Inför folkomröstningen om EU-medlemskap var Per Gahrton aktiv för nej-sidan. Ändå känns det inte självklart att jubla över att Storbritannien tycks vara på väg ur unionen – och kanske även Frankrike. I dag behövs överstatliga lösningar, bland annat på klimatproblemen, menar han på veckans Under ytan. Frågan är om EU kan ge oss dem.
Nu tycks det vara klart att Storbritannien lämnar EU på riktigt, utan EES-stödkorsett modell/Norge. Visserligen basunerar premiärminister May ut att britterna fortfarande är européer. Och visserligen ska det hållas ett nyval, som enligt kommentatorerna kan bli en brexitomröstning nr 2. Men om nu brexit verkligen blir av – hur ska gamla svenska EU-motståndare ställa sig? Ska vi hurra och sätta på oss Folkrörelsen mot EUs rockmärken med texten Ja till Svexit?
En första fråga blir förstås: Vilken sorts Storbritannien kan brexit leda till? Blir det mer demokrati, mer miljöhänsyn, mer social solidaritet, mer av allt det vi EU-motståndare menade att Sverige kunde ordna bättre på egen hand utanför EU? Blir det en öppnare attityd till mångkulturalism, humanare invandrings- och flyktingpolitik?
Tyvärr tyder den brittiska debatten och den brittiska regeringens utspel på motsatsen. Nu ska alla EU-regleringar bort, också de ekologiska och sociala. Nu ska Storbritannien återknyta till fornstora dar som imperialistisk stormakt. Nu ska den transatlantiska länken stärkas och Storbritannien bli ännu mer av en kugge i ett västmaskineri för att återupprätta vit världshegemoni.
Samtidigt som brexitförhandlingarna inleds går den franska presidentvalkampanjen mot sin kulmen. Och om Marie Le Pen vinner anses frexit fullt möjligt. Men inte bara högerpopulisten aviserar unilateralt franskt EU-utträde, vänsterkandidaten Mélenchon siktade på detsamma eftersom ”ingen progressiv politik är möjlig” inom EU så som unionen fungerar i dag. Och vänstertidningen Le Monde Diplomatiques chefredaktör Serge Halimi lutar åt samma håll när han fastslår att ”EU har blivit likgiltigt inför sina medlemsfolks demokratiska val” (LMD april 2017).
Smutsig valkampanj
Kan det finnas något EU utan både Storbritannien och Frankrike? Bör vi hurra om brexit följs av frexit? Som gammal EU-motståndare borde jag väl jubla över utvecklingen. Äntligen skakar EU i sina grundvalar, kolossen bryter ihop, befrielsen är nära! Den sortens känslor förstärks när jag läser den gamle Nej-kollegan Hans Lindqvists Hågkomster, en samling dagboksanteckningar som bland annat återkallar valkampanjen inför EU-folkomröstningen 1994 – den i särklass smutsigaste i Sveriges historia. Ja, jag vågar påstå att lögnerna och den personliga smutskastningen från maktelitens sida mot EU-motståndare var betydligt värre än skräckpropagandan från högern inför det så kallade kosackvalet 1928. Ta bara DNs fråga dagens före folkomröstningen: ”Vem förtjänar mest förtroende?” Och så bilder på mig och Ingvar Carlsson. Som om jag hade minsta utsikt att bli statsminister efter en nej-seger! Groteskt!
Maktmissbruk
Att Sverige blev EU-medlem genom grövsta sortens maktmissbruk är tveklöst. Tyvärr orkade folket inte hålla fast i sitt motstånd, som slappnade just på valdagen, men återkom strax efter. Men i nästa omgång, folkomröstningen om euron och EMU 2002, lyckades ja-sidan inte skrämma väljarna till lydnad. Mot den bakgrunden är det intressant att läsa referatet i Kritiska EU-fakta (nr 145/mars 2017) från en debatt om EMUs och eurons framtid på ABF-huset den 27 januari 2017. Inte en enda av de före detta euroanhängarna från näringsliv och statsapparat (till exempel före detta biträdande finansminister Gunnar Lundh) beklagar att Sverige har stannat utanför euron. Den gången hade folket rätt och makteliten fel!
”Klimatkrisens gränsöverskridande karaktär är så uppenbar att det inte behöver bevisas ännu mer. Samma sak med de flesta ekologiska utmaningar. Och alla de stora försörjnings- och fattigdomskriserna i världen.”
Kanske var det så också före och efter folkomröstningen om EU-medlemskapet, då nej-sidan hade trygg ledning (utom alltså på valdagen)? Ja, jag ångrar inte att jag kampanjerade för nej. Kan Schweiz och Norge klara sig utan EU-medlemskap (men med olika samarbetsrelationer med EU) skulle Sverige förstås ha kunnat göra det. På Global Greens kongress i Liverpool 31/3-2/4 räknade finansmarknadsminister Per Bolund (MP) upp en hel rad hinder som EU-medlemskapet medför för en grön miljöpolitik, som att Sverige mot sin vilja, på grund av EU-regler, tvingades höja skatten på solenergi. Så visst skulle det utanför EU gå att föra en ekologiskt, socialt och ekonomisk radikalare politik än den nyliberala variant den engelska högern tänker sig när de slipper EUs ”tvångströja”.
En förändrad värld
Ändå är jag inte säker på att svexit är den bästa lösningen. Min grundhållning är, som den alltid varit, att det är en sak att inte inträda i en union, en annan att utträda – särskilt efter snart ett kvartssekels medlemskap.
Till detta kommer att världen har förändrats. Utrymmet för nationell särpolitik har krympt ytterligare helt oberoende av EU. Det handlar framför allt om den tekniska utvecklingen som obevekligt ökar globaliseringstrycket, på gott och ont. Det blir allt svårare att bedriva en politik som avviker från grannländerna och länder som man har handelsförbindelser med, i varje fall om man inte vill drabbas av öppna och dolda repressalier.
Dessutom: i gröna ögon har jordklotet alltid utgjort en ekologisk enhet. Gränser är ett naturvidrigt mänskligt påfund som förvisso har haft sin historiska betydelse för att möjliggöra demokratiska nationalstater, men som i grund och botten strider mot en ekologisk ideologi.
Framför allt: De globala problemen kan inte lösas nationellt, de kräver gränsöverskridande och överstatliga beslutsstrukturer.
Ett slående exempel är flyktingkrisen 2015. Sedan gammalt har svenska EU-motståndare varit negativa till gemensam flykting- och invandringspolitik i EU med argumentet att EU håller på att bygga ett ”Fästning Europa” med skyddsmurar utåt och att Sverige ensamt skulle kunna föra en human invandringspolitik. 2015 fick vi bevisat att det inte är så enkelt. När flyktingströmmen svällde och bara Sverige och Tyskland inom EU hade öppen dörr, blev det för mycket på en gång. Trots fantastiska frivilliga insatser klarade mottagningsapparaten inte av att slussa in alla flyktingarna på ett anständigt sätt.
Naturligtvis utnyttjades den akuta krissituationen av politiska krafter som inte vill ha invandring alls, men jag tror att det blev tydligt att flyktingproblemen kräver internationellt, helst globalt, samarbete. Om 2015 års flyktingström hade fördelats jämnt över hela EU skulle de praktiska mottagningsproblemen ha varit hanterliga. Därför blir det logiskt att arbeta för en gemensam, human flyktingspolitik inom EU. Naturligtvis är inte alla detaljer i den rödgröna regeringens politik acceptabla med gröna ögon, redan nu skulle åtskilliga regler om familjesammanföring med mera kunna humaniseras. Men i grund och botten måste huvudspåret vara att flyktingproblemen ska lösas internationellt.
Klimatkrisens gränsöverskridande karaktär är så uppenbar att det inte behöver bevisas ännu mer. Samma sak med de flesta ekologiska utmaningar. Och alla de stora försörjnings- och fattigdomskriserna i världen.
Väntar med svexit-märket
Men varför EU? EU är ingen miljö- eller fredsorganisation utan en extremt marknadsliberal tullunion och ett frihandelsområde vars främsta syfte är att främja materiell BNP-tillväxt. Det finns massor med andra internationella samarbetsorganisationer med miljö, mänskliga rättigheter, social rättvisa, fred och så vidare som huvuduppgifter. Tänk på FN-systemet, OSSE, Europarådet – räcker inte det?
Jo, men bara delvis. Bara EU har en beslutsstruktur som i princip skulle kunna fatta bindande beslut om radikal miljöpolitik och så vidare, på ett helt annat sätt än övriga organisationer. EU fungerar inte så idag. Frågan är om EU skulle kunna fungera så.
Radikala förändringar av EU är ett gammalt krav från gröna, röda och alla progressiva rörelser. Väldigt lite har skett. Varför skulle något ske nu? Svaret är förstås eurokrisen och brexit. EU är skakat i sina grundvalar och kämpar för sin överlevnad. Sällan har chansen för grundläggande förändring varit större. Praktiskt taget alla pratar om att EU ska göra mer och bättre inom färre områden, och avveckla sin inblandning i andra. EU ska koncentrera sig på genuint gränsöverskridande problem och lämna tillbaka övrigt till medlemsstaterna. Så har det förstås låtit länge från EU-kritiker, men nu låter det så från nästan alla.
Därför menar jag att Sveriges rödgröna regering mycket aktivare än hittills borde skissa en plan för ett rödgrönt EU. Om man knyter allianser med den progressiva EU-kritiken i allt fler länder, inte minst Sydeuropa, borde mycket kunna förbättras. Sverige har hittills varit en av EU följsammaste medlemsstater. Detta måste få ett slut. S-MP-regeringen borde göra något konkret och synligt medan det finns tid.
I avvaktan på en svensk plan för ett rödgrönt EU väntar jag med att beställa Ja till Svexit-märken. Men om inget händer före det svenska medlemskapets 25-årsdag är det nog dags att starta om Nejkampanjen. Alla de gamla argumenten i Hans Lindqvists minnesbok kan plockas fram. I ett förstelnat och centraliserat och orubbligt elit-EU är de fortfarande giltiga.
Per Gahrton är doktor i sociologi, före detta riksdagsledamot för Folkpartiet och Miljöpartiet de Gröna och ledamot av Europaparlamentet för Miljöpartiet. Han var initiativtagare till Miljöpartiet samt språkrör.
