”Jalla jalla, kärlek åt alla!” spreds över Almedalen efter att Gustav Fridolins tal ebbat ut. Det kändes aldrig speciellt kärleksfullt, men det var inte heller meningen. Nordiska motståndsrörelsen (NMR) hade tagit plats och de var där för att skrämmas. Så när kärleksbudskapet rang över Almedalen var det inte med kärlek. Det var i syfte att visa att vi var många och de var få. Att till exempel min syster och hennes mörkhyade flickvän inte ska behöva känna sig oroliga. Men själv var jag tyst, jag stod bredvid mina syskon och min svägerska, men jag stod tyst. Jag ska förklara varför om en stund.
Att möta nazistiska och rasistiska organisationer är komplicerat och allt fler röster höjs för att de helt ska förbjudas. Det starkaste argumentet för ett förbud är inte att det skulle begränsa antalet rasister, utan att människor ska slippa känna sig hotade. Det är ett argument som kan kännas övertygande till en början och hade det här gällt skolungdomar hade det kanske kunnat fungera. Men det gör det inte. Istället pratar vi om organisationer med grovt kriminella. För bara några dagar sedan dömdes tre medlemmar eller före detta medlemmar till fängelse för att ha detonerat flera bomber, varav två i närheten av flyktingboenden. Det är orimligt att tänka sig att de låter sig hejdas av ett svårdefinierat organisationsförbud. Vi talar om människor som skanderar ”hell seger”, för att undvika att fällas för ”sieg heil” men ändå bibehålla andemeningen. Istället riskerar en kriminalisering att försvåra för människor att lämna de högerextrema rörelserna.
Kriminologen Christoffer Carlsson presenterade 2016 rapporten ”Att lämna våldsbejakande extremism – en kunskapsöversikt”. Även om forskningsläget är ostadigt finns det två viktiga faktorer för att en person ska kunna lämna. Det ena är föga förvånande att personen vill lämna och det andra är att personen har ett socialt kontaktnät som gör det möjligt. För dem som ännu inte vet att de vill lämna rörelsen är det kärvare. Det enda som står till buds tycks vara att ifrågasätta det de är osäkra på och låta det de är övertygade om vara, en metod som är mest framgångsrik om den utförs av närstående. När jag läser påminns jag om den forskare som lakoniskt påtalade att de flesta som lämnade vit makt-rörelsen gjorde det på grund av att de blev kära.
Att NMR gick runt på gatorna i Visby var läskigt. I publiken till varje event kring Almedalen fanns det plötsligt 7–10 nazister bredbent uppställda med armarna bakom ryggen. Men läskigare än ett trettiotal nazister är vårt samhällsklimat där rasistiska partier som Sverigedemokraterna når upp emot 18 procent i opinionsmätningarna och där matgäster i Almedalen ogenerat äter på en restaurang tapetserad med SD-loggor. I ett samhällsklimat där en partiledare i jakten på att sno tillbaka de rasistiska rösterna kräver en ”migrationsplikt” med skyldighet att följa ”svenska värderingar”. Att vi lever i en samhällsdebatt med allt större inslag av högerpopulism, rasism och nazism.
Jag stod tyst. För även om orden är bra, och syftet med jalla jalla-ropen till stor del var bra, var det inte kärlek eller solidaritet med de utsatta som förmedlades. Tvärtom användes orden som slagord i en hätsk maktdemonstration. En kamp jag inte vill delta i, för mina värderingar säger mig att vägen till en mer human värld inte ska gå genom styrkedemonstrationer, aggressivt skanderande eller knutna händer. Inte heller tror jag att det är framgångsrikt, för människor som möter aggressiva ramsor och knutna händer tenderar att sluta sig mer. Samtidigt som jag tror att det finns betydligt effektivare sätt att lugna dem som känner sig hotade. I Visby fanns det också en annan rörelse. En rörelse som gjorde att varhelst nazisterna ställde sig för att skrämmas så ställde sig någon emellan dem och den som talade, passivt, lugnt. Som gjorde att talare efter talare rakryggat pratade vidare, trots nazisternas närvaro och deras kameror, utan att avvika från sitt budskap. Som gjorde att marken där NMRs tält skulle stå fylldes av ritade glada positiva kärleksbudskap.
Den rörelsen vill jag vara en del av, som möter nazismen med kärleksbudskap och lugnt pacifistiskt civilkurage.
Syregården i Visby. Bara där sken solen varje dag!
Indien har bestämt sig för att gå vidare med planerna för att bryta kol i en av världens största kolreserver – Galilee i Queensland, Australien.
