Glöd – Under ytan

”Vi och dom” är populismens grund

Begreppet populism behövs för att beskriva en politisk logik där ”vi och dom”-tänkandet är centralt. Populistiska inslag har funnits i många rörelser genom tiderna, speciellt inom extremhögern. Deras motpol är upplysningstidens kosmopolitiska idéer, skriver Göran Dahl på veckans Under ytan.

På ledarsidor, i debatten, ja nästan överallt pratas och skrivs det om ”populism”, ett fenomen som tillskrivs global betydelse. Det omnämns som en tendens, en våg, en strömning, och en rad politiker – Trump, Le Pen, Orbán med flera – förklaras vara populister.

Ibland används ordet som om det vore synonymt med fascism. Samtidigt blir det lätt en slasktratt för olika politiska uppfattningar och beskrivningen av en ”populistisk våg”, som om det vore en naturkraft eller en ideologi som sprider sig själv, missar många basala faktorer.

Om vi vill förstå det nya politiska landskapet som har vuxit fram under senare år behöver vi begreppet populism för att beskriva likheter mellan olika rörelser och idéströmningar. Någon form av dekonstruktion tycks alltså vara av nöden.

En politisk logik

Två rörelser från 1800-talet brukar nämnas som populismens ursprung.

• Narodnikerna (narodnik är ryska för folkvän) var en rysk rörelse under senare halvan av 1800-talet som ville störta tsarväldet och ge makten till det stora folkflertalet – bönder och arbetare.

• I USA fanns 1892–1908 ett parti – People’s party/Populist party – med basen hos mindre bemedlade småbönder och en del arbetare. Det var ett antikapitalistiskt vänsterparti, dock ibland med rasistiska inslag.

Men hur ska vi definiera vad vi menar med populism i dag? Statsvetaren Cas Mudde anses av många vara den främsta auktoriteten (se Foreign affairs volym 95:5, november/december 2016) och hans definition liknar dem vi finner på Wikipedia och annorstädes:

”Populism definieras bäst som en tunn ideologi som ser samhället som ytterst uppdelat i två homogena och antagonistiska grupper, det ’äkta folket’ och den ’korrupta eliten’.”

Bland akademiska arbeten kan vi även nämna Margaret Canovans bok Populism (1981), där hon bland annat framhåller att populister sällan kallar sig själva för det. Flera forskare har under senare år försökt formulera analyser och definitioner som ska underlätta jämförande studier, bland andra Ernesto Laclau och Pierre-Andre Taguieff.

I Latinamerika har populism ofta funnits i vänstervarianter medan det i Europa mest associeras med höger, dock med undantag för Grekland och speciellt Spanien, där det finns starka vänsterpopulistiska partier. Skillnaderna mellan höger- och vänstervarianterna är framför allt att ”eliten” (som är den stora fienden till Folket) i det förra fallet är den politiska eliten (”de politiskt korrekta”) medan udden i det senare fallet även riktas mot den ekonomiska eliten, kapitalägarna, finanskapitalet och storföretagen.

På senare tid har vi kunnat läsa den tyskamerikanske statsvetaren Jan-Werner Müllers bok Vad är populism? (Daidalos, 2016). Müller vill inte se populismen som en ideologi, just därför att det tenderar att bli en slasktrattsdefinition som döljer skillnader och överbetonar likheten. Snarare vill han definiera den som en politisk logik med två huvudkännetecken: antielitism plus antipluralism – det senare syftar på viljan att utpeka ett etniskt och/eller kulturellt homogent folk.

Antielitism och antipluralism

Antielitism finns med i stort sett i alla försök att definiera begreppet populism. Men antipluralismen har inte tematiserats lika mycket – alltså frågan om vad ”Folket” är, vilka som inkluderas och vilka som inte erkänns som delar av denna entitet.

Låt mig ge ett par exempel på skillnader: Donald Trump och Viktor Orbán brukar pekas ut som urtyper för populister. Om vi granskar detta närmare kritiskt så kan vi konstatera:

• Orbán är en utpräglad elitist som har skaffat sig rejäla rikedomar efter 1989. Han står bakom stora skattesänkningar och representerar en typisk höger av det auktoritära slaget. Hans politik innehåller inga välfärdssatsningar.

• Trump sätter ”America first” med en protektionistisk ekonomisk politik, som han och hans rådgivare anser ska öka sysselsättningen och göra välfärdsreformer överflödiga. Amerikansk protektionism har tidigare medfört välfärdssatsningar och omfördelningspolitik, men Trumps auktoritära protektionism skapar nya klassallianser.

Marine Le Pen, Geert Wilders, Ukip, Dansk folkeparti, Sverigedemokraterna med flera skiljer sig ofta åt i vänster–högerfrågor (för eller emot en stark välfärdsstat), miljöfrågor, homofobi med mera.

Klassmässigt representerar populismen, i den här bemärkelsen, ett försök att i den ekonomiska elitens intresse rädda kapitalismen efter den senaste krisen 2008. Och då köper man ofta extremt auktoritära idéer – titta bara på Steve Bannons antifeminism, traditionalism med mera. För Bannon och hans fränder i andra länder är det ”kulturmarxismen” (Frankfurtskolan) som ska krossas, vilket påminner en hel del om Goebbels hat mot ”kulturbolsjevikerna”.

I centrum för all populism står som sagt frågan om vilka som ingår i det Folk som man tar som utgångspunkt. Högerpopulisternas svar är att (den politiska) eliten inte ingår, inte heller ”utlänningar”, immigranter eller etniska minoriteter. Man är alltså emot vad jag skulle vilja kalla för upplysningens universaliserande logik: upplysningens yttersta mål är frihet, jämlikhet och solidaritet oberoende av etnicitet, ”värderingar” och statstillhörighet, ja, en kosmopolitism, en värld utan gränser.

”Synen på populism som en politisk logik, snarare än en slasktratt för obehagliga politiska idéer, kan hjälpa oss att urskilja dess motkraft – upplysningen”

Ofta definieras populism som ett tänkande i ”vi och dom”. Men dels blir det då väldigt vitt – de flesta ideologier och tankeströmningar har element av en motsättning mellan ”oss” och andra. Dels blir det samma definition som inte minst Zeev Sternhell (se min diskussion i Ordfront Magasin 1/2017) använder för fascismen: den absoluta och totala åtskillnaden mellan vän och fiende.

Men om vi ser populismen, inte som en ideologi i sig utan just som en politisk logik, klarnar det. Även om den stämmer in på exempelvis Zeev Sternhalls definition av fascism. Ja, fascismen följer denna politiska logik till punkt och pricka, men det gör den inte synonym med den. Även andra ideologier och deras anhängare kan ta till en tunn argumentation som bygger på att göra skillnad mellan ”oss” och ”dom”.

Upplysningen som motkraft

Föreställningen om Folket hamnar i centrum, både i den fascistiska ideologin och i den populistiska logiken. Men den står också i centrum för begreppet demokrati – ”demos” betydde ursprungligen i Grekland inte ”folk” rätt och slätt, utan närmast ”vanligt folk”, alltså de som inte tillhörde eliten. Vidare var nationalismen, som var en del av kärnan i både högerpopulismen och i fascismen, en revolutionär kraft under 1800-talet och det tidiga 1900-talet i kampen för allmän och lika rösträtt, och senare under avkoloniseringsprocessen. Den hade också betydelse för flera av de kommunistiska befrielserörelserna och staterna (läs till exempel de nationalistiska/etniska appellerna hos Ho Chi Minh och Mao Zedong).

Synen på populism som en politisk logik, snarare än slasktratt för obehagliga politiska idéer, kan hjälpa oss att urskilja dess motkraft – upplysningen, som jag nämnde tidigare. Upplysningens tankar och idéer behövs i kampen för en demokratisk demokrati, ett folkvälde utan exkluderande och auktoritära övertoner. Lyft fram medborgarskapet, ett projekt fött under upplysningstiden, tanken på jämlikhet och frihet, först i ett avgränsat territorium (republik/stat), med en kosmopolitisk potential att omfatta alla levande människor på vår planet, alltså jämlikhet även mellan olika stater och deras medborgare.

Göran Dahl är sociolog och författare och forskar om politisk och ekonomisk historia, extremism, nationalism, med mera.


Nummer 155 tor 13/4-17

Ladda ner PDF Fler nummer

Innehåll

Nummer 155

tor 13/4-17 Fler nummer