Jag går genom centrala Stockholm och i skyltfönstret på en exklusiv butik i ser jag plötsligt Bertha von Suttners roman från 1889 Ned med vapnen. Jag ler. Bara påminnelsen om denna bok som på samma gång är en oemotståndlig kärlekshistoria och ett pacifistiskt statement utan motsvarighet gör mig på gott humör.
Här finns berättelsen om mannen Griboulle som huvudpersonen berättar varje gång någon påstår att man med militär upprustning skulle kunna skapa fred. För hon anser detta förfarande lika dumt som Gribouille som varje gång någon säger att det ska börja regna hoppar i floden för att inte bli blöt. ”Varje krig” skriver hon, ”bär med sig fröet till ett nytt krig.”
Boken var en enorm försäljningssuccé när den kom ut och sålde i över 120 000 exemplar. Och nu 150 år senare ligger den alltså här. Och 150 mil norrut pågår ännu en i raden av de militärövningar som blir allt mer frekventa. ACE17.
Jag tittar på boken och även på de andra böckerna som ligger i skylten och inser att det enda som binder dem samman är färgerna. Vilka jag, när jag blickar ut över butiken, ser går helt i linje med färgerna i den senaste kollektionen.
”Nej innehållet betyder absolut ingenting” säger mycket riktigt ägarinnan när jag frågar, ”valet av böcker i skylten handlar bara om estetik. Jag hittade den på en loppis och föll för läderpärmen och guldet.” ”Och jag som trodde ni i dessa tider valt att göra ett pacifistiskt statement” säger jag. ”Vet du att kvinnan som skrev den är upphov till Nobels fredspris?” Nej det visste hon inte. Men det är det å andra sidan inte många som vet. ”Men” fortsätter jag ”hur skulle du känna om någon trodde att ni faktiskt genom valet av just den här boken tar ställning? Mot till exempel en pågående militärövning, Nato, eller för ett totalförbud mot kärnvapen. För innehållet är så radikalt att det mycket väl skulle kunna uppfattas så.” ”Ja” säger hon ”det vore ju olyckligt, men ärligt talat jag tror faktiskt inte det är många som tänker som du. Alla fattar att en bok bara är en dekoration.”
Nej. Jag vägrar fatta det!
”Respekt för ordet” som Hammarskjöld skrev, ”är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad – intellektuellt, emotionellt och moraliskt. Respekt för ordet – dess bruk med strängaste omsorg och i omutlig sanningskärlek – är i och för samhället och släktet ett villkor för växt. Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det förgiftar floderna och underminerar broarna”.
Och det är många tankar som surrar i mitt huvud när jag går ut från butiken.
För det första. Att denna klassiker inte är mer känd är en skandal. Den borde ingå i varje elevs grundutbildning på samma sätt som de gamla grekerna. Om de nu ingår längre. Jag vet faktiskt inte hur lågt bildningsidealet har sjunkit i det här landet. Men främst. Om vi förvandlar en bok till en dekoration. Om vi lyckats reducera ordens kraft så mycket. Går det då att alls göra motstånd?
Nej.
Inte utan vapen.
Stina Oscarson är teaterchef, regissör, dramatiker/författare, samhällsdebattör och fristående krönikör i Syre
