Glöd – Ledare

Terrorn kan bara bekämpas med solidaritet

Det sägs att tragedier för människor närmare varandra och det var verkligen något som var tydligt efter vansinnesdådet på Drottninggatan i Stockholm i fredags. Under hashtaggen #OpenStockholm började människor erbjuda sovplatser till dem som inte kunde ta sig hem på grund av att kollektivtrafiken var inställd, samåkningen blomstrade som aldrig förr och restauranger erbjöd gratis mat. Det var, mitt i allt det tragiska, en väldigt rörande våg av solidaritet som svepte genom huvudstaden. I tv och radio pratade ”experter” och tyckare, som brukligt är i sådana här situationer, också om vikten av att bevara det öppna samhället, att vi inte ska vara rädda och låta vardagen fortgå som vanligt.

En kan hoppas och önska att denna solidaritet och öppenhet håller i sig, men risken är tyvärr stor att vi i stället går åt det andra hållet. Det vill säga att konsekvenserna av det här kommer blir mer misstänksamhet, mer övervakning och fortsatt hårda id-kontroller vid gränsen. I SVT spekulerade terrorforskaren Hans Brun kort efter dådet om att vi dagen efter skulle vakna upp till ”ett helt nytt Sverige” med mer säkerhetstänk och kontroller. Jag hoppas att han får fel.

Det är lätt att reagera instinktivt i sådana här situationer och tänka att vi måste göra allt vi kan för att skydda människor. Men faktum är att det aldrig går att skydda ett samhälle helt från terrorattacker, lika lite som det helt går att skydda sig från en bilolycka eller från att en meteorit ska slå ner på jorden. Vi skulle förstås kunna välja att leva i en helt totalitär stat med massiv kameraövervakning, patrullerande poliser i varje gathörn och fingeravtryckskontroller när en till exempel vill hyra en bil. Men inte ens då tror jag att vi skulle vara helt säkra. All typ av övervakning är inte med nödvändighet dålig, men allt som görs för att skydda människor men som samtidigt inskränker deras frihet måste övervägas noga.

Jag påminns om Jonas Hassen Khemiris text Jag ringer mina bröder som publicerades i DN kort efter den misslyckade terroristattacken i Stockholm 2010 och som senare utvecklades till både en bok och en teater. I den skriver Khemiri till ”sina bröder”: ”Viska på tunnelbanor, skratta lågt på biografer. Smält in, gör er osynliga, förvandla er till gasform. Väck ingens och jag menar ingens uppmärksamhet.” Det är just detta som är faran med terror. Misstänksamheten. Hatet. Uppdelandet i ett ”vi” och ”dom”.

Men vad ska vi göra då? Om inte med övervakning och id-kontroller, hur ska vi skydda oss mot terror? Personligen tror jag att det långsiktigt mest effektiva sättet att förhindra våld och terror är att utjämna orättvisorna i världen. Även i en helt rättvis värld kommer det givetvis att finnas människor som begår vansinniga handlingar, det kan vi aldrig helt skydda oss ifrån. Men jag tror att hatet och incitamenten till våld minskar i en värld som är mer jämlik.

Grunden för IS må vara en perverterad form av religion, men för många av dess anhängare handlar det troligen inte bara om religion utan om en känsla av vanmakt, en längtan efter att bli sedd och respekterad och en ilska över hur fruktansvärt orättvis världen är. Det kanske kan låta naivt, men det bästa svaret på terror kommer alltid att vara kärlek och solidaritet.

En undersökning visar att fransmän idag är mindre rädda för muslimer än de var innan terrordåden i Frankrike. Hoppas den utvecklingen även sker i Sverige.

Polischefen i Storgöteborg säger efter attentatet att de som stödjer våldsbejakande extremism kan “åka hem dit där de hör hemma”.


Nummer 154 tis 11/4-17

Fler nummer

Innehåll

Nummer 154

tis 11/4-17 Fler nummer