Förra året gavs boken Djurens förintelse ut på Karneval förlag skriven av Pelle Strindlund och Henrik Wig. Boken tar avstamp i förintelsen och Nazityskland under 1930- och 1940-talet och de ofattbara övergrepp som judarna utsattes för. Författarna visar på exempel efter exempel där likheterna är slående när det gäller vår tids omfattande förtryck av djur. Då som nu skapades en form av normbildning och ett ”vi och dem”-tänkande.
Boken Djurens förintelse hade funnits med i tankarna i många år. En djurrättares drömbok att skriva som Henrik Wig uttrycker det.
– De flesta som är insatta i djurens villkor är medvetna om likheterna mellan behandlingen av djur och nazitysklands behandling av judar och andra icke arier, men det är inte några organisationer som för fram frågan. Elittänkandet, likgiltigheten, hur offren behandlas och normbildningen kring förtrycket är några av många exempel.
Nobelpristagaren Isaac Beshevis Singer berömda uttalande ”I förhållande till djuren är alla människor nazister, för djuren är det ett evigt Treblinka”, är bokens utgångspunkt. Författarna ville undersöka hur djupgående utnyttjandet och behandlingen av djur verkligen är och om Singer hade rätt.
– Vi kände att det här ställer allting på sin spets, det är först i denna jämförelse som djurförtrycket blir belyst för vad det verkligen är bortom alla ord och försvar.
En hjärtefråga
Henrik Wig blev tidigt engagerad i rättvisefrågor, fredsfrågor och mänskliga rättigheter. Han säger att empatin med djur var något som alltid funnits där men som han länge inte helt kunde ta på allvar, ”då djur ju inte var lika mycket värda som människor”. I trettioårsåldern blev djurs rättigheter en hjärtefråga på allvar för Henrik. Det var också då som han och hans fru valde att bli veganer och leva ett djurrättsligt liv.
– Djurrättsfrågan har betytt jättemycket för mig och belyst många samband. En av de stora vändpunkterna i mitt liv är läsningen av Peter Singers bok Djurens frigörelse. Jag kan även se att min pappa alltid tog parti för de svaga, det är nog också något som påverkat mina livsval.
Under mitten av nittiotalet bodde både Henrik Wig och Pelle Strindlund (medförfattare till boken) i Göteborg under en tid då veganrörelsen hade ett uppsving.
Exempel och likheter
Boken har tagit dem fem år att skriva och stora partier har gallrats ut. Författarnas resonemang var att om man ska göra ett sådant påstående måste boken vara så omfattande och full av exempel att överensstämmelserna mellan nazismen och djurförtrycket känns närmast överväldigande. Det visade sig under arbetets gång att exemplen och likheterna var ännu mer slående än de kunnat ana.
– Vi utgick från likheter ända ner på detaljnivå där vi hittade exempel efter exempel. Det var allt från språkbruk, hur sanningen döljs, lögner, våld och övergrepp, berättar Henrik.
Många tankar i boken var de inte klara över från början, det blev en slags upptäcktsresa.
– Ju mer vi läste på desto mer såg vi parallellerna. Men även om ursprungsidén var att avslöja djurförtrycket var det samtidigt lika viktigt att ta förintelsen och nazismen på allvar och även säga något om nazismen genom jämförelsen. Vi har gjort vårt yttersta för att inte bara använda nazismen och förintelsen som en språngbräda för att belysa djurförtrycket.
Provocerande titel
En del av kritiken mot boken är att den kan vara stötande och provokativ.
– Jag vet att många reagerat så utan att ha läst boken. För jag har också hört många läsare som sagt att ”När jag läste boken förstod jag mer – att ni inte jämför lidande”. Om man läser lite i boken, är min förhoppning att man inte ska tänka att vi vill provocera. Det finns också de som uttryckt ”Äntligen, här är grejen”.
Henrik Wig berättar att det var en enormt befriande känsla att skriva boken.
– Att bara skriva det vi såg och redovisa de slutsatser vi drog utan att tänka på hur det skulle tas emot. Att få säga sanningen om djurförtrycket utan censur.
Han säger att varken han eller Pelle är några provokatörer och dessutom är de ganska konflikträdda.
– Ur den synvinkeln kändes detta som ett utmanande projekt för oss att iscensätta. Vi är ganska försiktiga. Vi har fått jobba med det i boken, för att kunna säga det tydligt och klart. Utan att linda in saker.
Tung skrivprocess
Hur klarar man att skriva en så här fruktansvärt tung bok, där de mest bestialiska övergrepp mot människor och djur beskrivs detaljerat? Henrik berättar att han var nervös för detta innan de började skriva, men att både han och Pelle gick in i ett distanserat förhållande för att orka.
– Men när vi kom till slutet av boken – när vi skulle dubbelkolla alla noter – behövde vi kolla en not om sexuella övergrepp på djur. Då var det som om det tog stopp, ingen av oss klarade av att titta på filmen, vi fick be en kompis kolla noten istället. Jag kände mig nästan sjuk av allt vi hade tröskat igenom.
Slutsatsen i boken är att djurförtrycket är en form av nazism. Det är fruktansvärt svårsmält för många.
– Alla som direkt eller indirekt stödjer djurförtryck kommer behöva lite övervinnelse för att öppna bokens pärmar, säger Henrik Wig. Även djurrättare som öppnar boken kan också känna en oerhörd tyngd på sig. Vi lever i något som kan beskrivas som en förintelse. Och vad gör vi? Man har inte fullt ut insett vilken situation som föreligger. Vi står på de förtrycktas sida och behöver göra mycket mer för dem vi är ställföreträdare för.
Ickevåld som princip
Henrik tror att många djurrättare kan må ganska dåligt av vad de vet om djurens situation. Det är en psykologiskt tung börda. Vanmakten av att veta vad som sker utan att veta vad man kan göra.
– Jag tycker att djurrättsrörelsen i dag är för passiv. Att ha vegomässor där man äter veganburgare och veganglass räcker inte. Passiviteten utgör ingen utmaning för djurförtrycket utan det kan fortgå ohotat.
Henrik framhäver ickevåld som en bra princip och säger att djurrättsrörelsen inte är i närheten av hur ickevåldet har använts av Gandhi och Martin Luther King.
– Vi behöver våga bryta mot lagar, våga sitta i fängelse för dem vi kämpar för. Och vi behöver bli många som vågar göra det. I dag har istället djurförtrycket hela planen och möter väldigt lite motstånd.
Ett dolt förtryck
Henrik Wig tror att ett skäl till att så relativt få människor är engagerade i frågan är att förtrycket av djuren är dolt på en mängd olika sätt. Vi stöter inte på djurförtryck i vår vardag även om vi vet om att det sker. På liknande sätt dolde nazisterna hur icke ariska människorna behandlades. ”Jag visste inte hur hemskt det verkligen var”, kan bli en ursäkt.
– Det förekommer inte några reportage i mainstreammedia, man ser inte några bilder från slakterier eller fabriker i pressen då det råder totalt fotoförbud där. Istället översköljs vi med propaganda och reklam kring hur djuren har det som döljer vad som pågår. På det sättet tror verkligen många att svenskt kött är bra, att korna går fria och att slakten är human. Allt har att göra med osynliggörandet.
Normaliserat våld
Henrik tror att en annan aspekt av att vi skjuter det ifrån oss handlar om att djur anses vara mindre värda än människor.
– Det gör att det är svårt att vakna upp för många. Det handlar om värdeideologin kring hur vi tolkar in våld mot djur som något normaliserat. Alla dessa mekanismer samverkar. Utöver det har vi konformismen, där vi gärna gör som alla andra – och de flesta äter kött, dricker mjölk och stödjer djurförtrycket.
Även om titeln på boken för vissa är både provocerande och svårsmält har Henrik och Pelle fått väldigt mycket positiva reaktioner. De hoppas att boken kan bli obligatorisk litteratur på vissa kurser i framtiden.
– ”Sanningen ska göra er fria” – det kan jag skriva under på. Jag tror på det som ett ideal men också som en strategi. Vill man att något ska hända med djurförtrycket måste vi börja säga sanningen.
Om Henrik Wig:
