Nyhetsmagasinet Syre Nummer 177-178 fredag, 30 juni 2017
Energi – Omöjliga intervjuer

”Revolutionen måste byggas nerifrån”

Första världskriget har just tagit slut och Rosa Luxemburg (1871–1919), polsk socialist, filosof och marxistisk teoretiker, möter oväntat Jerker Jansson, reporter från framtiden, på Berlin Hauptbahnhof. De tar en fika och Rosa Luxemburg ger en omöjlig intervju.

Den sura doften av stenkol blandar sig med röken från industrierna som kantar järnvägsspåret in mot Berlin. Året är 1918 och jag ska försöka ta mig till Ryssland där bolsjevikerna har börjat organisera det nya samhället efter revolutionen. Det sena artonhundratalets svulstiga nationalism och uppblåsta manlighet har försatt Europa i ett känsligt läge. Till och med arbetarrörelsen har långsamt övergivit sin internationalistiska fredsiver och efter första världskriget är många, många människor besvikna och desillusionerade. Det skulle ju bli så bra.

Jag stiger av tåget och skyndar mig in på stationen, letar upp den slitna katalogen med tågtider. Efter en stunds bläddrande ser jag att en kvinna i min egen ålder stirrar på mig. Som om hon ser rätt igenom mig.

– Inga tåg går till Ryssland. Så är det bara, upplyser kvinnan mig. Hon är kortvuxen och går med ett släpande högerben fram till mig.

”Luxemburgism”

Mitt hjärta slår en volt. Jag känner igen henne från fotografierna. Kan det vara hon? Hennes väska ser tung ut. Full med böcker och tidskrifter antagligen. Jag erbjuder mig att bära den. Vi kan lika gärna ta en kopp kaffe i väntan på tåget som aldrig kommer, förslår jag.

– Jo, jag är jag, säger kvinnan när vi slår oss ner på ett kafé nära stationen. Hon sträcker fram en hand. Rosa. Luxemburg.

– Jerker, svarar jag. Jansson.

Jag kväver en impuls att skoja till det med ett ”agent 007”, men inser att referensen skulle vara bortkastad. Inte läge att skämta. Om knappt ett år kommer hon att mördas av paramilitära trupper i Berlin. Trupper som märkligt nog tolererades i det socialdemokratiskt styrda Tyskland.

”1914 åtalades jag för uppvigling för att jag hade sagt att vi tyskar inte skulle lyfta vapen mot våra bröder och systrar i andra länder.”

En ung kvinna serverar oss kaffe och varsin liten jordgubbsbakelse.

– Det är typiskt att det finns marxism, leninism, maoism och så vidare. Gubbar, säger jag. Men i den tid där jag lever talar man också om luxemburgism.

Rosa fnyser.

– Jag har inte varit ute efter att formulera en heltäckande ideologi. Marx räcker som grund för mig. Men med några invändningar.

Rosa Luxemburg. Foto: Wikimedia Commons

Kvinnor underordnas

Hon skär bakelsen med den skrattretande lilla dessertgaffeln. Tar en tugga och ler nöjt.

– Feminismen? undrar jag. Hon nickar medan hon sväljer.

– Jag har länge velat komma bort från politiken. Redan för tjugo år sedan skrev jag ett brev till min älskade Leo om att jag helst av allt ville dra mig tillbaka med honom i en stuga på landet. Men det ville sig inte så. Det paradoxala är att feminismen, just den rörelse som ska se till kvinnors behov och rättigheter, skapar en situation där kvinnor i själva verket förtränger sin längtan efter ett helt liv. De ersätter sin underordnade position som kvinna med att underordna sig en rörelse som kräver att du ger upp allt.

Jag vinkar till servitrisen och ber henne fylla på mer kaffe. Eftersom alla ändå röker runt oss öppnar jag det paket med ryska cigaretter som jag fått som ett skämt av en vän innan resan. Jag sticker fram paketet, men Rosa vinkar avvärjande.

– Det där kommer att bli lite bättre med tiden, säger jag, men en sak är konstant genom historien. Goda ideal skapar lätt rörelser som nöter ner sina aktivister. Saken blir större än individen.

Luxemburg tittar på mig. Igen. Hon har en skarp och tydlig blick. Ögonen avslöjar ingenting av vad hon tänker, men hennes uppmärksamhet kan jag inte undgå att känna i huden i ansiktet.

– Samma sak hände i Sovjetunionen, säger hon sakta. Redan tidigt såg jag att Lenin stod för något diametralt motsatt till det jag stod för. Om någonting kan kallas luxemburgism så är det idén om att revolutionen måste byggas nerifrån. Men bolsjevikerna misstrodde folket. De trodde att det nya samhället måste byggas av en särskilt utvald grupp medvetna medlemmar av partieliten.

Luxemburg var mycket kritisk till Lenins version av socialism. Han var alldeles för odemokratisk, framför allt. Märkligt nog tog det delar av vänstern ända till öststatssocialismens fall på 80–90-talet att förstå hur det egentligen låg till.

Åtalad för uppvigling

Det mest imponerande med Rosa Luxemburg är hennes stringens, hennes tankars klarhet och det faktum att hon ligger många, många decennier före alla andra i sitt tänkande. Kanske ett sekel. Och för mig personligen är hennes idé om den vanliga människan som kompetent extremt viktig.

– Och om jag får citera dig så sa du att ”män och kvinnor ur det arbetande folket är fullt förmögna att redogöra för de idéer som i en preussisk statsåklagares hjärna blir så komplett förvirrade”. Falskt medvetande är inte din grej, direkt.

– Ja, skrattar hon. 1914 åtalades jag för uppvigling för att jag hade sagt att vi tyskar inte skulle lyfta vapen mot våra bröder och systrar i andra länder. Men det är också en, om än lite raljant, sammanfattning av hur jag ser på befrielse.

– Men du är inte anarkist?

– Nej, inte som Proudhon eller Bakunin. Jag är socialist. De tyska socialdemokraterna svek totalt sina ideal när de stödde inträdet i första världskriget. Återstår kommunist, men också det ordet har förstörts i din tid, i ditt nu skulle jag nog kallas frihetlig socialist. Om nu etiketterna är intressanta.
Ibland undrar jag om hon verkligen mördades bara för att hon var socialist.

Till skillnad från många av sina manliga samtida socialister var Luxemburg akademiker, doktorerad sådan. Hon var en av de första kvinnor i Europa som lade fram en avhandling i statsvetenskap. En studie av den industriella utvecklingen i Polen. Hon läste också nationalekonomi och naturvetenskapliga ämnen. En kvinna som tillskansar sig redskap för att förstå sitt samhälle vetenskapligt och som gör det med högsta möjliga betyg är kanske farligare för det bestående än vänsteraktivister i allmänhet.

Jag märker att hon tittar på mig. Jag har tydligen suttit tyst en stund.

– Det är behagligt med människor som inte måste prata jämt, säger hon. Men nu går snart mitt tåg.

– Ska jag hjälpa dig med väskan? undrar jag.

– Ja, jag är inte mer feminist än att jag kan tacka ja till ett sådant generöst erbjudande.


Nummer 177-178 fre 30/6-17

Fler nummer

Innehåll

Nummer 177-178

fre 30/6-17 Fler nummer