Publicerad 2017-06-15
GlödDel 1 av 2: Fyra fantastiska framtidsbilder
En sak är säker, säger Peter Frase i sin nya bok, Four futures – Life after capitalism. Klimatförändringen är här och frågan är hur vi hanterar den. På veckans Under ytan guidar Christer Sanne oss genom de fyra framtidsscenarier, var och en med dramatiska samhällsförändringar, som Peter Frase skissar upp.
Många försöker analysera ett av vår tids megaproblem, som klimathotet, robotiseringen och inkomstklyftorna. Peter Frase tar det djärva greppet att behandla alla tre på en gång. Han blandar dem till Four futures, fyra häftiga framtidsscenarier. Den lilla boken är dessutom kryddad med referenser till både vetenskapliga klassiker och populärkultur och delar ut rallarsvängar åt både vänster och höger. Det har blivit ett ovanligt stimulerande fyrverkeri av idéer. Frase kommer från vänstermagasinet Jacobin i New York som Noam Chomsky kallat ”a bright light in dark times”.
Beståndsdelarna är välbekanta. Klimathotet är reellt och ekonomin fossilbaserad. Jordens befolkning ökar och alla vill ha ett rikare liv. Samtidigt krymper basen som ska försörja oss: mark, vatten och andra naturresurser. Därför måste kolet och oljan få ligga kvar i marken och ersättas av andra energikällor.
Vem överlever?
Debatten är över, menar Frase. Nyckelfrågan är inte om klimatförändringen pågår utan vem som kommer att överleva den. Det förstår även oljebröderna Koch och alla klimatförnekande lobbyister (och Donald Trump kan man tillägga) mycket väl. Men de tjänar sina pengar på fossilbränslena i dag och tror sig vara rika nog att kunna komma undan problemen för egen del i morgon. Andra kommer att få det eländigt.
Att jobben försvinner, snabbare än tidigare, beror på att det blir tekniskt möjligt och ekonomiskt lönsamt att robotisera och datorisera. Någon hejd för detta finns inte. Det vore också fel att försöka. Flera seriösa utredningar talar om en halvering av antalet jobb inom några decennier.
De ekonomiska klyftorna är så absurda att till och med World Economic Forum ojar sig över dem. Ekonomisk tillväxt står överst på den politiska agendan men det är de superrika som lagt beslag på den. Och med sina pengar köper de inflytande i ett alltmer intimt och ogenerat umgänge med politikerna.
Frase för ihop detta till fyra distinkta scenarier. I alla fyra antas minskningen av arbetstillfällen gå mot sin logiska slutpunkt, en arbetsfri värld. En modell är Star Trek där rymdresenärerna anlitar en ”replikator” (eller ”jultomtemaskin”) som tar fram vad de än önskar i materiell väg. De två återstående frågorna har varsitt utfall: antingen löser vi klimathotet med någon annan flödande energi eller också inte. Och antingen går vi mot ett mer egalitärt samhälle eller så upprätthålls klyftorna med en styrande elit.
Klyftor och resurser
Det ger fyra alternativ:
• Ett någorlunda egalitärt, i princip arbetsbefriat samhälle där robotar, drivna av nya hållbara energikällor, ger en grundläggande försörjning åt alla. När vi då inträder i frihetens rike där arbete inte är ett nödvändigt ont, vaknar en lust att göra mer, för andra. Så kan många behov av omsorg lösas genom att vi arbetar för varandra. Inte för pengar utan för att arbete blivit livets främsta behov. Därav beteckningen ”communism” efter Marx berömda sentens ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.
• Ett tudelat, hierarkiskt samhälle med robotar och ”god” energi men där en ägande klass råder, både över produktionsmedlen och intellektuella rättigheter – patent, program, underhållning – som blir allt viktigare. Företag präglade av sådana rättigheter står för nära 40 procent av BNP i Europa. I denna ”rentism” lever den ägande klassen på avkastningen. Av de andra utför några vissa återstående uppgifter – som till exempel att upprätthålla denna repressiva ordning – medan resten måste försörjas med bidrag, kanske mot något låtsasarbete, för att skapa tillräcklig köpkraft.
• Ett någorlunda egalitärt samhälle under oket av begränsade naturresurser och en skadad planet. Kallas här ”socialism” eftersom staten får en viktig roll för att ransonera konsumtionen och organisera omställningen till en produktion i samklang med det som återstår av naturen.
• Ett tudelat samhälle med begränsade naturresurser där de rika isolerar sig i en angenäm livsstil medan de flesta människor helt enkelt är onödiga eftersom robotarna klarar produktionen. Frase kallar det ”exterminism”, myntat på 1980-talet av historikern E P Thompson apropå risken för ett nukleärt utrotningskrig.
Det här är alltså medvetet överdrivna ”idealtyper” (efter Weber) för tydlighetens skull. Frase skriver vad han kallar ”social science fiction”, grundad i hårda sociala fakta men färgad av fiktioner. Däremot är han skeptisk till futurism och futurister med förmenta sanningsanspråk. Men framtiden kommer inte på ett spår. Den måste växa ur politiken. Olika framtider är möjliga och vi måste agera för att komma dit vi vill. Det är bokens budskap: scenarier är inte förutsägelser utan möjliga bilder av framtiden och bara en medveten politisk kamp kan förhindra dystopierna.
Sedan är det en smaksak om detta är två eller tre dystopier. Exterminismen är naturligtvis skrämmande. Frase snuddar vid folkmord – ofta med rasistiska eller religiösa förtecken – och pekar på militariseringen av den amerikanska polisen. Han kunde också ha nämnt de USA-ledda sanktionerna mot Irak på 1990-talet som antas ha orsakat en halv miljon barns död. ”Det var värt priset” sa den dåvarande amerikanska utrikesministern, Madeleine Albright.
Rentismen anar vi redan i dag; ju fler robotar, giriga läkemedelsföretag och betaltjänster, desto mer utmanande för rättskänslan. Ägandet är ju en social konstruktion; det började med att enskilda lade under sig vad som tidigare varit allmänningsmark och tog sig rätten att kräva en ersättning av brukaren. Det kunde bara ske med statens skydd och detsamma gäller i dag för alla former av rättigheter: patent, spel, dataprogram och kulturella artefakter. Musse Pigg är snart 90 år men fortfarande en kassako för Walt Disney tack vare en lagstiftning som ständigt förlänger räckvidden. Patentstrider kring dyra läkemedel är ett annat exempel. Dagens ”winner-takes-all”-ekonomi bidrar till att öka de ekonomiska klyftorna.
”Nyckelfrågan är inte om klimatförändringen pågår utan vem som kommer att överleva den. Det förstår även oljebröderna Koch och alla klimatförnekande lobbyister (och Donald Trump kan man tillägga) mycket väl.”
Socialismen är rättvisare eftersom alla delar på bördorna av den skadade planeten. Men klimathotet består även om det är mycket osannolikt att vi står inför en total civilisatorisk undergång eller en påtvingad återgång till medeltida förhållanden. Men det är också naivt att tro, menar Frase, att vi kan bevara naturen i något slags orört skick. Dels är naturen i sig föränderlig; den har upplevt överbefolkningar, utrotningar och andra kriser förr.
Vårt ekonomiska system, vår produktion har också gått så hårt fram att det inte finns någon återvändo. Den har blivit ett monster. Med Bruno Latour menar han tvärtom att vi måste göra det bästa av situationen genom att medvetet anpassa naturen till våra behov. Och rekonstruera vår omgivning och omvandla vårt vardagsliv. Det är ett tufft beting och staten måste spela en viktig roll. Det hindrar inte att även ”socialismen” ibland använder marknadsmekanismen för att fördela knappa resurser.
Jämfört med de övriga tre är ”communismen” rena solskenssagan – föga förvånande eftersom båda grundproblemen antas vara lösta: det finns en ren energi och rikedomsklyftorna är borta eller åtminstone reducerade. Arbetet utförs av robotar och människorna finner sin försörjning genom att avkastningen av robotarna kommer alla till del. Vägen dit behöver inte betyda revolution.
Människor kan steg för steg frigöras från tvånget att sälja sin arbetskraft, en dekommodifiering av arbetet som Gøsta Esping-Andersen beskrivit, genom att staten erbjuder olika slags tjänster som en medborgerlig rättighet. Så byggdes de klassiska välfärdsstaterna genom att man erbjöd fri vård och läkemedel, fri utbildning, stöd vid arbetslöshet, ålderspension och så vidare. I samma anda kan man tänka sig fria lokalresor, fri bostad och i slutänden fria pengar – en medborgarinkomst som i dag är på tapeten på flera håll.
Undvika de värsta
Frase betonar att inte heller ”communism” skulle bli fri från hierarkier och statustänkande. Utan försörjningstvånget upplöses den uråldriga hierarkin mellan dem som har och dem som inte har, men det behöver inte betyda att fenomen som rasism och sexism försvinner.
Det här är bara en skiss men lyckas ändå lyfta en rad viktiga frågor. Scenarierna preciseras inte geografiskt även om perspektivet är amerikanskt eller västerländskt och Frase anger självfallet ingen tidtabell, för tanken kan inte vara att vi ska hamna i något av scenarierna. Däremot möjligen att lära oss vilket slags politik som behövs för att undvika de värsta. Jag återkommer till det i en följande artikel.
”Nyckelfrågan är inte om klimatförändringen pågår utan vem som kommer att överleva den. Det förstår även oljebröderna Koch och alla klimatförnekande lobbyister (och Donald Trump kan man tillägga) mycket väl.”
