Krönikor

Valsystemet är orimligt sårbart

Folkvald. Det är ett vackert ord. En ära och ett stort ansvar att förvalta folkets förtroende som folkvald. Men vem kan egentligen komma i fråga för förtroendet och hur rimligt är systemet?

Enligt valmyndigheten lyder kraven för att kunna bli vald till kommunfullmäktige att du är:

• svensk medborgare och folkbokförd i Sverige eller

• EU-medborgare, eller medborgare i Norge eller Island och är folkbokförd i Sverige eller

• medborgare i något annat land och har varit folkbokförd i Sverige i tre år.

Du ska dessutom ha fyllt 18 år.

I praktiken krävs också att du är medlem i ett parti (gärna ett någorlunda populärt sådant) och har tillräckligt många supportrar för att hamna på valbar plats på partiets lista via partiets interna val eller via rösterna i valet.

Att lyckas internt i ett parti kräver inte nödvändigtvis så många fans. I en liten kommun kan en handfull personer som går med i ett parti i princip välja sina egna kandidater till listan, och om partiet lyckas hyfsat på nationell nivå så brukar det innebära platser i kommunfullmäktige även lokalt. Jag undrar ibland över folk som klagar på politiker. Vet de hur enkelt det är att ta över ett parti och få inflytande själv?

I en lite större kommun behövs det några fler, men jag vet personer även i sådana kommuner som blivit invalda genom att anmäla släktingar och vänner som medlemmar i partiet lagom till provvalet (den interna medlemsomröstningen om listorna) för att rösta vederbörande till en bra plats på valsedeln. De nya ”medlemmarna” har sedan aldrig hörts av igen. Ibland går en personlig stödgrupp med som stannar kvar och på så vis behåller makten över längre tid.

Är det ett problem? Det beror förstås på. Det är fritt fram att bli medlem i partier och så länge de nya medlemmarna står för partiets ideologiska grundsyn och vill verka i partiets anda så är det väl lugnt. Men om det mest handlar om att makten ska finnas i händerna på personer som man är bekant med, för deras vinnings skull eller för att man själv därmed har inflytande över dem så är det värre.

I många kommuner är det ingen strid alls om att få stå på valsedeln i små partier och den som anmäler sig villig och inte verkar helknas kan ofta få en bra plats på listan.

Nu är ju inte politik någon jättepopulär hobby, så det är nog ingen risk att jag berättar det här för er. Min poäng är inte heller att uppvigla till att ta över partier. Min poäng är att systemet är orimligt sårbart när det är så beroende av att partierna fungerar och endast tre procent av folket är medlem i något av de åtta riksdagspartierna.

Valmyndighetens text om vilka som enligt lagen är valbara ter sig i det ljuset lite löjlig. Men den borde kanske vara sann. Vi kunde åtminstone börja med att testa fria kandidaturer till kommunfullmäktige för alla som vill och som uppfyller lagens krav. Det är ju ändå folket som väljer till slut.

Tom Tits Experiment

Donald Trump. Inte minst för att han får mig att tvivla på fria kandidaturer ...

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV