Zoom

Samernas rättigheter omstridda även i Finland

Samerna i Sverige och Finland har mer gemensamt än sitt ursprung. Precis som i Sverige fortsätter de finländska samerna att få sina rättigheter kränkta, vilket har lett till att både deras språk och traditioner är på väg att falla i glömska. Frågan är om senaste tidens samiska boom kan ge dem upprättelse?

Stora tunga snöflingor faller från den gråa himlen och lägger sig som en dämpande filt på den öde vägen till Enare kyrkby i finländska Lappland. I vägrenen tornar mörka granar upp sig och ensamhetskänslan bryts endast av att en ren då och då bestämmer sig för att ställa sig mitt i vägen. I övrigt är det tyst som i graven.

Att befinna sig i den finländska delen av Sápmi, det vill säga det samiska område som sträcker sig över de norra delarna av Norge, Sverige, Finland och Ryssland, är både annorlunda och vemodigt. Annorlunda för att här finns fler renar än människor, vilket gör området synnerligen glesbefolkat, och vemodigt på grund av den diskriminering som samerna har utsatts för genom tiderna.

Sparkades ut från förhandling

Antalet finländska samer uppgår i dag till drygt 10 000. Precis som i Sverige pågår en ständig konflikt mellan dem och staten vad gäller rätten till det land och de floder som samerna ser som sina.

En av de senaste konflikterna rör en ny lag som vill begränsa laxfisket i Tana älv på gränsen mellan Norge och Finland. Enligt Tiina Sanila-Aikio, ordförande i finländska Sametinget i Enare, handlar det om en minskning på 30 procent, vilket skulle slå hårt mot de samer som länge har försörjt sig på laxfisket.

– Arbetet med den nya lagen leddes av den norska och finska regeringen tillsammans med lokala fiskeorganisationer och representanter från sameparlamentet. Men när det var dags för förhandling sparkades samerna ut och avtalet undertecknades innan förhandlingarna ens hade påbörjats, säger hon.

 

”Vi vill veta vad de kommer att erbjuda för service i sameområdet och hur de samiska språken ska tas i beaktande.”

Sameparlamentet överklagade beslutet och fick rätt av justitiekanslern. Det var dock för sent eftersom lagen redan hade hunnit godkännas av det finländska parlamentet.

Tillvägagångssättet är inte det enda som har upprört Sametinget. Det har även ifrågasatts om det verkligen handlar om att rädda laxen när de finländska stugägarna fått sina fiskerättigheter utökade samtidigt som samerna fått sina indragna. Vidare har regeringen infört en ny typ av kvoter för turistfisketillstånd i älven.

– Tidigare har samerna även haft rätt att fiska i älven oavsett var de bor, men enligt den nya lagen förlorar du nu dina rättigheter om du flyttar från någon av de kommuner som gränsar till älven. Finländarna gör som de vill, säger Tiina Sanila-Aikio som menar att detta fall är ett bra exempel på hur myndigheterna försöker begränsa samernas rättigheter att utöva sin kultur.

Tiina Sanila-Aikio är övertygad om att de drabbade samerna kommer att kämpa för rätten att fiska som de alltid har gjort. Foto: Moa Dahlin

Till turisternas fördel

Även om det är för sent att riva upp lagen så är Tiina Sanila-Aikio övertygad om att många samer med fiskerättigheter kommer att överklaga.

– Vad jag har hört kommer de inte att ändra sina liv. De kommer att fortsätta att fiska som de alltid har gjort, vilket innebär att de inte kommer att följa lagen. Det kommer att bli många domstolsprocesser och en fajt som kan fortsätta i flera år.

Aslak Paltto, renherde och journalist på Yle Sápmi i Enare, är av samma åsikt som Tiina Sanila-Aikio. Han blev nyligen klar med sin magisterexamen i journalistik med inriktning på ursprungsfolk där han bland annat gick igenom intervjuer från 1980- och 90-talet och kan konstatera följande:

– Varje gång en ny lag kommer blir det lite sämre för lokalbefolkningen, men bättre för turisterna. Det är kamp efter kamp efter kamp och det kommer hela tiden nya lagar som sametinget får tackla.

Förutom fisket berättar han att staten under 1960- och 1970-talet högg ner mycket skog i området för att betala av sin krigsskuld till Ryssland efter andra världskriget. Avverkningen stoppades dock av Greenpeace år 2007. Problemet, enligt Aslak Paltto, är dock att det bara stoppades i 20 år, vilket han anser är en för kort tid för att etablera ett hållbart skogsbruk.

– Renarna äter lavar som växer i de gamla skogarna, men de gamla skogarna finns inte kvar längre. Eftersom Finland inte har skrivit under ILOs konvention 169 kunde vi inte tillämpa de samiska rättigheterna. Det är statligt land även om det ägs av samer.

Nej till ratificering

Konventionen som Aslak Paltto syftar på är Konventionen om ursprungsfolk och stamfolk, även känd som ILO 169. Den slår fast ursprungsfolkens mänskliga rättigheter och deras rätt till inflytande över utvecklingen inom deras traditionella landområden. Konventionen rör även tvåspråkig utbildning, sedvanerätt, landrättigheter, egendomsrätt och rätt att rådfrågas och att delta i beslutsprocesser innan staten ger företag eller andra aktörer tillstånd att komma in i deras traditionella territorier.

Norge och Danmark antog konventionen 1990 respektive 1996, men trots kritik från både FN och Europarådet har varken Sverige eller Finland följt i deras fotspår.

– Man har försökt att få in ILO 169 flera gånger, men inte lyckats. Frågan var uppe i parlamentet 2015, men det gick inte ens så långt att man röstade om det. Nu dröjer det tills nästa regeringsperiod innan frågan blir aktuell igen, säger Aslak Paltto.

 

”Varje gång en ny lag kommer blir det
lite sämre för lokalbefolkningen …”

I Finland hänvisas till att grundlagsutskottet först måste lösa frågan om vem som får kallas same.

– Enligt den nuvarande definitionen kan personer från majoritetsbefolkningen skriva in sig i Sametingets röstlängd, vilket många gör eftersom de tror att samerna kommer att ta deras land om ILO 169 går igenom. Därför vill många vara samer, men de är inte intresserade av vår kultur eller vad som sker i andra länder, de är bara intresserade av marken.

Både Aslak Pallto och Tiina Sanila-Aikio nämner Norge som samernas paradis, dels för att landet har ratificerat ILO 169, dels eftersom det finns samiska lokalregeringar och samiska rådgivare i regeringen.

– Den norska staten har mycket mera pengar. När det finska parlamentet ska prata om samiska grejer finns ingen representant från samerna med och varje år får Sametinget mindre pengar från staten, säger Aslak Pallto.

Foto: Moa Dahlin

Brist på samisktalande

Förutom frågan om rätten till land och vem som får kallas same pågår försök att ta tillbaka och bevara de samiska språk som finns kvar efter språkrensningen på 1900-talet. Det finns sammanlagt nio samiska språk, varav nord-, skolt- och enaresamiska talas i Finland. Av dessa klassas skolt- och enaresamiska, som har 300 respektive 350 talare, som hotade enligt Unesco. Enaresamiska talas nästan bara i Enare och är för övrigt det enda av de östsamiska språken som bara talas inom landets gränser. Nord- och skoltsamiska talas även i Norge respektive Ryssland.

Att bevara och främja de olika språkens utveckling är något som Tiina Sanila-Aikio ägnar mycket tid åt. En aktuell fråga är samernas och samiskans inflytande i Finlands nya social- och hälsovårdsreform som bland annat innebär att ett nytt ämbetsverk ska ta över kommunernas ansvar för social- och hälsovårdstjänster.

– Vi undersöker just nu hur denna service kommer att se ut för oss samer. Vi vill veta vad de kommer att erbjuda för service i sameområdet och hur de samiska språken ska tas i beaktande.

Hon nämner bland annat hemtjänsten i Sevettijärvi som saknar skoltsamisktalande personal trots att nästan alla i byn är skoltsamer och sjukhuset i Ivalo som helt saknar personal som talar samiska. Om de inte får ta del av pengarna finns det enligt Tiina Sanila-Aikio en risk att de inte anställer någon heller.

– Vi har den bästa kunskapen om vad som behövs och hur vår situation kan förbättras, men det känns som att ingen lyssnar. Även om vi har möjlighet att föra fram våra förslag får vi aldrig något gehör.

Hon skakar frustrerat på huvudet och fortsätter:

– Det ska bli intressant att se hur länen kommer att fördela pengarna. Det kan bli svårt för samerna, ja, till och med finnarna i området, att få några pengar alls, så därför måste vi vara involverade från början.

En samisk boom

Samtidigt som samerna upplever en aldrig sinande ström av problem har intresset för samer och allt som är samiskt ökat. Intresset märks främst inom populärkulturen med artister som Sofia Jannok, Maxida Märak och Jon Henric Fjällgren, den svensk-franska tv-serien Midnattssol, Augustprisvinnaren Ann-Helén Laestadius och den unisont hyllade filmen Sameblod av Amanda Kernell. Dessutom hade Göteborgs filmfestival, som gick av stapeln i februari, fokus på samisk film.

Enligt Jenny Wik Karlsson, verksamhetschef för Samernas riksförbund, har den ökade uppmärksamheten ännu inte inneburit att samerna har fått några ytterligare rättigheter erkända eller utökade. Hon är dock hoppfull inför framtiden.

– Samernas synlighet har gjort att kunskapen om vilka vi är har ökat och på sikt kan denna synlighet ge oss större möjligheter att påverka våra frågor. Vi har inte sett någon direkt ändring i synen på våra rättigheter hos politiker, däremot ser vi en förändring genom att vi får rätt i fler domstolar.

Trots att hon i regel är positiv till uppmärksamheten finns det en risk att den kan komma att få negativa konsekvenser.

– Det finns en överhängande risk att de saker som syns bidrar till att upprätthålla en bild av samer som exotiska, säger hon.

Foto: Moa Dahlin

Om samerna:

De samiska språken

Aslak Paltto är renherde och journalist på Yle Sápmi i Enare. Foto: Moa Dahlin

Hur många samer finns det?

Milstolpar i nutid: