Glöd · Debatt

Dags att ta kritiken på allvar

Johan Nilsson/TT | Jag vet inte längre vad Miljöpartiet står för, skriver Oskar Rickardsson.

DEBATT Många människor drömmer i dag om ett parti som vågar säga sanningen, som utan filter och omskrivningar ser verkligheten och vågar säga att det här måste vi göra om vi ska klara det. För att ett ekologiskt hållbart samhälle ska vara möjligt måste det också vara socialt hållbart.

Mål nummer ett för ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle måste vara att människor mår bra. I det samhället kommer människor att orka kämpa för jorden också. I dag stressar så många att de dundrar förbi förskolan utan att tänka på hastighetsbegränsningar. Många upplever att tiden inte räcker till. Både på jobbet och i vardagen så ökar stressen, därför är att kämpa för en generell arbetstidsförkortning ett av de bästa stegen. Vi måste också ändra i pensionssystemet så att en inte förlorar så mycket ekonomiskt på att gå ner i tjänst. Egentligen är det ju en vinst; att få mer tid över till att bara leva.

Miljöpartiet är i dag inget radikalt parti, ett parti som så smått börjat hyllas av Timbro är på fel väg. Det tycks ofta som att Miljöpartiet är på företagens sida främst, det har visat sig i bland annat debatten om Ceta och i debatten om vinster i välfärden. Samtidigt växer klyftorna. Hur ska det ekologiskt hållbara samhället bli möjligt om klyftorna är så stora? Ska de sjuka och fattiga köpa solceller på taken och byta till en elbil? Den sociala delen av det gröna är så viktig, det är just därför jag inte tror på en regering som består av S, L, C och MP. Det är också märkligt att det alltid pratas mer om hur partier ska vinna val, snarare än varför, men egentligen är det väl inte så konstigt då snart alla partier egentligen har samma mål, men färdas på olika vägar dit. Det är ökad sysselsättning och ökad tillväxt. Men är det den enda givna vägen?

Jag vet tyvärr inte längre vad Miljöpartiet står för, förutom en sak: Sverigedemokraterna ska inte in i regering, det är ganska tydligt. Men i övrigt letar jag efter fasta åsikter, och det verkar väljarna också göra. Kompromisser är så klart nödvändiga i en minoritetsregering med ett så mycket större parti, men kompromisserna får inte skugga visionerna helt och hållet. Visionerna och den gröna ideologin måste vara grunden som genomsyrar alla frågor.

 Snart är det för sent att göra någonting, då räcker det inte att ta ett steg fram och två steg bak, prata om att partiet gör skillnad när andra beslut får utsläppen att totalt sett öka. När partiets stöd minskar allt mer i så pratar språkrören om att de gärna släpper in C och L i regering efter valet. Det blir så naivt.
Vi har inte tid att bråka, säger språkröret Isabella Lövin. Det säger många företrädare för partiet. Det blir också lite hyckleri att säga det, för många av företrädarna som säger att vi inte ska bråka hänger gärna ut dem som inte följer ledningen. I käcka Facebook-statusar ska de tryckas ner. Snabbt skriver flera samma sak, om Carl Schlyter, om Valter Mutt. Medhåll från flera i partiet. De som på något sätt kritiserar Miljöpartiet, men egentligen faktiskt vill partiet väl, ska hållas tillbaka.

Att partiet inte pratar så mycket om social hållbarhet längre, att det inte längre är tydligt vad partiet står för och vad partiet egentligen vill i framtiden, en naiv tro på att marknaden löser det mesta, att grön politik skulle få genomslag bland nyliberala partier och den stadiga oviljan att faktiskt ta till sig kritik är anledningarna till att Miljöpartiet idag är ett parti som riskerar att åka ur riksdagen. Det är inte ”bråk” som partiet har för mycket av, det är en tydlig linje som partiet har för lite av!

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV