Underhållningsbranschen vinner mark på bekostnad av konsten då allt fler hellre verkar vilja få en stunds paus från världens elände än att se den på muséer eller hänga den på sina väggar. Hur är det att försöka etablera sig som konstnär i dag? Nike Markelius samtalar med tre unga konstnärer om politik och individualism.
När politiken i världen polariseras och hårdnar, finns samtidigt röster som säger att politisk konst är omodernt. Hur är det med den politiska viljan i den unga konsten? På vilket sätt problematiserar, utforskar och utmanar den politiska strömningar i samtiden?
Jag träffade tre unga konstnärer för ett samtal om vad de vill uttrycka med sin konst i tider som denna.
Spelar konstkritiker
Karolina Oxelväg, konstnär och Aurora Bergmark, konstnär och designer, driver performancegruppen Styrelsen för stor konst tillsammans med två andra. Styrelsen är fyra karaktärer som spelar en homogen grupp av auktoritära konstkritiker, och i sina verk påvisar de en historisk komplexitet av föråldrade patriarkala strukturer. De strävar efter att öka representationen av kvinnliga konstnärer.
– Vi sparkar uppåt, försöker öppna sår och peta lite i dem, säger Aurora och ler.
”Vi ifrågasätter den offentliga konsten på gatorna och vem det är som bestämmer vad som ska få synas där.”
Karolina nickar instämmande och fyller i.
– Vi startade Styrelsen i en utsatt situation just när vi sökte till konstskolor, vi kände att vi var ständigt bedömda och skulle vara tacksamma som unga kvinnor.
"Vad är fakta i dag?"
Lode Kuylenstierna, konstnär, menar att många använder sina egna historier i sina konstverk, att mycket går tillbaka till det privata.
– Vi är produkter av vår tid. Det är svårt att försöka vara politisk i ett sånt här klimat där all information är relativ. Vad är fakta i dag?
Han menar att alla kan vrida allt till sin egen fördel.
– I sin personliga historia är man helt fri. Det är det mest nakna, för där kan man vara normen och normkritiken på samma gång. I en dömande kultur kan det kännas radikalt att vara privat i konsten, säger han.
Lode arbetar multidiciplinärt med en fördjupad kunskap inom film, skulptur och måleri. Han har haft ett internationellt genomslag med sitt kandidatexamensprojekt Homo sacer, en konstdokumentär om människors svärmande effekt i Arabiska våren och Englandskravallerna. Han använder sig också av tvillingskapets tematik i sin konst.
Det finns en hel rörelse inom konsten som är ”the intimite is political”. Den privata egna historien är lätt att ha full koll på och konstnärerna behöver inte bli satta i fack.
Kan det ha med individualistiska strömningar att göra, att många skapar utifrån det privata perspektivet?
– Ja vi upprätthåller en intakt bild av oss själva, det är maktspråket. Att skapa nåt som bättre tar sig fram i sociala sammanhang, för det är där makten ligger och i det måste man framhäva sig själv, fortsätter Lode.
Tidig press
Även under skoltiden pågår en underliggande process av marknadsföring och hierarkier. Många använder sociala medier som ett fönster ut mot världen redan under utbildningen. Konstnärerna känner att de måste visa upp vad de gör för att inte stanna i det tysta och hoppas på det bästa inför framtiden.
Ser ni något problem med att kunna etablera sig om konsten är för politisk?
– Att samarbeta, som vi gör i Styrelsen, är ett sätt att inte vara så beroende av andras åsikter, säger Aurora, jag har gått vidare till design för att konsten blev för intim och jag la för höga krav på mig själv. Men i Styrelsen kan vi vara politiska utan ängslan, för vi har varandra. Vi ifrågasätter den offentliga konsten på gatorna och vem det är som bestämmer vad som ska få synas där. Vi ordnar konstrundor på stan och sätter upp klistermärken på statyer där vi varnar för att den konsten ”representerar en ensidig historieskrivning och cementerar förlegade ideal i offentligheten”.
Normkritiken brister
Hur ser det ut med normkritik och feminism i den unga konsten?
– Den feministiska genusteorin är normen i dag på skolan, säger Lode, men Aurora håller inte med.
– Teorin är kanske accepterad men så ser det inte ut i praktiken. Jag blir själv förvånad på konsthistorielektioner när det nämns 86 män och 4 kvinnor varav två som hustrur till nån. Titta på praktiken, på de som ställer ut, vilka som är den beslutande makten, vilka som godkänner och vilka som betalar – där är det fortfarande en skev fördelning. Får du syn på de strukturerna blir du förvånad över att vi inte kommit längre, säger hon.
Granskar filmkyssar
Karolina skapar videoinstallationer som tar upp populärkulturella fenomen. Om till exempel romantiseringar och eskapism på YouTube.
– I verket Super intimite kissing samlar jag filmkyssar från Hollywood. Noterar koreografin i kyssarna och maktperspektiven. Vem är det som kysser vem? Vad är normen? Jag utforskar också estetiken i talangshower, att underhållningsbranschen gräver i människor och att underhållningsvärdet består i att blotta människors sorger och problem. Granskningen blir kulturpolitisk konst.
Hur fri är den fria konsten? Kan konsten vara en viktig aktör för att förändra normer?
– Om vi vill jobba med olika discipliner så får vi kämpa mot behovet av att placera personer i fack. Många konststudenter är medvetna om det och börjar tidigt nischa in sig på en egen specifik konstnärlig praktik för att så tydligt som möjligt profilera sig i konstvärden. Det finns ett värde i att inte behöva bli bedömd offentligt medan vi experimenterar på skolan. Och samtidigt lever vi med det där instagram-fönstret hela tiden öppet mot världen, menar Lode.
Karolina berättar att lärarna på skolan uttryckligen kan uppmana dem att inte göra konst av aktuella händelser.
– De tycker det är klyschigt med politiskt aktiv konst, med aktivism. Det är jättesynd. För det finns så mycket styrka där, säger hon.
Aurora fortsätter:
– Det är omodernt att vara uttalat direkt politisk. Jag skapar i Styrelsen för jag vill kunna göra nånting, jag vill vara politisk. Så nu vill jag trotsa den normen, just för att det är omodernt så kanske desto större anledning att göra politisk konst.
