Glöd · Ledare

Vad vill skolkommissionen?

En av de stora skolpolitiska händelserna under mandatperioden var tänkt att vara skolkommissionens slutbetänkande som presenterades i förra veckan. Kommissionen är sammansatt av forskare, myndighetspersonal och lärarrepresentanter och har jobbat i dialog med en politiskt sammansatt referensgrupp från samtliga riksdagspartier. Även om frågan om hur svensk skola ska bedrivas är högst politisk motiverar sammansättningen en viss ödmjukhet och lyhördhet hos de politiska debattörerna. Men om regeringen hoppades att förslaget skulle få landa i lugn och ro innan debatten uppstod kom det på skam. För redan innan slutbetänkandet var publicerat sågades det av Allianspartierna på Twitter.

Kommissionen föreslår många större förändringar, som en total myndighetsöversyn där de vill upprätta en skolmyndighet med regionala centrum; en tydligare statlig styrning av lärares karriärmöjligheter; ett statligt stöd på 6 miljarder kronor, och statligt fastställda miniminivåer för utbildning och elevhälsa. Trots det kom Twitterdebatten mest att handla om lotter.

Det kan tyckas självförvållat, för det här slutbetänkadet är ovanligt fyllt med plattityder. Meningar som  ”lämplighetsbedömning för antagning till lärarutbildningarna kan övervägas, under förutsättning att resultatet av pågående försöksverksamhet tillstyrker detta”. Nå, säg den som inte håller med om det? Vidare är de stora genomgripande förändringarna, som omstruktureringen av skolmyndigheterna, inte utredda utan lämnas istället som förslag till kommande utredningar. Då är det inte så konstigt att de två mest uppmärksammade förslagen blev mindre saker som lotteriet och att man i vissa fall vill låta kommuner frångå närhetsprincipen. Men det är inte lätt att förstå upprördheten. Att ett kösystem både förstärker segregationen och exkluderar barn som tvingats flytta är svårt att argumentera emot. Och att man vid vissa skolor för årskurs 7 och uppåt vill frångå närhetsprincipen för att kunna minska skolsegregationen är också förståeligt. Båda de här förslagen gäller alltså bara när de sökande till skolan är fler än antalet platser. Att lottning skulle vara ett möjligt urvalskriterium innebär alltså inte att till exempel syskonförtur inte är det.

Men jag blir ändå lite orolig. Syftet är att göra landets skolor mer likvärdiga, men det kommer med ett pris. Myndigheterna ska kontinuerligt föra en dialog med varje huvudman om utvecklingen i varje skola. Nya uppföljningssystem ska tas fram. Karriärmöjligheterna för lärare ska ytterligare institutionaliseras med statligt framtagna utvecklingsplaner. Satsningar på excellenta centra och nya system för utveckling av praktiknära forskning. Många av förslagen kan leda till likformighet istället för likvärdighet. Jag också är rädd att endel förslag leder till en större och dyr byråkrati. Men konsekvensen för statens ekonomi hanteras väldigt styvmoderligt i slutbetänkandet. Den enda egentliga kostnad Skolkommissionen erkänner är det föreslagna stödet på 6 miljarder kronor, som de anser att delvis kan finansieras genom att man minskar andra bidrag.

Jan Björklund behöver däremot inte tänka efter, han vet vad skolan behöver. Ordning och reda. Sen att han har haft åtta år på sig att bringa ordning och reda, att det sammanfallit med fallande skolresultat och stigande ohälsotal bland eleverna, det tycks inte bekomma honom det minsta. Nu är det hans gamla käpphäst, skriftligt omdöme i ordning och reda, som dammas av på nytt. Det är inte så viktigt om forskningen säger att det fungerar eller ej, för Jan Björklund vet.

Skolkommissionen är mer trevande och om syftet var att nyansera debatten så blev det måhända en nitlott. Men den lämnar oss med en del bra förslag och en himla massa faktaunderlag. Som att de sex miljarderna delvis ska gå till att stärka elevhälsan och att ”skolans uppdrag att främja elevens hälsa och välbefinnande ska förtydligas i läroplanen”. Även om jag är tveksam till den typen av statlig styrning och dessutom inte tror att förslagen räcker för att vända ohälsotalen tror jag att de är inne på något. Jag frågade Gustav Fridolin om ohälsan och hans svar var klokt: ”Sen tror jag den här frågan är ännu större. Det här är den bortglömda, men otroligt viktiga, förklaringen till att vi haft fallande kunskapsresultat. Resultaten har sjunkit samtidigt som unga mår sämre.” Det är bara att hålla med. Det är dags att prioritera elevernas hälsa lika högt som som vi prioriterat deras betyg.

Efter åtta år med Björklund är ansatsen med en kommission istället för stora ogenomtänkta reformer bra.

Förslaget att läroplanen ska ”markera att elever ska visa respekt” – vad hjälper det?