I år är det åtta år sedan jag senast gick ombord på ett flygplan. För mig började flygcelibatet ofrivilligt. Barn, ekonomi, tid och ork satte stopp för det medan jag blev förälder. När jag sedan började ta mig ur bebisbubblan, och kunde finna intresse för annat än potträning, smakportioner och klena magmunnar, hade klimatförändringarna kommit upp ordentligt på agendan i alla medier. Var jag än tittade upp möttes jag av budskap om framtida torka, översvämningar och naturkatastrofer. När jag än tittade ner såg jag mina barn. Mina barn med rosor på kinden och solsken i blick, mina barn som kidnappat mitt hjärta för alltid, mina barn, som skulle hinna uppleva alla dessa katastrofer vi orsakat under sin livstid.
Tanken på att sätta mig på ett plan mot paraplydrinkar och vita stränder blev med ens bisarr. Siffrorna är säkert bekanta: en flygresa tur och retur till Thailand släpper ut lika mycket koldioxid som var och en av oss maximalt borde släppa ut under ett helt år. Inget vi kan göra kompenserar för det. Inte ens om vi lägger oss under en sten och käkar fallfrukt som råkar ramla förbi resten av året. Mot bakgrunden av smälta Antarktisisar när mina barn fyller 50 kändes alltså flygresor ganska ologiskt. Det gör det fortfarande.
Om nu någon läser det här och kanske känner att ni vill sluta flyga eller åtminstone dra ner på flygandet, men har svårt att säga nej till alla de där härligheterna som flygresor leder till, så kan jag avslöja en väldigt viktig sak för er. Det är att landa i tanken som är det svåra. Att väl göra det sedan är lätt.
Varför då då? Jo, för när du väl bestämt dig för att bryta normen (svårt) att inte flyga kommer du börja titta efter andra alternativ som fyller samma behov (lätt). Du kommer att upptäcka att alternativen är bättre, billigare och, om det är intressant, väldigt mycket mer barnanpassade. Eller äventyrligare för dig som just rynkade på näsan.
