Miljoner människor i Afrika är drabbade av det som riskerar att bli den värsta svältkatastrofen på decennier. Särskilt drabbade är länder som Nigeria, Sydsudan, Jemen och Somalia. Krig, terror och torka är bakgrunden till den aktuella krisen. Arndt Peltner rapporterar från Afrikas horn.
”Människor och deras djur saknar vatten, mat, tak över huvudet och medicin. Om vi inte kan ge dem detta kommer antalet offer att öka. Du har sett den döda boskapen, men om vi inte hjälper människorna kommer även de att dö”, säger Ahmed Hurre Diiriye.
Han är ordförande för den regionala kommittén för bekämpande av torka och står på ett uttorkat stycke mark utanför den lilla staden Dilla i västra delen av Somaliland. Han pekar ut dussintals döda, delvis ruttna getter som ligger runt omkring. Getterna tillhörde Sahra Hawadle Haji, 45 år gammal. Med sina tillhörigheter vandrade hon hit från den självständiga republikens östra del för att söka efter vatten.
– För fem månader sedan flydde jag torkan i den östra regionen tillsammans med min familj och mina djur. Jag hade 500 djur, i dag är det knappt 30.
Somaliland är en del av regionen vid Afrikas horn. 1991 förklarade sig den före detta brittiska kolonin självständig men inget land har ännu erkänt denna småstat trots att det skedde i ett fredligt demokratiskt system.
”För många av oss är en torrperiod något helt normalt i Somalia, men i januari i år visade sig effekten: varannan somalier är drabbad av svältkrisen …”
Det är nu fjärde gången som regnperioden uteblivit. Egentligen skulle det ha regnat sedan i mitten av mars, men himlen är strålande blå.
– När jag för första gången reste omkring i regionen, hösten 2015, var situationen redan på gränsen till katastrof. Inga djur dog, men de första skördarna uteblev på grund av bristen på regn. Signalerna var tydliga och hjälporganisationer skickade varningar till FN-centralerna i New York och Genève, berättar Raheel Chaudhary från organisationen Care i Somalia och Somaliland.
Han har nyligen rest genom Somaliland, Puntland och södra och mellersta Somalia och förklarar:
– El Niños påverkan på katastrofen vid Afrikas horn, Östafrika ända ner till Maputo blev tydlig redan förra året. För många av oss är en torrperiod något helt normalt i Somalia, men i januari i år visade sig effekten: varannan somalier är drabbad av svältkrisen och behöver stöd.
Miljöförstöring
Miljöforskaren Ahmed Ibrahim Awale är professor vid University of Hargeisa. Det finns många skäl till torkan vid Afrikas horn och den grundar sig både i klimatförändringar och andra problem som människan skapat, anser han.
– Det finns en miljöförstöring i detta land som måste tas på allvar. Landet är ödelagt på grund av avskogning, överbetade marker och åkermark som sugits märgen ur. Även åren med social och politisk turbulens har bidragit till massiv miljöförstöring.
Somalia har inte alltid varit ett förtorkat land enligt Ahmed Ibrahim Awale. Han påminner om grottmålningarna i Laas Geel, en av Somalilands få turistattraktioner. Där finns växter och djur avbildade som egentligen lever i ett grönt och frodigt klimat. Men det var för 5 000–6 000 år sedan.
Undernärda barn ökar
Dr Shukri Ahmed är medicinsk chef vid det italienska sjukhuset i Hargeisa, det enda barnsjukhuset i Somaliland. Det är ett brokigt färgat nybygge som finansieras med sponsorpengar från Italien. Här behandlas samtliga sjukdomar enligt dr Ahmed.
– På grund av torkan har vi fått in många fall av undernäring. Barnen skrivs in med symptom på uttorkning och de har ökat markant under de gångna sex till sju månaderna.
De tar också emot patienter med följdsjukdomar som diarré, feber och infektioner på grund av vattenbrist och dålig tillgång till rent vatten, speciellt på landsbygden.
”Även om vi nu mobiliserar det internationella samfundet kan krisen inte stoppas om inte hjälpen når fram snabbt.”
– Vi behandlar barnen tills de har stabiliserat sig. Sedan skickar vi hem dem igen.
Inte långt från barnsjukhuset ligger ett litet hälsocenter där dussintals kvinnor sitter på marken med sina småbarn i väntan att bli sedda av någon sjuksköterska. Även här har man konstaterat att antalet undernärda småbarn har ökat starkt. Ungefär 130 små patienter behandlas i månaden. Dessutom behandlas gravida kvinnor som lider av bristsjukdomar. Småbarnen matas med fiberrika kex.
– Men det räcker inte längre och har inte gjort det på länge, säger Fatima Abdi, chef för centret. Det rör sig inte bara om ett barn i familjen som är undernärt, det behövs en mer omfattande hjälp för hela familjen.
Tre miljoner drabbade
620 kilometer öster om Hargeisa ligger Garowe, Puntlands huvudstad, i den nordvästra delen av Somalia. Det är här torkan är som värst. Panoramat från flygplanet visar bara bränd brun jord som påminner om ett kargt månlandskap. Uttorkade flodbäddar, ingen skog, bara enstaka avlägsna bosättningar i intet. Nästan tre miljoner människor är drabbade av den långvariga torrperioden vid Afrikas horn, i Somaliland, Puntland och södra och mellersta Somalia. Och just långvarigheten är det största bekymret, förklarar Raheel Chaudhary från organisationen Care.
– Den aktuella torkan är mer komplicerad än den som inträffade 2011. Då härjade svälten bara i en enda region som vi inte kunde nå fram till. Men den här gången är den överallt. Våra ekonomiska resurser är begränsade och tiden rinner ut. Även om vi nu mobiliserar det internationella samfundet kan krisen inte stoppas om inte hjälpen når fram snabbt.
Somalia är inte det enda landet där det råder svält. FN talar om 20 miljoner människor i länder som Nigeria, Sydsudan, Jemen och Somalia som alla är drabbade och står vid katastrofens rand. Även Somalias grannländer, Etiopien, Djibouti, Kenya är drabbade. Och så andra länder som Kongo, Centralafrikanska republiken, Libyen, Irak, Syrien och Afghanistan där miljontals människor lider av undernäring på grund av krig och terror.
Nomader i nöd
Ungefär två timmar från Garowe i nordöstlig riktning ligger Dangorayo, en småstad vid den enda landsvägen norrut. Därifrån är det 40 kilometer på en grusväg till byn Uskure. 200 nomadfamiljer har bosatt sig där i närheten. Hyddorna är byggda av trädgrenar, presenningar och filtar. Här finns inget vatten, ingen el. Familjerna har förlorat alla sina djur. Abdi Hassi är ordförande i denna bygemenskap. I skuggan av det enda trädet berättar han om situationen:
– Människorna har kommit hit för att söka stöd. Huvudanledningen är dock att vi vill synas. Nöden är stor.
”Människorna har kommit hit för att söka stöd. Huvud-
anledningen är
dock att vi vill synas.
Nöden är stor.”
Medina Ahmed sitter i sin hydda i Uskure och binder en korg. Denna mor till fyra barn förklarar att det inte finns tillräckligt med mat. Allting delas med grannarna, men det är långt ifrån tillräckligt. Regn behövs, säger hon. Det är deras enda hopp. Vatten och mat levereras en gång i månaden. Var och en har två och en halv liter om dagen till sitt förfogande.
Krisen med hela sin problematik blir tydlig genom människorna i denna avlägsna by. En majoritet av den somaliska befolkningen lever som nomader. Vanligtvis vandrar de omkring med sina djur, från betesmark till betesmark. Men nu sitter de fast, någonstans i ingenstans, hänvisade till hjälp utifrån. Det handlar om ett logistiskt storprojekt om man vill nå och försörja byarna, bosättningarna och familjerna i de mest avlägsna områdena.
”Inget hopp kvar”
Maryan Mahamed Nuur är sjuksköterska och arbetar för en lokal gräsrotsorganisation i byn Timcaro och andra byar i närheten. Barnen vägs och mäts regelbundet. Dessutom får de extra näring. Nuur menar att situationen är kritisk.
– Totalt tar vi hand om 300 barn, bara i Timcaro är det 30. Det finns sjukdomar och alla barn är undernärda. Det är det som gör dem sjuka. Somliga har diarré, några feber, några har mässling och andra infektioner. Och sjukdomsgraden varierar från barn till barn.
Timcaro ligger i distriktet kring Qardho, en stad som har haft 420 000 invånare hittills. Torkan har dock gjort att allt fler människor som söker efter vatten och hjälp flyttar dit. Ensam kan Qadho inte klara nödsituationen. Staden är hänvisad till stöd från regeringen och framförallt från internationella hjälporganisationer. Abdi Said Osman är Qardhos borgmästare. Han vet varken ut eller in:
– En sådan torka har vi aldrig sett tidigare. Vi har inget hopp kvar. Om det inte regnar kommer människorna att dö.
Omfattande katastrof
Dr Ahmed Abdullahi Abdirahman är chef för Humanitarian affairs and disaster management agency med säte i Garowe. Han känner till den aktuella katastrofen och dess omfattning i Puntland. Ahmed Abdullahi Abdirahman talar om tiotusentals hushåll i nöd. Sjukdomar brer ut sig, redan har det talats om koleraepidemi.
– Det är det värsta. Vi har redan talat med hövdingarna. De har bekräftat att denna torka är den värsta på 50 år. Det har inte hänt sedan 1964, ingen betesmark finns för djuren.
Några boskapsägare försöker rädda sina djur med majsutfodring. Men detta driver upp majspriserna, menar Ahmed Abdullahi Abdirahman, vilket drabbar de fattiga som lever på majs och som inte har råd att köpa ris och spaghetti.
”En sådan torka har vi aldrig sett
tidigare. Vi har
inget hopp kvar.”
Alla tecken pekar på katastrof vid Afrikas horn. På min resa såg jag hundratals döda djur längs vägarna. Egentligen är alla barn på landsbygden undernärda. Än så länge ser vi inte bilder på utmärglade barn men den akuta nödsituationen är tydlig. Somalia behöver hjälp, och detta vid en tidpunkt där det finns flera krishärdar i världen. I en tid då USA – den största givaren på jorden – vill minska utgifterna till US Agency för international development (USAID) med en tredjedel och halvera finansieringen av FN. Ett fatalt beslut vid absolut fel tidpunkt. Ahmed Abdullahi Abdirahman hoppas på hjälp från det internationella samfundet men ser stora svårigheter.
– Tidigare var det två, maximalt tre regioner som hemsöktes. Då hade de internationella organisationerna och regeringen möjlighet att reagera, att hjälpa människorna och rädda liv. Men nu har hela Puntland drabbats, en tredjedel av hela Somalias yta lider av torka. Utöver det finns andra områden i Somalia som drabbats av torka.
Översättning: Susanne Gerstenberg
