Gryningssolen stiger över en enslig gård i Sierras de Rocha. Ljuset väcker ljud och dofter till liv. Det är särskilt en doft från grönsakslandet som hänger kvar i daggen: från plantan cannabis sativa.

Framför den präktiga utsikten samsas den med basilika, gurkor, paprika, salladsblad och tomater. Och sedan augusti 2014 är den inte längre ett förbjudet inslag i grönsakslundarna i Uruguay, det första landet i världen som legaliserar privat odling och bruk av cannabis som naturläkemedel eller marijuana. Om än i begränsad mängd (sex plantor per gård eller hushåll) och under statlig översyn.

Mauro odlar den tillåtna kvoten ”ganja” och förser en vän som gör oljor och krämer. Lite röks, men fokus ligger på hälsoprodukter. Cannabis har aldrig varit någon stor grej i Uruguay, säger han.

– Många odlar det med andra grödor, så har det varit länge. Högern menar att antalet rökare har ökat sedan legaliseringen. Men det är svårt att värdera eftersom människor rökte även tidigare.

Hans avslappnade inställning till legaliseringen och dess eventuella bieffekter ställs emot en ovilja att vara öppen med cannabisodlingen. Mauro, som heter något annat, är inte ensam om det. Det kan vara en fråga om urban kontra rural mentalitet, om att inte vilja sticka ut för mycket. Bruket av marijuana i Montevideo är relativt öppet medan det på landsbygden mer ses som en privat angelägenhet än ett politiskt ställningstagande.

Officiella siffror talar om 3 000 registrerade odlare och ”cannabisklubbar” runtom i Uruguay. Intrycket är att om antalet som odlar utan tillstånd tas med sväller siffran betydligt. I början av seklet konstaterade en rad latinamerikanska ex-presidenter att det USA-initierade ”knarkkriget” i form av förbud och strafftänk var förlorat och att en nyktrare inställning var nödvändig. Den illegala droghandeln där cannabis varit hårdvaluta i flera decennier har gött den organiserade brottsligheten som skaffat sig politiskt och ekonomiskt inflytande i länder som Colombia, Jamaica och Mexiko. På senare tid har samtliga dessa inlett legaliseringsprocesser i olika utsträckning, bland annat i syfte att försvaga den organiserade brottsligheten.

– Jag ser legaliseringen som en demokratisering, säger Mauro. Nu behöver du inte ha att göra med kriminella eller vara osäker på kvaliteten. Vem som helst kan odla ”ganja” i sin trädgård eller lägenhet.

”Något att göra”

Oavsett från vilket håll frågan betraktas erbjuder legaliseringen något som många saknat: en sysselsättning. Och staten får chansen att vittvätta tidigare svarta jobb. Höga levnadskostnader på grund av en importberoende ekonomi gör tillvaron dyr för många, och cannabisodlingen är inget undantag.

– Det är dyrt och kräver tid, vatten och tillsyn. Du måste till och med gå upp tidigt på morgonen för att se till dem. Plantorna blir dina ungar, på sätt och vis.

Lalo Beia i det lilla kustsamhället La Paloma är en tämligen otippad cannabisodlare ifall schablonbilden av en marijuanaproducent är ung, urban och själv rökare. Lalo är varken ung, urban eller rökare. Beslutet att börja odla fattade han med sin granne, en man i övre 70-årsåldern, med  deras arbetslösa söner i åtanke.

– Stackarna hade inte ens pengar till glass. De ville börja odla men visste inte hur de skulle göra, så jag och grannen började läsa på, skaffade några plantor och började odla. Nu sköter grabbarna det mesta. Visst, de röker en del, men de har något att göra. Det är skönt att de har något att göra, men det kunde ju ha valt att göra något enklare.

Lalo visar vägen till baksidan om tomten. Den fräna cannabisdoften tycks ha knockat vakthunden Ali som sover gott i skuggan.

”Vi har ingen lust att slita häcken av oss och bli bestulna av några latmaskar som inte pallar att göra jobbet själva.”

– Le, du är övervakad, säger han och pekar på övervakningsutrustningen som införskaffades för en tid sedan. Vi har ingen lust att slita häcken av oss och bli bestulna av några latmaskar som inte pallar att göra jobbet själva.

Lalo är inte ensam om att ha förkovrat sig i den växande mängden böcker om cannabis – manualer för oerfarna cannabisodlare och debattinlägg om legaliseringen ur ett bredare politiskt perspektiv. Som del av en grön våg. Journalisten Guillermo Garat menar i Marijuana och andra växter från 2012 att den politiska prioriteten aldrig har bottnat i ”droger eller brukare”, utan snarare i bibehållen ”social ordning”. Att experimentera med olika saker, som Uruguay kan sägas göra i form av en legalisering av cannabis (med omvärlden som nyfiken åskådare), har alltid legat i människans natur. ”Det här ämnet”, menar han, ”har inget synligt slut”. Heller ingen synlig början.

Till skillnad från Sveriges restriktiva narkotikapolitik och ”nollvision” har småskaligt innehav av ”olagliga substanser avsedda för privat bruk” varit tillåtet i Uruguay sedan 1970-talet, då en lagändring avkriminaliserade droginnehav.

”Cannabusiness”

Uruguay må vara första land i världen att legalisera cannabis, men nationen promenerar inte ensam i legaliseringsterrängen. I USA legaliserar delstat efter delstat, nyligen kom rapporter om en landsomfattande legalisering i Kanada 2018. Förespråkare talar om minskad brottslighet och bättre kontroll, kritiker lyfter fram legalisering som länk till tyngre droger.

Frågan är ifall inte tiden – och marknaden – har sprungit ifrån de senare. Microsofts intrång på USAs ”cannabismarknad” 2016 bröt ett cementerat företagstabu, menar Cannabis Business Times. Microsoft ska hjälpa delstater som på olika sätt legaliserat cannabis att hålla reda på försäljning, omsättning och hålla kvar ruljangsen i laglighetens ljus.

Samtidigt går Uruguays inhemska cannabismarknad på tomgång. Trots statligt reglerade priser – en dollar per gram – har den lagliga marijuanan svårt att konkurrera med den ännu billigare från Paraguay. Att få någon ekonomi i det är svårt, med tanke på att odling kräver såväl tid som pengar. Och den svarta marknaden förblir ett alternativ för den som vill säkra en inkomst.

Utfallet för Uruguays legaliseringsmodell ger därför en rad oväntade regionala ringar på vattnet. ”Jag räds drogtraffickingen, inte [marijuana] i sig”, sa ex-presidenten José ”Pepe” Mujica inför legaliseringen. Fyra år senare är gissningen att Argentina och Brasilien tampas med illegal marijuana, lagligt producerad i Uruguay, enligt tv-kanalen Telesur.

Grön revolution?

Cannabislegaliseringen har ändå satt Uruguay på kartan. Det gjorde även Mujicas anspråkslösa profil och val att donera bort 90 procent av sin lön till välgörande ändamål. På hemmaplan ser dock många tillbaka på ”Pepes” år vid makten som ”förlorade år” på det miljöpolitiska området. Inget får stå i vägen för ”ekonomisk utveckling”.

– Vad är egentligen ”utveckling”? undrar Ana Lucía Rapetti Rava, som arbetar med permakultur i Sierras de Rocha.

I dalarna 25 mil från Montevideo har invånare i decennier strävat efter självförsörjning och att i stället för pengar utbyta varor och tjänster. Men det är svårt när regeringen talar om gruvprojekt, storskalig skogsavverkning och nydragna motorvägar, menar Ana Lucía och beklagar omvärldens tro på bilden av ”det progressiva Uruguay”:

– Bara för att cannabis legaliseras försvinner inte andra problem av sig själva. Saker och ting hör ihop, och odlas inte cannabisplantorna i välmående jordar befriade från kemikalier är de ju ändå inga bra produkter i slutändan.

Hon promenerar genom lummiga buskage för att hämta barnbarnet på förskolan. Regnet hänger i luften. Vatten är ett problem i regionen, säger hon och pekar på förskolans färgglada skylt: ”Här sparar vi på vattnet.” Just nu förbereder Ana Lucía de kommande månadernas permakulturkurser. Deltagare från Brasilien, EU och Paraguay väntas delta.

– Vi måste lära oss att agera lokalt och sedan kunna stå för det. Permakultur handlar om att se jorden för vad den är – och därefter förstå den.
Vår regering kan inte påstå sig känna till jorden, och någon ”grön våg” ser vi inte. Men det finns självständiga projekt som vill bort ifrån kommersialismens stig. Legaliseringen var väl bra, antar jag, men det krävs många fler initiativ för att skapa ett humanare samhälle.

Cannabisturism

Om Uruguays medelklass till slut lyckades övertyga regeringen om fördelarna med en legalisering så hjälper turister den inhemska cannabisindustrin att växa. Längs turistorten Punta del Estes promenadstråk är försäljning av krimskrams i hampa en vanlig syn. Och fastän elektricitet alltjämt lyser med sin frånvaro i fiskebyn Cabo Polonio är tillgången på marijuana desto större. Det var populärt här redan före legaliseringen, och det råder delade meningar om ifall det är den som lockar den svällande vågen av turister.

– Folk vill uppleva Cabo Polonios charm och enkelhet, inte bara röka på, säger Beatrix. som är innehavare av en handelsbod.

”Bara för att cannabis legaliseras försvinner inte andra problem av sig själva.”

Men utbudet av röktillbehör och cannabisprodukter har skjutit i höjden och det säljer bra, intygar flera näringsidkare. Butiksinnehavaren Carlos anser att ”cannabisturisterna” har blivit fler och tycker inte det är helt oproblematiskt:

– För en tid sedan kom en drös israeler hit som just hade avslutat sin militärtjänstgöring. De gick omkring här höga som hus dagarna i ända med slipade jaktknivar i högsta hugg. Det skrämde många, främst barnen.

Komplex fråga

I solnedgången sitter polismannen Flavio på en trappa och rengör ett par handklovar med en svart näsduk. Fastän legaliseringen städat bort innehav och privat bruk ur brottsstatistiken förblir illegal försäljning kvar på polisens bord.

– Det är lugnt här. Mest inbrott. Annars inga större problem, säger Flavio som bytt ut Montevideos gator och gränder mot Cabo Polonios sanddyner och stränder.

Men apotekens ovilja att sälja legal marijuana, billiga alternativ från Paraguay och odlares rädsla för att bli bestulna på sina plantor visar på frågans komplexitet. Legaliseringen spränger gränser och är större än enskilda länder eller delstater. Och allt annat än en svartvit fråga.
Och alltmedan Uruguay och omvärlden väntar på att kunna studera legaliseringens långsiktiga följder hörs sorlet från verandan till ett vandrarhem. Månen skiner upp Cabo Polonios vidsträckta strand och bioluminiscensen från den marina organismen noctilucas får vågorna att likna självlysande dominobrickor.

I vinden trängs doften av havssalt med röken från cannabis.

Källor: CBC, SVT

Källor: The Guardian, WWF, LA Times, Human rights watch, Transparency International

Källor: BBC, National Geographic, Lusaka Times, Business insider,
Regeringen.se

Källor: Arc View market research, Fortune, Bloomberg