Krönika

Erkännandets politik

Identitetspolitik som begrepp har jag svårt att förstå. I varje fall som det beskrivs i debatten. Finns det en vedertagen definition? Eller är det något som tillskrivs människor och grupper som går samman på andra grunder än frågor om kapital och arbete?

Det är tydligen knepigt för vissa debattörer att förstå syftet med grupper som konstruerar sig utifrån en viss identitet som utgör en del i att vara människa. Men organisering sker utifrån behov – och vem har rätten att slå ner på det så länge det sker demokratiskt?

Konfliktlinjerna i dagens samhälle är många. I vår globaliserade tid existerar flera skeenden och värderingskrockar parallellt. Det går inte att överföra texter från 1800-talet om marxism och liberalism rakt av. Vi måste acceptera att kartan har förändrats och förstå att det finns olika bevekelsegrunder till olika kamper samtidigt.

Dagligen möter jag människor som arbetar med segregationsfrågor, lever segregerat, utsätts för rasism eller jobbar med frågan. Individer som upplever våld och andra som jobbar med att förhindra att våld uppstår.  Möter jag en människa som beskriver hur hen påverkas av orättvisor så kan det göras under olika akademiska rubriker. Jag kan välja att paketera och rubricera det jag hör eller så lyssnar jag på den komplexa bild som framkommer. Möter jag inte personen framför mig utifrån dess unika situation skapas lätt nya konflikter. I motståndet. Personen kan då välja det som ligger närmast till hands, vilket kan vara en grupp som istället förhärligar våld.

Vem är jag som bor i en välmående närförort att förminska en persons upplevelse av strukturell diskriminering med att påstå att det inte finns och hänvisa till enkom socioekonomiska förklaringsmodeller? Vad säger det om mig, som inte varje dag får blickar på min hijab eller ett ifrågasättande av mitt namn i en ansökan?

Feminister på 70-talet kämpade för dagis åt alla. I dag kämpar unga feminister för rätten till sin egen sexualitet, rätten att definiera sig själva och klä sig som de vill. Eller rätten till drägliga arbetsvillkor. När rättviserörelsen Megafonen startade sin verksamhet i Husby för några år sen såg många på dem som ett integrationsprojekt fastän de kämpade för sina medborgerliga rättigheter. Var det för att föreningen verkade i Husby? Det om något är att tillskriva föreningen en identitet som de aldrig bett om. Om en person boende i Borlänge vill synliggöra både den strukturella rasismen och klass så är det i den kontexten personen ska förstås. Vem är betjänt av att någon som aldrig funderat på sin hudfärg, men däremot gjort sin klassresa, talar om för vederbörande att klass är den enda maktfaktorn som finns att förstå sociala orättvisor utifrån? Det är förmätet.

Kanske ligger den postkoloniala förståelsen närmast tillhands för en ung människa med föräldrar från Somalia. Lärdomar från Fattigsverige från 30-talet kan vara mer främmande än slavarnas villkor på sockerodlingarna från 1700-talets Kuba. Den avsaknaden av insikt utifrån vår tid retar mig. Att endast se klass är en återvändsgränd om vi med solidaritet menar att ställa sig jämte den som ropar efter anpassade insatser från samhället i dag.

Vårbudgeten räknar med skattehöjningar till hösten och regeringen satsar på investeringar i välfärd och mer klimatåtgärder.

Söndagens folkomröstning i Turkiet innebar att Erdogan får ytterligare makt vilket innebär att Turkiet i princip blir en diktatur.


Nummer 156 tis 18/4-17

Fler nummer

Innehåll

Nummer 156

tis 18/4-17 Fler nummer