Glöd · Under ytan

Från dold till synlig apartheid?

För 50 år sedan, denna vecka, pågick sexdagarskriget som ledde till ockupationen av hela Palestina. Med anledning av det analyserar Per Gahrton situationen. Efter att i femtio år tjatat om tvåstatslösning skriver han på veckans Under ytan att han börjat tvivla på att det är
lösningen.

I år är det femtio år sedan Israel 1967 ockuperade delar av Jordanien, Egypten och Syrien. Sjuttio år sedan FN 1947 beslöt att dela det brittiska mandatet Palestina i en judisk och en arabisk stat, plus ett internationellt område kring Jerusalem. Hundra år sedan den så kallade Balfourdeklarationen 1917 där Storbritanniens utrikesminister gav klartecken till ett judiskt nationalhem i Palestina och hundratjugo år sedan en sionistkongress i Basel 1897 fastslog att problemet med månghundraårig antisemitism i Europa bara kunde lösas genom ett skapande av en judisk stat i Palestina.

2017 pågår dragkampen om detta lilla landområde, något mindre än Småland, med oförminskad styrka och ingen fredslösning kan skönjas.

Thedor Herzl

Under 1900-talet avvecklades nästan alla kolonialvälden och ersattes i Mellanöstern av dussintals självständiga arabstater. Bara i ett område stannade de invandrade kolonisatörerna kvar – Palestina – i form av den judiska staten Israel. Redan före Hitlers folkmord på judar ansågs det i många länder i Väst, ofta med en egen historia av antisemitism, att judarna kunde få trygghet bara i en egen stat. Bland judarna själva började stämningen i slutet av 1800-talet att svänga från strävan efter integration till att skapa en judisk stat.

En viktig inspiration blev boken Judestaten av den österrikiske journalisten Thedor Herzl 1896. I augusti 1897 ledde han i Basel den första sionistkongressen som antog en deklaration som fastslog att sionismens mål är att ”etablera ett offentligt och legalt säkrat hem för det judiska folket i Palestina”. Enligt en beryktad sionistisk paroll borde världen skänka ”landet utan folk till folket utan land”.

I verkligheten var Palestina befolkat av omkring 400 000 människor, varav bara drygt 24 000 (6 procent) judar, de övriga araber.

Under första världskriget lovade britterna bort Palestina till både araber och judar, samtidigt som de i en hemlig överenskommelse med Frankrike tillförsäkrade sig området för egen del.

I McMahon-Hussein-korrespondensen lovade britterna Sharif Hussein av Mecka att erkänna arabisk suveränitet över större delen av det som araberna kallar Mashreq (Öst). Enligt Balfourdeklarationen skulle judarna få ett nationalhem i det arabiska Palestina. Och enligt det hemliga Sykes-Picot-avtalet delade Storbritannien rovet med Frankrike. Det enda av de tre avtalen som Storbritannien uppfyllde var Sykes-Picot-överenskommelsen. Palestina blev ett brittiskt mandat under Nationernas förbund. Det betydde att Storbritanniens skulle lotsa området fram till normal självständighet.

Men samtidigt utsades i mandatresolutionens artikel 4 att en Judisk Byrå skulle inrättas för att bistå den brittiska administrationen i frågor som kan ”påverka upprättandet av ett judiskt nationalhem”. Britterna skulle alltså genomföra två oförenliga mål – att skapa en normal demokratisk stat och att utveckla ett judiskt nationalhem. Det är inte särskilt förvånande att britterna i februari 1947 kastade in handuken och lät FN ta över.

Två suveräna stater

FN 1947 var något helt annat än dagens världsomfattande organisation. FN grundades 1945 av 51 stater, därav bara 4 afrikanska och 9 asiatiska. Fram till 1947 anslöt sig ytterligare en handfull länder (bland annat Sverige). FN utsåg en undersökningskommission, United nations special committe on Palestine, UNSCOP.

Den reste runt i Palestina sommaren 1947 men lyckades inte enas. En minoritet föreslog en federal stat med två delstater, en judisk och en arabisk och Jerusalem som gemensam huvudstad. En majoritet föreslog delning i två suveräna stater inom ramen för en ekonomisk union. Jerusalem skulle bli en internationell sektor.

Enligt UNSCOPs beräkningar skulle befolkningen i de tre områdena fördela sig enligt följande: Den judiska staten – 500 000 judar, 416 000 araber; den arabiska staten – 8 000 judar, 715 000 araber; Jerusalem 100 000 judar, 106 000 araber. Vad majoriteten föreslog var alltså en arabisk och en binationell arabisk-judisk stat som dock skulle utgöra ”judarnas nationalhem”. Majoritetsplanen erkände att ”i den judiska staten kommer det att bli en betydande arabisk minoritet, det är planens brist”. Sjutton undersökningskommissioner före andra världskriget hade kommit fram till att grundproblemet var att sionisterna byggde en enklav och inte ville integreras med palestinierna.

 

”Den fattiga befolkningen strävar vi efter att förpassa över gränsen, genom att vi ordnar arbete för den i genomreseländerna, men i vårt eget land förvägrar vi den varje form av arbete.”

Man ritade konstiga, krokiga gränser och lyckades ringa in 98,4 procent av alla judar i Palestina (utanför Jerusalem). Men då fick man 416 000 araber på köpet, det vill säga 43 procent av totalbefolkningen i den judiska staten. Grundproblemet var olösbart – utan omfattande folkomflyttning.

Fanns det idéer om folkomflyttning i bakhuvudet på de sionister som accepterade delningen? Ja, troligen. Redan 1895 skrev Herzl: ”Den fattiga befolkningen strävar vi efter att förpassa över gränsen, genom att vi ordnar arbete för den i genomreseländerna, men i vårt eget land förvägrar vi den varje form av arbete.”  Liknande tankar återkom gång på gång i sionistiska uttalanden under det följande halvseklet. Och ”folkomflyttning” blev det, minst 725 000 palestinier drevs bort från israeliskkontrollerat område under 1947–49. Men det kunde förstås FN-delegaterna inte förutse (även om de kanske borde ha anat det) när de den 29 november 1947 med 33 röster mot 13 och 10 nedlagda antog delningsplanen.

Två stater för två folk

Historien kan inte vridas tillbaka. Ändå är det något av en tillbakavridning av historien världssamhället kräver när man håller fast vid en lösning som i princip är den som FN fastslog 1947, eller som den israeliske fredsveteranen Uri Avnery formulerade det häromdagen: ”Efter alla dessa år förblir den enda praktiska lösningen densamma som den var i början: två stater för två folk.” Avnery har oftast haft rätt under sitt 93-åriga liv. Men den här gången börjar jag tvivla, efter att själv ha tjatat om tvåstatslösning i femtio år.

Avnery menar att de enda alternativen till en tvåstatslösning är de som den israeliske fascistledaren Betsalel Smotrich, vicetalman i Knesseth, häromdagen krävde att palestinierna ska välja mellan:

1. att lämna Palestina,

2. att leva kvar utan medborgarskap eller

3. att göra uppror –”och då blir de krossade av den israeliska armén”.

Enligt Avneri är Smotrichs förslag inga lösningar utan uppmaningar till palestinsk självförstörelse. Smotrichs nummer 1 innebär massfördrivning av sju miljoner palestinier, hans nummer 2 leder till slavliv under en apartheidregim, och hans nummer 3 betyder i praktiken folkmord. Avneri har en poäng. Men samtidigt betyder det att han avfärdar det allt vanligare förslaget från vissa palestinier om återgång till al-Fatahs gamla dröm om en enda demokratisk stat för alla som lever i landet, som en form av nummer 2, det vill säga apartheid.

Ja, på kort sikt skulle Smoltrichs förslag nummer 2, ett liv utan medborgarskap i en judisk stat, bli slavliv under apartheid. Men det skulle bli en synlig apartheid till skillnad från den dolda apartheid som redan finns. Är det otänkbart att synlig apartheid skulle kunna bli ett övergångsstadium, precis som det var i Sydafrika, som därefter fick en av de oblodigaste avkoloniseringsprocesserna?

Det finns ingen annan lösning än tvåstatsmodellen, skriver Avnery och har officiellt stöd av nästan alla stater, internationella organisationer och solidaritets– och fredsrörelser, men inte av dem som har makten, det vill säga den israeliska nationalchauvinistiska högerregimen och en dryg halv miljon religionsfanatiska kolonisatörer (så kallade bosättare). Hur det efter femtio års ockupation och otaliga fredsförsök skulle vara möjligt att genomföra tvåstatsmodellen ger Avnery dock ingen antydan om. Och ingen annan heller.

Kanske har Diana Buttu, före detta medarbetare i palestiniernas förhandlingsgrupp, kommit på hur dödläget ska kunna brytas, när hon föreslår att den Palestinska myndigheten ska avvecklas (häromveckan i New York Times). Därigenom skulle illusionen om reellt palestinsk självstyre krossas. Apartheiden skulle omedelbart bli synlig. Och den nya frihetskampen, modell Sydafrika, skulle kunna börja på allvar.