”Diagnosen har hjälpt mig på flera plan”

Utåt sett har mycket gått bra för Lina Liman, hon är smart och var duktig i skolan. Hon är musikalisk och sjunger i kör, hon har utbildat sig till journalist och fick fast jobb i en tuff bransch. Kanske är det därför som det har dröjt tills någon kunnat sätta rätt ord på varför hon ändå ofta har fastnat i det som hon själv kallar livstrassel.

Men trassel är ett snällt ord för det som Lina Liman har gått igenom. I tonåren hade hon svår anorexi och som vuxen har hon blivit utbränd och fört en mångårig kamp för att ta sig tillbaka till livet. Flera gånger har hon försökt ta sitt liv.

Bra på att kompensera

Under alla de år som hon har haft kontakt med psykiatrin har visserligen någon läkare och någon psykolog funderat över om autism kunnat vara svaret. Men de har förutsatt att det redan var utrett, eftersom det borde ha varit det. Först när hon skulle skriva sin bok läste hon sina journaler och såg att frågan har funnits där.

– Kvinnor är nog generellt sett bättre på att kompensera för sina svårigheter så att de märks mindre utåt, och de kan ha helt andra symptom, säger Lina Liman som en förklaring till varför hennes diagnos dröjde så länge.

"Det fanns ett svar"

Det var till slut Lena, en nära vän till Lina Limans föräldrar, som varsamt ledde in henne på rätt spår. Lena arbetar inom barnpsykiatrin och hon hade funderat över varför Linas psykiska hälsa blev sämre, trots många olika typer av insatser. Något verkade saknas och Lena tipsade om ett radioprogram som hon tyckte att Lina borde höra.

I programmet på Vetenskapsradion pratade forskaren Svenny Kopp om att psykiatrin ofta missar eller feltolkar högfungerande autism hos flickor och kvinnor – eftersom kriterierna utgår från hur pojkars och mäns autism ser ut. Många kvinnor får därför sin diagnos mycket senare än män, om alls. Utan diagnos kan livet ofta bli en svår kamp, ännu svårare än livet med en diagnos.

”De kan inte förstå att det ibland kan vara helt omöjligt att göra något så enkelt som att borsta tänderna, när jag är en person som kan skriva en hel bok.”

I boken beskriver Lina Liman hur det 19 minuter och 39 sekunder långa programmet förändrade allt. Äntligen kände hon igen sig:
”Det fanns ett svar!” skriver hon i sin bok.

Hon bad att få utredas och fick snart det. I samband med utredningen drömde Lina en dröm som senare gav henne titeln till hennes bok Konsten att fejka arabiska.

– Jag drömde att jag hade fått jobb som journalist på en nystartad tidning. Det var ett drömjobb med en ny slags journalistik och bra kollegor. Men när min chef visade mig runt insåg jag att tidningen var marockansk. Jag måste ha lyckats fejka att jag kunde prata arabiska, och förstod att jag inte kunde ta jobbet. Men omgivningen förstod inte utan sa: ”Du är inte klok. Du som är så duktig, det där fixar ju du. Du måste bara tro på dig själv lite mer.”

Pepp istället för hjälp

Lina Liman säger att hon fortfarande förundras av den starka symboliken i drömmen. Hon har ofta upplevt en oförståelse för att den som är smart och bra på mycket samtidigt kan ha stora problem, en oförståelse som ibland sträcker sig ända in i psykiatrin. Människor kan i sin iver att peppa bli blinda för att de inte hjälper, menar Lina. Det kan vara svårt för andra att förstå att sådant som många tycker är roligt, som att bli överraskad eller gå på en stor fest, kan vara bara jobbigt och ångestskapande. En enkel fika med kompisar på stan kan räcka för att ta slut på energin, hur trevlig samvaron än är.

– Även om du kan mycket så kan du ju inte fejka arabiska. När jag skulle utredas var jag väldigt orolig över just det faktum att många ser alla mina starka sidor. De kan inte förstå att det ibland kan vara helt omöjligt att göra något så enkelt som att borsta tänderna, när jag är en person som kan skriva en hel bok. Jag var orolig att teamet skulle stirra sig blinda på allt jag kan och det sa jag till en av läkarna.

Läkaren svarade att ”så inkompetenta är vi faktiskt inte”. Och den här gången missade de inte hennes rätta diagnos. Den 16 april 2012, när hon snart skulle fylla 32 år, fick hon veta att hon har högfungerande autism.

I början av sin bok berättar Lina Liman hur det kändes då: ”En del av mig dog. En annan började äntligen, äntligen leva.”

– Diagnosen har hjälpt mig på flera plan. Det är lättare nu att utgå från de förutsättningar som är mina, att jag blir tröttare i vissa sammanhang och måste välja bort saker även om de är roliga. Jag har inte råd att krascha.

"Förstår mig själv"

Lina Liman berättar att hon också har blivit bättre på att våga fråga om saker. Hon kan fråga en kompis ”vad menade egentligen den där personen när den sa så där?” Hon har också fått hjälp från vården av personer som kan autism och har fått olika hjälpmedel.

– Men den största förändringen är nog att jag förstår mig själv mycket bättre och kan se att det som blir svårt inte är mitt fel. Jag har blivit av med ganska mycket skuld och skam.

Precis som Lina Liman är personer med diagnosen ofta välfungerande i många sammanhang. De kan vara duktiga i skolan och särskilt flickor har iakttagit och lärt sig hur sociala relationer fungerar. Det kan därför vara svårt för både skol- och vårdpersonal att se att det finns problem.

Men för personen själv är problemen tydliga. Att förstå det sociala spelet genom att ständigt behöva tolka vad andra människor säger tar på krafterna. Till synes enkla saker kan framstå som oändligt komplicerade. Kanske går det bra både i skolan och arbetet, det är först hemma på kvällen som orken har tagit slut. Den som inte har fått en diagnos riskerar bland annat att bli utbränd. All energi går åt till att försöka leva i samma takt som alla andra och till slut tar energin slut. Det var det som till slut hände Lina.

Räddade hennes liv

Hon berättar att hon tidigare ofta har undrat över varför andra människor verkar orka och hinna så mycket. Hon har försökt dölja de sidor som hon har sett som svaga och lyft fram de starka. Men hennes arbete för att hela tiden passa in fick henne att känna sig längre och längre bort från andra, och det tog hårt på hennes krafter.

”En vinterdag i början av år 2005 tar jag slut” skriver Lina Liman i boken. Hon var på jobbet och skulle köra ut på ett till synes enkelt uppdrag som journalist men kunde plötsligt inte prata sammanhängande. Det skulle ta henne många år innan hon kom tillbaka.

Ett par år innan hon påbörjade sin utredning var hennes psykiska hälsa så dålig att en läkare sa: ”Om två år lever inte Lina”.

Lina Liman säger att det var radioprogrammet som räddade hennes liv. Genom boken har hon fått ge den hjälpen vidare.

– En kvinna berättade att hon hade hittat min bok. Hon skrev att hon hade sträckläst den och att den hade räddat hennes liv. Det var just när boken hade kommit ut och jag tänkte att vad jag än får för reaktioner på boken är det värt det, har jag räddat ett liv är det stort nog.

Lina Liman har också fått höra av läsare att hennes berättelse fyller ett tomrum. Föräldrar som har vuxna barn med samma diagnos har skrivit mejl och berättat att de har känt igen mycket. Dessutom har en läkare från psykiatrin i Linköping hört av sig.

– När hon ringde blev jag lite nervös och undrade vad hon hade att säga. Men hon ringde för att hon ville tacka för boken och berätta att de har köpt in den till klinikledningen. De vill se till att det som jag varit med om inte händer igen. Då känns det ju som att boken fyller en jätteviktig funktion.