Energi · Sommarföljetong

Att så ett frö av tvivel – del 3: Läraren

I en stad i ett land någonstans har tvivlet börjat sprida sig bland människorna och en efter en börjar de söka sig till den lärde med sina frågor. I dagens avsnitt har turen kommit till Läraren.

På min första lektion i dag var det som att allt ställdes på sin spets. Det var egentligen inget märkvärdigt. Vi hade biologi och en pojke räckte upp handen och frågade varför man ska veta vad alla blommor heter. Men jag blev helt ställd. Jag hade inget svar. Eller snarare hade jag två svar och visste inte vilket jag skulle välja. Och för att rädda mig ur situationen bollade jag snabbt frågan tillbaka: Vad tror du?

Pojken funderade en stund och sa sedan: ”För att det är svårare att döda den som har ett namn.”

Och på sätt och vis har han ju rätt. Men vet du vad jag säger?

Det var ett fint svar, men det är fel. Du måste veta vad alla blommor heter för att du ska klara provet, få ett bra betyg och sedan ett jobb. För att du ska få en bostad, göra karriär och bli lycklig. För att du överhuvudtaget ska räknas i det här samhället. Och när jag sagt det börjar jag gråta och springer ut ur klassrummet.

Vill du ha en kopp te? frågar den lärde. Det är rätt kyligt här. 

Ja tack gärna säger läraren. 

Det var som att det blev tydligt för mig att det är mellan dessa två svar vi kläms hela tiden. Ska jag som lärare arbeta för att eleverna ska bli framgångsrika i det samhälle, den värld vi har i dag eller ska jag ge dem redskap att förändra denna?

 

”Ekot av det ännu ej inträffade är öronbedövande.”

Bengt Söderhäll

Jag är rädd, säger hon sedan, att allt kommer att gå åt helvete om vi fortsätter anpassa eleverna till det här systemet. Åt helvete med både demokratin och klimatet. Ja elever med bra förutsättningar ekonomiskt och socialt kommer att klara sig. Det gör de alltid. Föräldrarna kommer vara nöjda, skolans varumärke stärkas, rektorn vara på gott humör och så vidare. Men …

Du vet förra året hade skolan en kurs i socialt entreprenörskap. Några elever stickade halsdukar till hemlösa, andra ordnade soppkök eller loppisar. ”Det är tråkigt att sticka men känns ju bra att ge till nån som behöver” sa en tjej på fjorton. Som att det var henne det handlade om. Det låter så fint ”socialt entreprenörskap” som att man tagit det bästa från välfärdssamhället och kombinerat med det bästa från kapitalismen. Men för varje maska eleverna stickar befäster de bara nuvarande ordning. Vi hade kunna välja att istället lära eleverna hur man med hjälp av politisk organisering kan förändra samhället så att ingen behöver vara hemlös. Vi hade kunnat välja att lära eleverna vilka möjligheter de faktisk har att påverka.

Enligt mig borde det vara en självklarhet att varenda unge under sin skoltid lär sig att begära ut och läsa offentliga handlingar, skriva remissvar, arrangera demonstrationer, ockupera hus och stämma ett företag. Men det är inte sånt som jag förväntas lära ut. Och när pojken i morse ställde sin fråga tänkte jag att jag måste sluta som lärare.

Lite mer te? frågar den lärde. 

Tack, men jag måste gå säger läraren. Det har redan börjat ljusna. 

 

Bakgrund till serien:

Läs tidigare delar i serien: