Fyra år har gått sedan Uruguay blev först i världen att legalisera privat bruk och odling av cannabis. Vad har hänt? Och vad innebär den omlagda politiska kursen för Sydamerika i allmänhet och landets ekonomi i synnerhet?

Gryningssolen stiger över en enslig gård i Sierras de Rocha. Ljuset väcker ljud och dofter till liv. Det är särskilt en doft från grönsakslandet som hänger kvar i daggen: från plantan cannabis sativa.

Framför den präktiga utsikten samsas den med basilika, gurkor, paprika, salladsblad och tomater. Och sedan augusti 2014 är den inte längre ett förbjudet inslag i grönsakslundarna i Uruguay, det första landet i världen som legaliserar privat odling och bruk av cannabis som naturläkemedel eller marijuana. Om än i begränsad mängd (sex plantor per gård eller hushåll) och under statlig översyn.

Mauro odlar den tillåtna kvoten ”ganja” och förser en vän som gör oljor och krämer. Lite röks, men fokus ligger på hälsoprodukter. Cannabis har aldrig varit någon stor grej i Uruguay, säger han.

– Många odlar det med andra grödor, så har det varit länge. Högern menar att antalet rökare har ökat sedan legaliseringen. Men det är svårt att värdera eftersom människor rökte även tidigare.

Hans avslappnade inställning till legaliseringen och dess eventuella bieffekter ställs emot en ovilja att vara öppen med cannabisodlingen. Mauro, som heter något annat, är inte ensam om det. Det kan vara en fråga om urban kontra rural mentalitet, om att inte vilja sticka ut för mycket. Bruket av marijuana i Montevideo är relativt öppet medan det på landsbygden mer ses som en privat angelägenhet än ett politiskt ställningstagande.

Officiella siffror talar om 3 000 registrerade odlare och ”cannabisklubbar” runtom i Uruguay. Intrycket är att om antalet som odlar utan tillstånd tas med sväller siffran betydligt. I början av seklet konstaterade en rad latinamerikanska ex-presidenter att det USA-initierade ”knarkkriget” i form av förbud och strafftänk var förlorat och att en nyktrare inställning var nödvändig. Den illegala droghandeln där cannabis varit hårdvaluta i flera decennier har gött den organiserade brottsligheten som skaffat sig politiskt och ekonomiskt inflytande i länder som Colombia, Jamaica och Mexiko. På senare tid har samtliga dessa inlett legaliseringsprocesser i olika utsträckning, bland annat i syfte att försvaga den organiserade brottsligheten.

– Jag ser legaliseringen som en demokratisering, säger Mauro. Nu behöver du inte ha att göra med kriminella eller vara osäker på kvaliteten. Vem som helst kan odla ”ganja” i sin trädgård eller lägenhet.

”Något att göra”

Oavsett från vilket håll frågan betraktas erbjuder legaliseringen något som många saknat: en sysselsättning. Och staten får chansen att vittvätta tidigare svarta jobb. Höga levnadskostnader på grund av en importberoende ekonomi gör tillvaron dyr för många, och cannabisodlingen är inget undantag.

– Det är dyrt och kräver tid, vatten och tillsyn. Du måste till och med gå upp tidigt på morgonen för att se till dem. Plantorna blir dina ungar, på sätt och vis.

Lalo Beia i det lilla kustsamhället La Paloma är en tämligen otippad cannabisodlare ifall schablonbilden av en marijuanaproducent är ung, urban och själv rökare. Lalo är varken ung, urban eller rökare. Beslutet att börja odla fattade han med sin granne, en man i övre 70-årsåldern, med  deras arbetslösa söner i åtanke.

– Stackarna hade inte ens pengar till glass. De ville börja odla men visste inte hur de skulle göra, så jag och grannen började läsa på, skaffade några plantor och började odla. Nu sköter grabbarna det mesta. Visst, de röker en del, men de har något att göra. Det är skönt att de har något att göra, men det kunde ju ha valt att göra något enklare.

Lalo visar vägen till baksidan om tomten. Den fräna cannabisdoften tycks ha knockat vakthunden Ali som sover gott i skuggan.

 

”Vi har ingen lust att slita häcken av oss och bli bestulna av några latmaskar som inte pallar att göra jobbet själva.”

– Le, du är övervakad, säger han och pekar på övervakningsutrustningen som införskaffades för en tid sedan. Vi har ingen lust att slita häcken av oss och bli bestulna av några latmaskar som inte pallar att göra jobbet själva.

Lalo är inte ensam om att ha förkovrat sig i den växande mängden böcker om cannabis – manualer för oerfarna cannabisodlare och debattinlägg om legaliseringen ur ett bredare politiskt perspektiv. Som del av en grön våg. Journalisten Guillermo Garat menar i Marijuana och andra växter från 2012 att den politiska prioriteten aldrig har bottnat i ”droger eller brukare”, utan snarare i bibehållen ”social ordning”. Att experimentera med olika saker, som Uruguay kan sägas göra i form av en legalisering av cannabis (med omvärlden som nyfiken åskådare), har alltid legat i människans natur. ”Det här ämnet”, menar han, ”har inget synligt slut”. Heller ingen synlig början.

Till skillnad från Sveriges restriktiva narkotikapolitik och ”nollvision” har småskaligt innehav av ”olagliga substanser avsedda för privat bruk” varit tillåtet i Uruguay sedan 1970-talet, då en lagändring avkriminaliserade droginnehav.

”Cannabusiness”

Uruguay må vara första land i världen att legalisera cannabis, men nationen promenerar inte ensam i legaliseringsterrängen. I USA legaliserar delstat efter delstat, nyligen kom rapporter om en landsomfattande legalisering i Kanada 2018. Förespråkare talar om minskad brottslighet och bättre kontroll, kritiker lyfter fram legalisering som länk till tyngre droger.

Frågan är ifall inte tiden – och marknaden – har sprungit ifrån de senare. Microsofts intrång på USAs ”cannabismarknad” 2016 bröt ett cementerat företagstabu, menar Cannabis Business Times. Microsoft ska hjälpa delstater som på olika sätt legaliserat cannabis att hålla reda på försäljning, omsättning och hålla kvar ruljangsen i laglighetens ljus.

Samtidigt går Uruguays inhemska cannabismarknad på tomgång. Trots statligt reglerade priser – en dollar per gram – har den lagliga marijuanan svårt att konkurrera med den ännu billigare från Paraguay. Att få någon ekonomi i det är svårt, med tanke på att odling kräver såväl tid som pengar. Och den svarta marknaden förblir ett alternativ för den som vill säkra en inkomst.

Utfallet för Uruguays legaliseringsmodell ger därför en rad oväntade regionala ringar på vattnet. ”Jag räds drogtraffickingen, inte [marijuana] i sig”, sa ex-presidenten José ”Pepe” Mujica inför legaliseringen. Fyra år senare är gissningen att Argentina och Brasilien tampas med illegal marijuana, lagligt producerad i Uruguay, enligt tv-kanalen Telesur.

Grön revolution?

Cannabislegaliseringen har ändå satt Uruguay på kartan. Det gjorde även Mujicas anspråkslösa profil och val att donera bort 90 procent av sin lön till välgörande ändamål. På hemmaplan ser dock många tillbaka på ”Pepes” år vid makten som ”förlorade år” på det miljöpolitiska området. Inget får stå i vägen för ”ekonomisk utveckling”.

– Vad är egentligen ”utveckling”? undrar Ana Lucía Rapetti Rava, som arbetar med permakultur i Sierras de Rocha.

I dalarna 25 mil från Montevideo har invånare i decennier strävat efter självförsörjning och att i stället för pengar utbyta varor och tjänster. Men det är svårt när regeringen talar om gruvprojekt, storskalig skogsavverkning och nydragna motorvägar, menar Ana Lucía och beklagar omvärldens tro på bilden av ”det progressiva Uruguay”:

– Bara för att cannabis legaliseras försvinner inte andra problem av sig själva. Saker och ting hör ihop, och odlas inte cannabisplantorna i välmående jordar befriade från kemikalier är de ju ändå inga bra produkter i slutändan.

Hon promenerar genom lummiga buskage för att hämta barnbarnet på förskolan. Regnet hänger i luften. Vatten är ett problem i regionen, säger hon och pekar på förskolans färgglada skylt: ”Här sparar vi på vattnet.” Just nu förbereder Ana Lucía de kommande månadernas permakulturkurser. Deltagare från Brasilien, EU och Paraguay väntas delta.

– Vi måste lära oss att agera lokalt och sedan kunna stå för det. Permakultur handlar om att se jorden för vad den är – och därefter förstå den.
Vår regering kan inte påstå sig känna till jorden, och någon ”grön våg” ser vi inte. Men det finns självständiga projekt som vill bort ifrån kommersialismens stig. Legaliseringen var väl bra, antar jag, men det krävs många fler initiativ för att skapa ett humanare samhälle.

Cannabisturism

Om Uruguays medelklass till slut lyckades övertyga regeringen om fördelarna med en legalisering så hjälper turister den inhemska cannabisindustrin att växa. Längs turistorten Punta del Estes promenadstråk är försäljning av krimskrams i hampa en vanlig syn. Och fastän elektricitet alltjämt lyser med sin frånvaro i fiskebyn Cabo Polonio är tillgången på marijuana desto större. Det var populärt här redan före legaliseringen, och det råder delade meningar om ifall det är den som lockar den svällande vågen av turister.

– Folk vill uppleva Cabo Polonios charm och enkelhet, inte bara röka på, säger Beatrix. som är innehavare av en handelsbod.

 

”Bara för att cannabis legaliseras försvinner inte andra problem av sig själva.”

Men utbudet av röktillbehör och cannabisprodukter har skjutit i höjden och det säljer bra, intygar flera näringsidkare. Butiksinnehavaren Carlos anser att ”cannabisturisterna” har blivit fler och tycker inte det är helt oproblematiskt:

– För en tid sedan kom en drös israeler hit som just hade avslutat sin militärtjänstgöring. De gick omkring här höga som hus dagarna i ända med slipade jaktknivar i högsta hugg. Det skrämde många, främst barnen.

Komplex fråga

I solnedgången sitter polismannen Flavio på en trappa och rengör ett par handklovar med en svart näsduk. Fastän legaliseringen städat bort innehav och privat bruk ur brottsstatistiken förblir illegal försäljning kvar på polisens bord.

– Det är lugnt här. Mest inbrott. Annars inga större problem, säger Flavio som bytt ut Montevideos gator och gränder mot Cabo Polonios sanddyner och stränder.

Men apotekens ovilja att sälja legal marijuana, billiga alternativ från Paraguay och odlares rädsla för att bli bestulna på sina plantor visar på frågans komplexitet. Legaliseringen spränger gränser och är större än enskilda länder eller delstater. Och allt annat än en svartvit fråga.
Och alltmedan Uruguay och omvärlden väntar på att kunna studera legaliseringens långsiktiga följder hörs sorlet från verandan till ett vandrarhem. Månen skiner upp Cabo Polonios vidsträckta strand och bioluminiscensen från den marina organismen noctilucas får vågorna att likna självlysande dominobrickor.

I vinden trängs doften av havssalt med röken från cannabis.

Källor: CBC, SVT

Källor: The Guardian, WWF, LA Times, Human rights watch, Transparency International

Källor: BBC, National Geographic, Lusaka Times, Business insider,
Regeringen.se

Källor: Arc View market research, Fortune, Bloomberg

Det tyska reformen tillåter vuxna tyskar att lagligt inneha cannabis och odla högst tre växter för personligt bruk. Det skapas också cannabisklubbar, som ska kunna distribuera drogen till medlemmar.

Carmen Wegge, parlamentsledamot för det tyska socialdemokratiska partiet, SPD, kommenterade det uppskjuta beslutet på sociala medier, rapporterar Marijuana moment, en nyhetssajt med fokus på cannabis.

”Det betyder att vi inte håller tidtabellen. Jag vet att detta är en stor besvikelse för många. Det var därför det här beslutet inte var lätt. Men välformulerade förbättringar ligger i allas intressen,” skrev hon.

Förseningen innebär sannolikt att reformen inte blir verklighet före årsskiftet, vilket var ett löfte från regeringskoalitionen bestående av det socialdemokratiska SPD, De gröna och det liberala FDP.

Kontroversiellt

Ted Goldberg, professor emeritus i sociologi, säger att det inte går att veta om den tyska reformen kommer att påverka Sveriges narkotikapolitik.

– Vi vet inte ännu hur det blir i Tyskland. Det är kontroversiellt och en del vill inte ha en legalisering. Modellen som är på gång liknar den spanska, med cannabisklubbar där man odlar för medlemmar. Det är inte en kommersiell modell som i Kanada och nästan hälften av delstaterna i USA, men visst kan jag tänka mig att det finns företag som vill komma in och göra vinster. Så vi vet inte hur utveckligen på sikt blir, säger han.

Den tyska reformen har fått kritik. Senast under en utfrågning ii parlamentet drev kristdemokraterna, CDU/CSU, på för att inte legalisera cannabis utan i stället ”förbättra hälso- och utbildningsskydd, förebyggande arbete och forskning”, rapporterar sajten.

Andra motståndare till förslaget är den nationella läkarföreningen, den tyska domarföreningen och polisen. Från det tyska polisfacket för de fram att legaliseringen kan leda till en ökning av organiserad brottslighet.

– Polisen kan inte kontrollera vad som händer i klubbarna och det finns en risk att det växer fram nya kriminella nätverk, säger Alexander Poitz, vice ordförande för polisfacket, rapporterar SVT nyheter.

”Tyskland pionjär”

Om Sverige påverkas av att snart ha det mest knarkliberala landet i Europa som granne diskuterade en panel i SVT:s Utrikesbyrån den 14 november.

– Det som är spännande med förslaget är att det bryter mot våra fördomar om Tyskland som ett konservativt land och som inte går i bräschen för liberaliseringar. Går det här igenom blir Tyskland en pionjär i Europa, säger Caroline Salzinger, tidigare Tysklandskorrespondent på Sveriges radio.

År 2022 lanserade Tysklands hälsominister, Karl Leuterbach, planerna på vad han kallade Europas mest liberala legalisering av cannabis och ”den mest reglerade marknaden” inom EU. Syftet är att bekämpa illegal drogmarknad, att kunna kontrollera utbud och kvalitet och att komma bort från att brottsstämpla miljoner konsumenter.

Det finns en rad regler för klubbarna: till exempel att cannabis som odlas inte ska säljas utan delas ut till medlemmarna och klubbarna får ha maximalt 500 medlemmar, samtliga minst 18 år. Medlemmar över 21 år får som mest 50 gram cannabis i månaden, i åldern 18–21, 30 gram, rapporterar Svensk förening för beroendemedicin.

Det Tyskland planerar är en legalisering, till skillnad från Nederländerna och Portugal där privat bruk till viss del är avkriminaliserat. Malta och Luxemburg har legaliserat cannabis för eget bruk.

”Missuppfattning”

Exakt hur lagen kommer att se ut är inte helt klart, men utkastet är omkring 200 sidor långt, rapporterar SVT nyheter.

– När Tyskland aviserade att man skulle legalisera cannabis såg man framför sig en nordamerikansk modell med licensierade butiker, men man ville inte utmana EU och då blev cannabisklubbarna där man landande, säger Johan Wicklén, författare till boken Vi ger oss aldrig som behandlar svensk narkotikapolitik.

Efter EU-förhandlingarna ändrade Tyskland reformförslaget från försäljning i licensierade butiker till etablerande av klubbar, där upp till 500 vuxna medlemmar kan odla cannabis för eget bruk.

Utrikesbyråns tredje gäst, juristen Jens Lapidus, är skeptisk till att legalisering tar bort kunder från den svarta marknaden.

– Jag tror det är en missuppfattning i Sverige att narkotikahandeln och i synnerhet marijuana är så viktig för gängen. Den omsätter naturligtvis ett antal miljarder, men gängen är inte bara beroende av detta. Ännu större summor, kanske tiodubbelt, kommer från bedrägeriverksamheter, säger han.

Den svenska, illegala cannabismarknaden var 2020 värd mellan 1,2 och 3,1 miljarder om året, enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, och har kallats en viktig basinkomst för kriminella gäng.

Påverkas Sverige?

Enligt Johan Wicklén visar Kanadas femårsuppföljning efter legaliseringen 2018 att nu köper cirka två tredjedelar cannabis från den lagliga marknaden.

Men i den amerikanska delstaten Kalifornien köper fortfarande cirka två tredjedelar cannabis från den svarta marknaden. Primärt handlar det om att det har varit svårt att konkurrera med priset, menar Wicklén.

På frågan om svensk politik kommer att påverkas pekar Jens Lapidus på att Sverige tvärtemot går åt det repressiva hållet medan Johan Wicklén menar att en majoritet under 30 år vill ha en legalisering.

– Det kommer att påverka den svenska politiken om 10–15 år. Vi vet också att svenskar är trendkänsliga, så går många länder åt det här hållet kommer även vi att göra det, säger Johan Wicklén i programmet.

Socialminister Jakob Forssmed (KD) svarade att ”det är viktigt för mig att Sverige kan fortsätta att bedriva en restriktiv politik” i en riksdagsdebatt i den 22 augusti 2023, som gällde frågan hur han ska agera för Sverige gällande den tyska legaliseringen.

– Det gäller att vara observant på omvärlden och följa andra länder som väljer andra vägar. Vi får ställa frågan: Vad finns det för erfarenheter av detta? Det ska vi inte göra för att Sverige ska ändra sig, utan vi ska fortsätta att ha en restriktiv hållning”, säger han.

Ha en diskussion

– Ansvarig minister, Jakob Forssmed, säger att han följer vad som händer i andra länder. Men problemet i Sverige är att politiker har investerat så mycket prestige i idén om det narkotikafria samhället, som vi länge propagerade för även utomlands, så det är svårt för politikerna att byta fot. Många partier och politiker vill inte riskera att förlora röster eller få mindre representation för att ändra narkotikapolitiken, säger Ted Goldberg.

Han hänvisar till sin debattartikel Politiskt mod krävs för att komma tillrätta med narkotikaproblematiken i Altinget den 8 november. Där skriver han att den nyss avslutade statliga narkotikautredningen, förutom förslag på vårdinsatser, presenterar ”faktaunderlag som belyser många argument som narkotikapolitikens kritiker länge poängterat”.

– I Tyskland drev De gröna på och Socialdemokraterna fick bjuda på några saker i samarbetet. I Sverige är bara ungdomsförbunden för att utreda en avkriminalisering, så inget parti driver frågan. Problemet är att man inte har en ordentlig diskussion i samhället, utan alla ska ha samma linje och det blir svårt om man sticker ut från den, säger han.

Läs mer:

Monsterbyråkrati när Tyskland vill legalisera

Urvattnad legalisering av cannabis i Tyskland

Tysk legalisering kan skapa grön våg i Europa

Tysk koalition vill legalisera cannabis

Fem av sju ungdomsförbund vill avkriminalisera narkotika

Totalt 139 personer, de allra flesta aktiva i det största oppositionspartiet, har dömts till fängelsestraff i Bangladesh.

Domarna kom i ett antal massrättegångar under helgen, där medlemmar i nationalistpartiet BNP anklagades för en rad brott i samband med de många demonstrationer mot regeringen som partiet har hållit.

Den senaste månaden har polisen slagit ner på protesterna och gripit i stort sett hela BNP:s toppskikt och flera tusen anhängare – enligt oppositionen över 13 000 personer. Flera av de nu dömda är högt uppsatta politiker eller tjänstemän som arbetar för BNP.

Partiet har i ett uttalande fördömt domarna och kallar dem ”grundlösa och politiskt motiverade”.

Bangladesh håller parlamentsval den 7 januari nästa år. Premiärminister Sheikh Hasina, som har styrt sedan 2009, kan då bli vald för en fjärde mandatperiod.