Nyhetsmagasinet Syre Nummer 177-178 fredag, 30 juni 2017
Zoom

”Det finns ingenting att komma tillbaka till”

Kriget i Jemen har satt 2,5 miljoner människor på flykt och sju miljoner människor riskerar att svälta ihjäl. Prickskyttar skjuter de som försöker ta sig över havet och bara ett fåtal har lyckats söka skydd i intilliggande Djibouti. Här möts de av etiopier som i jakt på arbete ska ta sig till Saudiarabien, genom kriget i Jemen. Vi har mött de flyende vars vägar korsas i den lilla kuststaden Obock.

Mahila Dawil sitter på en tunn madrass och syr en liten väska för hand. Det är varmt i det stora tältet, utanför den tjocka tältduken är hettan nästan fyrtio grader. Flyktinglägret Markazi, som varit hennes hem i över två år, ligger i öknen i norra Djibouti. Mahila kom hit från Dhubab i Jemen, en stad som tidigare kontrollerades av houtirebellerna. Hon flydde precis innan de intog staden, flera av hennes släktingar är kvar.

– Houtirebellerna skjuter mot dem, på havet. Tio av våra släktingar har blivit skjutna och dött, den senaste för en månad sedan. De behöver komma hit till Djibouti, men de kan inte, säger Mahila Dawil.

Hennes man dödades, efter att hon och barnen flytt. Saudiarabien satte upp en skyddad zon under sju dagar 2015, då flydde 7 000 jemeniter över havet till Djibouti. Därefter sköts alla som försökte fly av rebellerna, en av dem var Mahilas man.

Abdulhakeem är kock på den jemenitiska restaurangen i Obock. Han är flykting från Jemen och är liksom sina kolleger här sedan två år tillbaka. Foto: Monica Hansson

Hoppet om demokrati grusades

Kriget i Jemen har sin grund i arabiska våren 2011 då stora protester hölls mot den sittande presidenten, Ali Abdullah Saleh, för att få honom att släppa greppet om landet. Han avgick i utbyte mot immunitet men behöll inflytande över militären och säkerhetsstyrkor. Strax därefter slöt han en allians med houtirebellerna i norra Jemen.

Hoppet som fanns under den arabiska våren och samtalen därefter för att finna en demokratisk väg för Jemen grusades när houtirebellerna intog huvudstaden Sanaa 2015. Saudiarabien oroades över deras intåg, en koalition med åtta andra arabländer startades och med stöd av Storbritannien och USA inleddes lufträder mot Sanaa. Planen var att bekämpa houtierna på några veckor. Mer än två år senare ser det i dag inte ut som om någon av parterna är nära att vinna kriget.

Samtidigt strider olika milisgrupper, lokala stammar, al-Qaida och Daesh inom landet. Skolor har bombats, sjukhus, bostäder, marknader har bombats. För att strypa tillgången på vapen till rebellerna har Saudiarabien infört en blockad mot landet som försvårat för humanitärt bistånd att nå fram. 21 miljoner jemeniter är nu i stort behov av nödhjälp och7 miljoner riskerar att svälta ihjäl.

 

”... jemeniterna har bidragit till att göra stan bättre, människorna här har kunnat utvecklas tack vare flyktingarna.”

Rebellerna har nu tvingats lämna Dhubab efter en stor offensiv från Saudiarabien och dess allierade tidigare i år. Men Mahila vill inte åka tillbaka.

– Det finns ingenting att komma tillbaka till. Allt är förstört, berättar hon.

I Dhubab sålde hon kläder och smycken, familjen hade även en fiskebåt som de tvingades lämna kvar när rebellerna tog kontroll över staden och de tvingades fly. Hennes son har precis kommit tillbaka till Markazi, han åkte till Jemen för att hämta hem båten. Tillsammans med tre vänner lyckades han få tag i den, men på väg tillbaka över havet var vågorna för höga. Båten slog runt och drog med sig sonen under ytan.

– Mitt ben fastnade i något, berättar Taha Dawil där vi sitter på den tunna madrassen i tältet.

Han hade svimmat och lungorna fyllts med saltvatten när en vän dök ner under ytan och hittade honom, lyckades lirka bort benet och fick med honom till ytan igen.

Etiopiska flyktingar bär säckar i hamnen i Djibouti. Smugglarna som ska föra dem till Jemen kräver 1 500 kronor i betalning och många måste tjäna ihop de sista pengarna i Obock. Foto: Monica Hansson

Staden har utvecklats

För tre år sedan, innan flyktingarna kom från Jemen, var Obock en liten stad nästan utan bilar eller restauranger och gatorna var ofta tomma. I dag finns här flera ställen att äta på och bilar trafikerar gatorna. Abdulhakeem Mohammed Mushed jobbar på den jemenitiska restaurangen utan namn, nära hamnen i Obock. Här serveras helgrillad fisk med bönröra och nybakat naanbröd.

– Jag fick det här jobbet för ett år sen, det får tiden att gå i alla fall, säger Abdulhakeem Mohammed Mushed.

Det sista han minns från Jemen är hur han satt på en båt som skulle ta honom till Djibouti, medan människor dog på stränderna när de sköts av rebellernas prickskyttar.

 

”Regeringen tror att vi finansierar rebellerna med pengar från Saudi och fängslar oss så fort vi kommer tillbaka.”

På restaurangen är de fyra stycken som arbetar och den lilla inkomsten gör livet i lägret lite drägligare. Ali Said Ali arbetar som kock, en äldre släkting lärde honom att laga mat när han kom hit till Djibouti, i Jemen försörjde han sig som fiskare. Han har fiskat sedan tioårsåldern då fadern beslöt att han skulle sluta i skolan för att istället hjälpa till att försörja familjen. Nu bor han här i Obock hemma hos släktingar som kommit hit långt före krigets början.

– Obock är så annorlunda nu mot tidigare. För några år sedan var det svårt att hitta jobb, det fanns bara två–tre bilar och ingen juice, det var ont om bröd. Jemeniterna har bidragit till att göra stan bättre, människorna här har kunnat utvecklas tack vare flyktingarna, säger Ali Said Ali.

Intill restaurangen ligger moskén, i dess skugga vilar ett trettiotal unga män. De kommer från Etiopien och är på väg till Jemen. De vill utnyttja krigets kaos för att obemärkta ta sig genom landet till Saudiarabien där de ska söka jobb för att kunna försörja sina familjer i Etiopien. Här arbetar de med att bära säckar för att få råd med biljetten till Jemen. 1 500 kronor måste de få ihop, och de tjänar mellan fem och tio kronor per säck.

En etiopier höjer händerna för att demonsterar hur människor visar sitt missnöje mot regeringen i hemlandet. Förutom en svår torka, som riskerar att sätta 20 miljoner människor på Afrikas horn i svält, har regionen Oromia haft oroligheter sedan 70-talet som nyligen har blossat upp igen. Foto: Monica Hansson

Kan aldrig åka hem igen

– Våra barn dör varje dag, säger Jihad.

Han är på väg till Saudiarabien, genom Jemen, för att söka jobb. Vi skriver bara hans förnamn för att undvika att han får problem. Han berättar att han troligen aldrig mer kommer våga åka hem.

– Regeringen tror att vi finansierar rebellerna med pengar från Saudi och fängslar oss så fort vi kommer tillbaka, säger han.

I hans hemort är det ofta stora protester mot regeringen, de vill ha demokrati och rättvisa, arbeten och mat. Han själv har aldrig deltagit i någon demonstration, han vill inte involvera sig i politiken.

 

”Barnen såg mycket hemskheter innan
vi kom hit.”

Flera röster höjs från folksamlingen. Någon frågar hur de ska kunna leva utan att ha ett arbete, någon annan säger att det inte finns någon frihet.

– Vi vet inte hur vi ska överleva resan genom Jemen, vi vill bara äta oss mätta. Sen kan vi dö, säger en äldre man som presenterar sig som Ahmed.

Varje dag kommer nya etiopier vandrande till fots längs med vägen, rakt igenom öknen. Vandringen tar tre veckor och många dör av hettan. Då och då stannar någon och ger dem något att äta och vatten att dricka.

Några dagar tidigare har vi kört förbi fem lastbilar med flyktingar. Vakterna sitter på varsin kant. På bänkar och på golvet, inklämda, sitter ett tjugotal etiopier. Ögonen är ledsna, tomma, kläderna dammiga. De vi möter i Obock berättar att polisen kommer då och då, för att samla in etiopier och skicka tillbaka dem. Inget vet varför. Amnesty har rapporterat att politiska flyktingar som skickas tillbaka omedelbart fängslas, vad som händer med de andra vet vi inte.

Mouloka Farah Ali kramar om minsta sonen Wissam. Hon, hennes man och deras sju söner planerade att fly till Etiopien när kriget bröt ut, men de hann inte fram innan visumet gick ut. Foto: Monica Hansson

”Öknen här är galen”

Tillbaka i flyktinglägret går vi till kiosken som Moulouka Farah Ali har byggt upp. Hon började för ett år sedan med att sälja kaffe, nu har rörelsen vuxit explosionsartat och hon har allt från läsk och godis till konserver och telefonkredit.

I ena hörnet ligger barnen och tittar på en tecknad film på den lilla teven som sitter uppsatt i tältstängerna. Vid en av bäddarna står en fläkt och snurrar, den skänker en välkomnande sval bris i hettan. Hon får solpaneler av en släkting i huvudstaden Djibouti som hon säljer i lägret. Vinsten får hon behålla själv.

– Barnen såg mycket hemskheter innan vi kom hit. När Mohamed, den näst minsta, hörde bomberna så sprang han och gömde sig under sängen, berättar Moulouka Farah Ali medan hon ser efter kiosken.

– Om Sverige vill hjälpa oss, så rädda våra barn. Öknen här är galen, här finns varken liv eller framtid. Det är ett så fattigt land, det finns inte ens jobb för djiboutierna själva, säger hon.

När houtierna intog delar av Sanaa trodde familjen att kriget snart skulle vara över, och efter tre veckor insåg familjen att det inte skulle få ett snabbt slut.

Hon har sina rötter i Etiopien och hade visum för att åka dit, men flygplatsen bombades och familjen tvingades ta en båt till Djibouti istället. Här fick de lämna ifrån sig sina pass till myndigheterna och när de fick tillbaka dem hade visumet gått ut.

Mouloka Farah Ali driver en liten kiosk i flyktinglägret Markazi sedan två år tillbaka. Foto: Monica Hansson

Pressad sjukvård

Vi går hem till Mahila igen där hennes syster, Khamar Hassan, kommer in i tältet. Hon visar upp en påse med väskor som hon sytt och går runt mellan tälten och säljer. Systrarna har flera släktingar kvar i Jemen, de är beroende av Förenade Arabemiraten och Saudiarabien för att få mat och beskydd. Khamar berättar att hennes högsta önskan är att hämta sin man.

– Han är halvt förlamad. Hur ska jag kunna hämta honom när jag inte ens har pengar för att själv överleva? frågar sig Khamar Hassan.

Att sy väskor hjälper henne att tjäna tillräckligt mycket för att betala för hans vård, men hon är rädd att han inte kommer klara sig i Jemen.
Hon berättar att vården i Djibouti är bättre och stabilare. I Jemen har de bara elektricitet några timmar per dag och det finns inte nog med bränsle för att ens sjukhusen ska ha generatorer. Patienter som behöver dialys dör för att de inte kan få vård. Dessutom är det ont om mat.
I flyktinglägret är det hett och sandstormar gör livet än hårdare om somrarna. Så länge hon kan sälja sina väskor för att köpa sig lite mer varierad mat, så bor hon hellre här med sin familj än återvänder till ett land härjat av krig.

Fakta Djibouti:

Ligger vid kusten i Östafrika, gränsande till Eritrea, Etiopien och Somalia.
Yta: 23 200 km2 (motsvarande: lite större än Ångermanland).
Huvudstad: Djibouti – 529 000 invånare
Befolkning: ca 847 000 (2016)
Medianålder: 23,5 år
Medellivslängd: 63,2 år
Markanvändning:
Betesmark – 73,4 %
Jordbruk – 0,1 %
Skog – 0,2 %
Annat – 26,4 %

Källa: The world factbook


Nummer 177-178 fre 30/6-17

Fler nummer

Innehåll

Nummer 177-178

fre 30/6-17 Fler nummer