara en liten 40-årskris. Det går över. Ta en långhelg och kom tillbaka utvilad så ska du se att allt är som vanligt sedan.”
Och kanske vore det ändå det enklaste.
Jag vet inte.
”Vi spenderar pengar vi inte har på saker vi inte behöver för att göra intryck som inte består på personer vi inte bryr oss om.”
