Elbilen är ett uttryck för de privilegierades dröm om att kunna fortsätta att konsumera som vanligt i en värld som går mot klimatkatastrof. Men för att verkligen kunna hantera klimatproblemen behöver vi kollektiva lösningar, skriver Nette Enström på veckans Under ytan.
Transportsystemets omställningsbehov är akut, men istället för hållbara lösningar för alla domineras debatt och politik av de rikas drömmar och begär. När det kommer till fordon råder inget undantag, utvecklingen styrs av en global överklass. Och i länder som Sverige verkar det vara lättare att föreställa sig jordens undergång än att tänka sig en framtid utan bil.
Bilister med makt
Elbilen lanseras allt oftare som en räddning från klimathotet. Marknaden messar vackra löften om en automatiserad och eldriven framtid: snart ska alla äga sitt egna lilla tåg. Men varför då inte satsa på riktiga tåg, kan en stilla undra? När allt kommer omkring handlar den privata bilismen om väldigt exklusiva fri- och rättigheter: bilen har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett transportmedel för jordens alla invånare. Men vad angår det Sverige och svensken, den exemplariske konsumenten?
Ur globala perspektiv, liksom ur klass- och könsperspektiv, är bilen de privilegierades fordon. Det innebär inte att alla som kör bil eller till vardags är bilberoende är (män)niskor med makt, men att bilister som grupp är privilegierade. Privilegierade grupper står ofta, eller i regel, i vägen för en demokratisk och hållbar utveckling. Bilismen står definitivt i vägen för en schysstare värld.
Kanske förhåller det sig så att (post)kolonialismen ännu genomsyrar den blågula mentaliteten, men att den numera blott bytt kläder? Det svenska sinnet är grönt paketerat och eskorteras i en nyinköpt Tesla. Kanske anser sig den svenske konsumenten vara lite mer värd än andra, jordens fattiga och fördömda? Men ve den som kritiserar, då skriker den svensken konsumenten Jante, Jante, precis som amerikanen ropar ”kommunist”. Rör inte min kompis har blivit rör inte min elbil.
Det är paradoxalt. För den svenske konsumenten och bilisten vill inte att resten av världen ska konsumera och köra som gemene svensk. Rädslan för den bilburne kinesen är lika allmän som slaveriets självklarhet var under kolonialismen.
Orsak och verkan. I det svenska sekulariserade samhället sägs vetenskapen stå högt i kurs, men det gäller bara den vetenskap som rättfärdigar konsumtionen. Ur ett ekologiskt perspektiv är bilismen sannolikt det mest destruktiva av kapitalismens alla modernistiska fenomen, kanske med kärnkraften som enda undantag.
I länder som Sverige, där bilism är den norm och det ideal som dominerar många beslut om transporter och dess styrmedel, är liknande resonemang kontroversiellt. Men det har inte enbart med privilegier att göra. Om historien dammas av en smula blottläggs vissa fakta som kan belysa varför även samhällets institutioner, staten, ännu försvarar och förordar privatbilismen trots de kollektiva transportmedlens klimatsmarta överlägsenhet. Trots all information om orsak och verkan.
Bilismens kontinuum, från modernismens första strofer om oändliga framsteg till undergångens annalkande toner, är lika mycket en berättelse om spårvägen som om bilen. Under 1920-talet fanns över 3 000 spårvägssystem runt om i världen och i USA var spårvagnen det absolut främsta transportmedlet.
Allt detta förändrades snabbt under 1930-talet när utvecklingen, i egenskap av bil- och oljeindustrins lobbying och kampanjer, ledde till att nästan alla spår revs upp och i en handvändning begravdes under asfalt. Många länder tog efter USA, medan bilindustrin så småningom globaliserades i koloniala mönster av producenter och konsumenter. Runt 1980 fanns 300 spårvägssystem kvar i världen, men bilismens globala konsekvenser har vi nog inte sett vidden av än i dag.
Privat eller kollektivt
1990-talets eskalerande urbanisering, med ökade behov av tillgänglighet och effektivare bruk av allmän mark, höjd miljö- och klimatmedvetenhet, ledde till en renässans av spårvägen i flera europeiska städer. Invigningen av spårvägen i Strasbourg 1994 spred nya ideal om människovänliga stadsmiljöer och drömmen om bilfria städer närdes bland gräsrötter. I dag har Frankrike, nu med ett trettiotal spårvägssystem, rustat upp tre äldre och byggt 17 nya spårvägar. I Spanien sker en likartad utveckling och även i Norden, som i Danmark och i Finland, byggs nya spårvägar. I estniska Tallinn har man föredömligt lyckats minska bilismen genom att införa nolltaxa på spårvagnar.
För närvarande används omkring 350 spårvägssystem och ytterligare ett hundratal planeras, enligt organisationen Spårvagnsstäderna. Men Sverige är inte med på tåget, istället verkar det som om bilindustrin ockuperat riksdagshuset permanent. Enligt både politiker och reklamen kan snart alla köra sin egen ”miljövänliga” lilla bil med gott samvete, rentav som en insats för miljön. Jordens rikaste andel behärskar sitt nyspråk. Vad är väl mer en orwellsk symbol för hållbar utveckling än miljöbilen? Och i ett uppmålat framtidsscenario, illustrerat från vänster till höger, ska världens mest privilegierade dessutom börja samåka. Hur sannolikt är det?
”Privata eller kollektiva transporter är en demokratisk kärnfråga, ödesmättad realpolitik på global nivå, som inte längre kan betraktas som en symbolisk fråga eller som en enskild angelägenhet.”
När det kommer till heliga kor spelar sannolikhet och fakta mindre roll, även i det sekulariserade samhället. Politiker, tjänstemän och näringsliv bär alla sina nya gröna kläder och de ser dem säkert själva när de säljer illusionen om en framtid i en elbil. Det är helt i linje med den svenska medelklassens, den globala överklassens, konstruerade drömmar och begär, om än i kollisionskurs med resten av världens behov.
De rödgröna opinionsbildarna är ofta de varmaste (ny)språkrören för den ”gröna” bilismen, jämsides med sin vurm för snabbtåg åt samhällets förstaklass-resenärer. Vem förvånas ens längre när rödgröna ETC proklamerar elbilars överlägsenhet? Eller när regerande politiker, som själva veckopendlar mellan storstäderna, enögt fokuserar på elbilism och snabbtåg istället för vanligt folks vardagliga pendlande?
Privata eller kollektiva lösningar, vad gynnar vem? Ur flera aspekter handlar transportsystemets utformning om hur vi ska leva, hur vi ska bo och hur vi ska odla vår mat, i en snar framtid som rent vetenskapligt sias extrema utmaningar. Privata eller kollektiva transporter är en demokratisk kärnfråga, ödesmättad realpolitik på global nivå, som inte längre kan betraktas som en symbolisk fråga eller som en enskild angelägenhet.
Politisera bilismen
Elbilismen banar väg för en avgrundsdjup orättvisa gällande distribution av energi och utrymmen. Ska alla få del av den förnyelsebara energin (hur den än är tänkt att framställas) eller ska den, i det som blivit vanlig ordning, distribueras ojämlikt till världs ände?
Oavsett om elbilen minskar utsläppen i sitt själva framförande så gör inte tillverkningen av den det, särskilt inte i kombination med en växande marknad av bilkonsumtion. Tystnaden kring den ökande bilismen har varit som kompakt allt sedan Trafikverket och Förbifart Stockholm tilldelades Svenska Greenwashpriset i Almedalen år 2014. Industrin bakom elbilen, eller en institution som stöder den, borde kvala in för årets nominering. Men mest av allt är det nu dags för att bilismen, i sak och på allvar, politiseras.
För miljöbilen är en paradox, som liksom hållbar utveckling utan jämlikhet bara är ett annat ord för greenwashing.
Nette Enström är frihetlig skribent och etnologistuderande vid Göteborgs universitet. Medförfattare till reportageboken ”En svensk tiger, om svenska oljeintressen i Amazonas” (Notis förlag, 2010)
