I ett annars lugnt och idylliskt område i södra Stockholm började det hända otäcka saker för några år sedan. Flera personer hade blivit förföljda och misshandlade av nazister och här och där stod nazistgruppen Nordfronts namn sprejat. På idrottsplatsen hade en annan nazistgrupp setts öva. Det var dags att säga ifrån.
En demonstration samlades mot eländet. Flera hundra människor kom till Kärrtorps torg – folk i alla åldrar, barnfamiljer, unga, äldre – för att visa sitt motstånd. Så kom nassarna, 30–40 personer med knogjärn och stavar, de slogs och kastade flaskor och brinnande föremål.
De angrep fredliga människor för att skrämma dem till tystnad. De sex poliserna kunde inte göra mycket, men några demonstranter satte sig till motvärn och jagade ut nazisterna i skogen. En av dem knivskar en nazist och dömdes till fängelse.
Enligt tingsrättens dom handlade mannen i och för sig i nödvärn, men använde mer våld än nöden krävde. Han hade inte behövt skära någon med kniv, och han hade fler vapen i ryggsäcken. Nu används han som exemplet framför andra på att antirasister är ”lika goda kålsupare” som nazister. För båda använder ju våld. För att förstärka detta byts gärna nazister och antirasister ut mot höger- och vänsterextremister, en terminologi som får dem att låta likvärdiga.
Det här är fel på minst två sätt. För det första: det typiska för nazister är inte att de står långt till höger. De är inte som Moderaterna fast mera. Angriparna i Kärrtorp tillhörde Nordiska motståndsrörelsen, en organisation som under flyktingkrisen i november 2015 belåtet skrev på sin hemsida att ”Asylbränder ger resultat”.
Samma organisation som lägger lappar i folks brevlådor och påstår att de i deras bostadsområde har upprättat en ”nationalsocialistisk zon”. På samma lappar deklarerar de att de vill avskaffa ”den liberala demokratin” och ersätta den med ”ett starkare, mer sunt och mer naturligt nationalsocialistiskt statsskick”, skicka ut de flesta människor från länder utanför Europa och ersätta ”destruktiv importerad anti-kultur” med ”en naturlig och organisk kultur som tjänar folket”.
Att kalla detta ”högerextremism” är att trivialisera en ideologi som bygger på våld och övermakt. Nazister och fascister är extrema på gal–tan-skalan. De ligger ytterst i den auktoritära tan-änden, där tan står för traditionalism, auktoritarism och nationalism. På höger–vänster-skalan är de snarare höger än vänster, men plockar ofta även idéer från vänster. Och det är inte den skalan det handlar om, för det här är inte en fördelningspolitisk konflikt eller en klasskonflikt. I varje fall inte i första hand.
Av samma anledning är det missvisande att kalla antirasistiska aktivister i allmänhet för ”vänsterextremister”. En del av dem kan kallas så, beroende på vad man finner extremt. Extremism är ju ett relativt begrepp, som oftast betyder ”mycket långt från mina eller våra ståndpunkter” och somligt som anses extremt i dag låg för ett par decennier sedan i den politiska mittfåran. Men det är överhuvudtaget inte typiska höger–vänster-frågor som antirasism handlar om.
Går man sedan vidare och säger att det här är två sidor som är lika goda kålsupare, då lämnar man verkligheten bakom sig. Visst finns det hårdföra antirasister på vänsterkanten som använder våld även när de inte är direkt angripna. Även om det finns goda skäl att kritisera det våldet riktar det sig enbart mot deras våldsamma motståndare, de aktiva fascisterna. Det blir lite ”den som sig i leken ger …” Medan fascisternas våld slår brett, mot homosexuella, mot folk med ”fel” hudfärg, mot journalister och mot alla sorters antirasister, även de allra fredligaste.
Fascisternas våld skiljer också ut sig genom att det går så mycket längre. Under de senaste 35 åren har 38 dödats av fascister, nazister och andra rasister. Bland dem 14-årige John Hron i Kode 1995, syndikalisten Björn Söderberg 1999 och Trez West Persson, som sköts ihjäl av Peter Mangs 2009. Något motsvarande ideologiskt drivet dödande finns inte från någon grupp antirasister, inte ens de mest hårdföra. Antirasister värnar nämligen liv, det gör inte nazismen. Ser man inte den skillnaden, då är man antingen ideologiskt förblindad eller befinner sig själv långt ut på den rasistiska och auktoritära skalan.
Frivilligorganisationen Agape och deras arbete för ensamkommande barn och ungdomar.
Än är kampen för Ojnareskogen inte vunnen.
