Förmiddag. Klockan är tio. Den 20 november 1975. Det meddelas att Spaniens diktator Franco är död. Själv är jag på väg till ett fackligt möte i Norrköping. Jag stannar bilen. Han är död. Tänk att man kan bli så glad över att någon är död.
Det är Franco jag tänker på när jag hör Marine Le Pen. Orättvist, skulle säkert hennes tillskyndare hävda. Tja, kanske det, skulle jag svara.
Men likt förbannat tänker jag på Franco när jag hör henne.
Och vad mer. Jag tänker på hur fort det kan gå. Hur fort en diktatur kan falla. Det räckte med att diktatorn dog. Men jag funderar också på hur fort en demokrati kan falla.
Jag hör Marine Le Pens tal efter första omgången i franska presidentvalet. Lustigt nog på väg mot samma mål som när jag för 42 år sedan hörde att Franco var död. Den här gången stannar jag inte. Jag blir inte glad heller.
Hon är en god talare. Det gör saken än mer bekymmersam. För mig som grön känns det bittert att den mest högljudda kritik som framförs mot globaliseringen framförs av politiker vars övriga agenda jag räds. Som om inskränkt nationalism indränkt i rasismens odör vore alternativet till globaliseringens struptag på det vi lärt känna som demokrati.
Marine Le Pen och Emmanuel Macron står mot varandra. Vinner han drar jag väl en suck av lättnad av den enda orsaken att han slog Le Pen. Samtidigt som jag anar att han kommer att bädda för en storseger för Le Pen i valet om fem år.
För Macron är en politiker som är skapt för att driva ekonomismen och globaliseringen ännu längre, ännu längre bort från den naiva förhoppningen om en kapitalism med mänskligt ansikte. Med följd att alienationen och de ekonomiska klyftorna ökar än mer. Och vad leder det till annat än att Le Pen tar hem det nästa gång istället?
Så vilket är värst? Att Le Pen blir vald nu och blir bortröstad nästa gång – för det skulle hon bli efter det kaos och de besvikelser som skulle uppstå. Eller att hon i fem år kan peka på globaliseringens och kapitalismens oförmåga att värna de många människornas välfärd. Hon kommer varenda dag fram till nästa val att frammana bilden av att hennes alternativ är den enda motkraften. Varvat med det som burit hennes parti: nationalism, rasism och en infantil tilltro till kulturell enfald. Allt medan vänstern i vid mening går vilse i sin egen bitterhet.
Diktaturer kan falla fort. Som Sovjetimperiet, som Stasis Östtyskland, som Francos Spanien. Hur fort kan demokratier falla? Oavsett om det blir Le Pen eller Macron som vinner sista valomgången är det tecken på att demokratin är hotad. Av nationalism med odör av rasism. Och av globaliseringens värn av kapitalets rätt att gå på tillväxtjakt varhelst det vill.
Om man besöker huset vid Calle Maria 108 i El Ferrol i Spanien finns det ingenting som visar att Francisco Franco föddes där. Som om man vill rensa historien. Inte påminnas om diktaturen. Kanske i tron att demokratin är vunnen. I Spanien. I Europa. Men hur kan den vara vunnen när slaget står mellan sådana som Le Pen och Macron?
Miljöpartiets partistyrelse dammar inför vårens kongress av det gamla hederliga kravet på friår – om än i ny tappning.
Miljöpartiets ledning står bakom att 1 000 amerikanska soldater ska öva på och kring Gotland.
