När Socialdemokraternas kongress i Göteborg öppnade hade det precis hänt. På Drottninggatan i Stockholm hade fyra blivit dödade, femton skadade och många, många fler omskakade av vad polisen utreder som ett terrordåd.
Den händelsen går som en röd tråd genom mycket av det som har sagts på kongressen. Tal om solidaritet, om att det öppna, demokratiska samhället inte ska låta sig kuvas, och att det aldrig ska kunna hända igen.
Den finns med i det ena talet efter det andra. För att inget liknande ska kunna hända igen ska Socialdemokraterna arbeta för att fler EU-länder ska ta emot flyktingar och för att de som inte får asyl ska återvända, fler ska arbeta mer och polisen ska få mer pengar. Det förmodade terrorattentatet fick helt enkelt bilda en fond till det gamla vanliga.
Visst vore det rimligt om andra EU-länder tog emot mycket fler flyktingar än i dag, men att själv stänga sina gränser tills de gör det är inte att visa solidaritet – det är att smita undan och skylla ifrån sig. Och att skicka polisen på människor som gömmer sig för att det inte finns något möjligt liv att återvända till är inte heller solidariskt.
Solidaritet fanns däremot i motionerna från socialdemokratiska distrikt och enskilda medlemmar runt om i landet. Socialdemokrater vill öppna gränserna igen, göra permanenta uppehållstillstånd till praxis, ge familjer möjlighet att återförenas även om den eller de som redan finns här ännu inte kan försörja dem som kommer. Många motioner handlar om barnperspektiv, gömda och papperslösa barn, amnesti för ensamkommande barn och ungdomar, möjlighet för dem att bo kvar i en kommun där de har rotat sig och att slutföra studier tills de är 25 år även om de sedan ska utvisas. Man vill ”verka för att avskaffa det så kallade transportörsansvaret” och avskaffa ”identitetskontroller i syfte att försvåra inresa för asylsökande”.
Det är ett mysterium hur de som står bakom de här mänskliga och insiktsfulla förslagen kan nöja sig med en partiledning som avslår dem med stora ord om hur förträfflig dagens regeringspolitik är och om ”ordning och reda i asylprocessen”. Det är synd när det finns så mycket att ta vara på i deras parti.
I en annan del av Köping, nej, i centrala Stockholm, uppstod ordning i kaos efter lastbilsattacken. Folk som inte kunde ta sig hem när kollektivtrafiken stod stilla i flera timmar efter attentatet fick mat, sovplats och skjuts av främlingar. När andras behov kommer nära och blir verkliga, då kan vi. Och det är det som håller på att hända i världen.
Den här kraften borde Stefan Löfven fånga upp, både i sitt parti och i samhället. Nu liksom hösten 2015, när han hade talat om sitt Europa som inte byggde murar, när Refugees welcome och andra frivilliga hjälpte till att ta emot flyktingar, ordna sovplatser, mat, kläder, vård och juridisk hjälp. Istället tvärvände han, det blev stängda gränser och nedmonterad flyktingmottagning med ”andrum” som täckmantel.
Nu talar han igen om solidaritet, och den finns. Det finns en enorm vilja att hjälpa varandra där det behövs, även om det kan bli obekvämt i stunden. Den kanske inte kan stoppa terror, men det kan ingenting annat heller. Inte på det där absoluta sättet, så att det ”aldrig kan hända igen”.
Det vore så bra om Stefan Löfven tog solidariteten på allvar den här gången, inte bara i ord utan i verklig politik. Istället spelar han, Anders Ygeman och Morgan Johansson återigen på rädsla och otrygghet, hetsar mot papperslösa och flaggar för en ännu hårdare politik. Men trygghet får vi inte genom avlyssning och utvisning, utan genom att vi vet att vi hör ihop och hjälps åt. Våga tro på det.
Heja, alla hjälpsamma och solidariska!
Hetsjakten på papperslösa med attentatet som förevändning.
