Året är 1966, Tage Erlander är statsminister och regeringen har lovat att öka biståndet till en procent av BNP. Ansvarig för biståndsfrågorna i regeringen är Ulla Lindström, den första kvinnan i Sverige som tjänstgjort som tillförordnad statsminister. För Lindström är enprocentmålet mycket viktigt, men det visar sig att Erlander inte tänker fullfölja det löftet. När det står klart väljer Ulla Lindström att i protest avgå som biståndsminister. Det skulle visa sig bli en unik avgång.

50 år senare dyker ett massmejl upp i min inkorg med ämnesraden ”(S)vikare?”. Det är dags för det stora regeringspartiet, eller som de själva ser sig – Partiet, att ha kongress. Även om självbilden har fått sig en knäck efter åtta år med Reinfeldt gäller fortfarande den gamla SSU-sloganen ”sluta gnäll – gå med i Partiet”. Det är nämligen Partiet som bestämmer.

Inte ens det faktum att Partiet inte längre reagerar självt verkar mer än på ytan ha rubbat självbilden av att Partiet är det samma som statsmakten. Ministrar med partibeteckningen MP får helt enkelt foga sig efter den politik som den (S)tora ledaren bestämmer. Det har nämligen ministrar i Partiets regeringar gjort ända sedan den där decemberdagen 1966 då Lindström avgick.

I borgerliga regeringar har flera ministrar reserverat sig och/eller avgått av politiska skäl. Det kändaste exemplet i modern tid är Olof Johansson, men under Reinfeldts tid lämnade Mikael Odenberg som försvarsminister för att han inte kunde ställa upp på regeringens linje. Ett tecken på att ministrarna är engagerade politiker och inte bara byråkrater som utför det som krävs för att få sitta vid taburetterna.  Men sådant händer inte när Partiet regerar.

Denna lojalitetskultur gör onekligen Partiets kongresser lite speciella. Samtidigt som partimedlemmar och organisationer som står nära Partiet ser kongressen som det stora och enda formella tillfället att påverka politiken är kongressen ett välregisserat skådespel. Den påminner inte så lite om den kinesiska folkkongressen. Lokala representanter kommer från hela landet och är formellt med och utformar politiken, men i praktiken bara en del av propagandan.

Det finns förstås grundläggande skillnader, inte minst i synen på fria val och de egna medborgarnas mänskliga rättigheter, men likheten med Kina stannar inte vid kongresskådespelet. Precis som Kinas kommunistiska parti har Partiet nämligen lämnat sina socialistiska idéer och blivit ett rent maktparti. Ett parti där de politiska idéerna är underordnade innehavet av den politiska makten. Hellre för Partiet själva en borgerlig politik än de låter Alliansen sitta vid makten och föra samma politik.

Före Reinfeldt-eran förde Partiet till och med mer långtgående högerpolitik än de borgerliga någonsin vågade. Protesterna uteblev nämligen, eller blev så mycket mindre, från facket och andra delar av arbetarrörelsen, när Partiet genomförde försämringar jämfört med om borgarna gjorde samma sak. Därför har vi sett Partiet i regeringsställning inskränka LAS, kraftigt sänka a-kassan, införa tidsmässiga begränsningar i trygghetssystemen, beordra Försäkringskassan att halvera antalet sjukskrivningar, dra in assistans till funktionsnedsatta och så vidare.

Detta har gjort att Partiets politik, liksom det kinesiska kommunistpartiets, oftast blir en mix av det sämsta från två världar. Från höger plockar de idén att låta företagen och kapitalet härja. Det är ingen slump att såväl de ekonomiska klyftorna som klimatutsläppen ökat under den rödgröna regeringen. Samtidigt som våra ekologiska fotavtryck har slagit all-time-high så har vi folk som behöver tigga för att överleva, en stor grupp fattigpensionärer och unga som aldrig någonsin får arbeta, komma in i systemen och få en inkomst.

Från vänster plockas paternalismen och idéen om ”den goda staten” som med regler, förbud och riktade bidrag ska ställa saker tillrätta. De allt större klasskillnaderna ska kompenseras med centralstyrning och likriktning.

Mejlet jag fick kom från en av arbetarrörelsens kampanjorganisationer, Skiftet, och handlade om att få Partiets kongress att säga nej till vinster i vården. Genom att folk organiseras i sådana kampanjer får de känslan av att kunna vara med och påverka Partiet. Men Partiet kommer inte att stoppa vinsterna, nej, inte ens vinstuttagen ur vården. Visst kan kongressen fatta något kompromissbeslut åt det hållet, men Partiet kommer inte att stöta sig med kapitalet och stoppa vinsterna på riktigt. Istället kommer vi, precis som på skolområdet, få se försök till detaljreglering som hindrar de värsta avarterna som vinstuttagen leder till. Regleringar som drabbar alla dem som på idémässiga grunder vill skapa alternativ. Som tar död på mångfalden men låter de kapitalistiska bolagen fortsätta härja.

I många andra länder har Partiets systerorganisationer kollapsat totalt, nu senast i Holland där Partiet rasade från 24,7 till 5,7 procent i valet. I Sverige har det hittills istället handlat om en långsam pyspunka. Det bästa vore dock om partiet i nästa val följde sina holländska partikamraters öde. Varken Sverige eller demokratin behöver partier vars främst ideologi är att själva ha makten.

Kriget i Gaza trappas upp. Sverige tiger … i vart fall regeringen. Men även övriga riksdagspartier smyger. Medan bomberna faller över barn, kvinnor och män som ingenstans har att ta vägen. Det är som om alla tittar bort fast de ser. Hamas terrordåd anses tydligen rättfärdiga Israels terrorbombningar av en hel befolkning utan någon som helst nåd och med fullt förakt för liv.

Det är som om alla internationella rättsprinciper kastas överbord bara det är ”rätt” land som bryter mot dem. Vi har sett det förr. Jag tycker inte om det. Det borde vara inte minst gröna politikers förbannade skyldighet att reagera.

Jag påminner mig Olof Palmes jultal från 1972 då bomberna föll över Hanoi och samma ord kan användas idag. För man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Gaza är en form av tortyr. Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av sådana har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.

Nu fogas ett nytt namn till raden: Gaza, december 2023.

Men den svenska regeringen kan inte ens slå fast att Israels agerande är oproportionerligt till och med enligt det som så absurt kalls för ”krigets lagar”. Så hur många barn har Israel rätt att döda för att komma åt en Hamassoldat innan Ulf Kristersson meddelar att det får vara nog? Räcker 20 000 döda människor – och Gaza lagt i ruiner – innan den svenska regeringen börjar känna att det är genant att vara tyst, gömma sig bakom EU och som en feg undersåte invänta vad USA säger?

Hur mycket död krävs, Kristersson? Din hustru är präst har jag förstått. Hade du varit tyst om det varit 20 000 kristna som dött? Jag känner skam som medborgare i Sverige.

Hur kommer det sig förresten att ett land som Sverige inte påtalar det orimliga i att Egypten stängt gränsen så det inte finns någonstans att fly? Här gäller inte ”öppna dina hjärtan” minsann. Här gäller: stäng in och bomba. Men det kanske vi inte ska säga, USA och Egypten är ju strategiska vänner …

Mitt i detta mördande vanvett uppmuntrar Israels regering bosättare på Västbanken att mobba, hetsa och tvinga bort palestinier, ta över mark och uppträda som rånare. Den svenska regeringen tittade åter bort, ville inte vara besvärlig, inväntade Joe Bidens reaktioner. Så jävla ynkligt!

Dessvärre måste man numera varje gång man kritiserar Israels politik påpeka att det inte har ett dyft med antisemitism att göra. Dessutom är det väl bäst att påpeka att Hamas terrorangrepp inte går att försvara. Men att låtsas bort att det angreppet inte skedde i historiskt vakuum är löjligt.

Det som sker imorgon har rötter i det som sker i dag – hur tror Israels regering att barn och unga som nu lever i Gaza kommer att se på Israel och Väst imorgon? Med tillit? Med respekt?

Grundstötningen av fartyget Marco Polo den 22 oktober är en av Östersjöns största miljökatastrofer. Inte mindre än tre (!) gånger gick TT-Lines fartyg på grund vid den ekologiskt känsliga Pukaviksbukten, med utsläpp av 150 000 liter tjockolja som följd. Förutom de hjärtskärande bilderna på sjöfåglar indränkta i olja, nedsmetade stränder och det faktum att ekosystemen kan vara skadade för många år framöver är det fler saker som skaver i mig.

Ansvarsutkrävandet, exempelvis. Ideella krafter och myndigheter var snabbt på plats för att sanera kusten och rädda skadade djur. Men TT-Line smet från sitt ansvar och sa inte ett knyst efter den miljökatastrof de orsakat. Tolv dagar senare gjorde Sverigechefen Anette Wugk en pliktskyldig pudel, men efter det har TT-Line sedan gjort sig onåbara igen. Detta alltmedan lokala miljöorganisationer, Blekingekommunerna, grannar, bönder och andra har arbetat i skift för att sanera kusten och rädda så många djur de kan.

En annan fråga är ekonomin. Vad jag vet är TT-Lines enda bidrag till saneringen 150 000 kronor i form av en gåva till organisationen Katastrofhjälp för fåglar och vilt, i övrigt hänvisar till sitt försäkringsbolag. Det här håller inte. Det är nu pengar till sanering behövs. TT-Line ägs av två av Tysklands rikaste personer. De skulle utan vidare ha kunnat hosta upp, låt säga 300 miljoner kronor som skulle kunna finansiera en 1000-hövdad arbetsstyrka som skulle kunna arbeta dedikerat under 100 dagar för att sanera stränderna. Men istället har det blivit upp till ideella krafter efter bästa förmåga att rensa upp bolagets skit. Så här säger en av dessa hjältar, Hampus Södergren: ”Det här är bland det eländigaste och jävligaste jag har varit med om. Det hade varit kul att se någon jävel från TT-Line krypa ner här och känna på skiten.” (ETC 15/11)

Ytterligare en fråga är det juridiska. Länsstyrelsen i Blekinge har anmält TT-Line för miljöbrott. Det är bra. Men lagarna om miljöbrott till havs i dag är svaga och risken är uppenbar att TT-Line kommer undan med ett bötesstraff och att företagsledningen går helt fria. Det innebär att rederiet kommer att kunna fortsätta som förut med sina fartyg fulla med tjockolja och äventyra våra hav och kuster. Därför behövs en renodlad lagstiftning om brott mot naturen, en så kallad ekocidlag. Då skulle det vara lättare att driva process nationellt och internationellt mot företag och andra som begår storskalig miljöförstörelse. Ekocid är ingen ny fråga. Det förslogs först i Sveriges riksdag av dåvarande VPK:s riksdagsledamot John Takman 1971, som ett exempel på hur USA:s krig mot Vietnam också var ett miljöbrott som borde kunna drivas rättsligt. Vi får hoppas att det snart blir verklighet. Ekocid drivs numera av de tre rödgröna partierna i riksdagen.

Avslutningsvis har vi tjockoljan – det smutsigaste av fartygsbränslen och ska egentligen inte vara tillåtet i Östersjön. Men TT-Lines och ett ytterligare 800-tal fartyg i Östersjön drivs fortfarande med tjockolja och kan göra det med hänvisning till att utsläppen delvis renas med en så kallad skrubber. Men det smutsiga skrubbervattnet släpps sedan direkt ut i Östersjön. Det som renas i luften åker alltså sedan rätt ut i havet. TT-Line och andra rederier spar gigantiska summor på detta eftersom tjockoljan är billigare än andra bränslen. Östersjön får betala priset.

Detta måste få ett slut. Låt TT-Lines få betala dyrt för vad de orsakat. Inför en ekocidlag och bort med tjockoljan från Östersjön.

DEBATT. Hej Cilla Benkö, Nina Glans och övriga ansvariga på Sveriges radio! Det är med sorg jag får nyheten om att några av mina absoluta favoritprogram ska läggas ner. Det går inte att med ord beskriva hur viktiga de är för mig och mina närmaste. 

Om jag håller mig till Radioföljetongen och Radionovellen, så har de betytt mycket för mig när jag var ung och lyssnade och fick tips om författare jag inte ens kände till. 

Jag köpte Pavel Kohouts bok Den heliga Klaras infall efter att den sänts på radion någon gång på 1980-talet. Jag köpte både Väggen av Marlen Haushofer och Himmelsdalen av Marie Hermanson efter att ha hört dem på radion. 

Vissa böcker har jag kunnat lyssna på tillsammans med mina barn. Och min äldste son som har kraftig dyslexi och blivit illa behandlad av sina lärare på grund av detta, har kunnat hitta tillbaka till läslustan igen, tack vare Radioföljetongen. 

Det är inte samma sak som att låna en ljudbok på biblioteket, att låna, som är ett aktivt val och som kräver en viss kunskap om böckerna och en möjlighet att ta reda på vilka böcker som skulle kunna intressera. 

Vi bokälskare som inte har dyslexi lånar redan böcker, men de som hellre spelar datorspel och inte tror att böcker är något för dem, för dem kan Radioföljetongen vara en öronöppnare. 

Med Radioföljetongen får man lyssna på böcker som man inte tror att man skulle tycka om. 

Min moster har tre stora passioner, måleri, musik och böcker. Tyvärr har hon blivit blind och hon är inte tillräckligt tekniskt lagd för att kunna gå över till poddar. Hon är 90 och lyssnar på P1 hela dagarna. 

Ni tar bort glädjen från henne, övriga blinda och synskadade, många äldre som inte orkar lära sig allt om poddar och ljudböcker, ni tar bort glädjen från oss som har radion på nästan hela dygnet för att det alltid finns något intressant att lyssna på. 

Tyvärr minskar utbudet. Det är mycket jag redan saknar och mycket som inte hade behövt finnas på P1, då detta redan finns i andra kanaler. 

Jag vet att Ring P1 är populärt, men det behöver inte sändas fem dagar i veckan med flera repriser på varje program. Jag antar att talkshow är populärt, men det finns i varenda kommersiell kanal redan. Varför ska det sändas fem dagar i veckan i P1? Och gudstjänst varje söndag? 

Behåll Människor och tro, som är ett program för alla religiösa inriktningar och för oss ateister. Gudstjänsten är endast för kristna. Inte för ateister, judar, muslimer, buddhister, hinduer och andra religiösa. 

En timme! En timmes gudstjänst varje söndag. Ska inte public service vara konfessionsfri? 

Med Gudstjänsten visar man att radion är i första hand kristen. Men med Människor och tro binder man samman ateister med alla religiösa. Jag tror till och med att ett program som Människor och tro skulle kunna motverka konflikter mellan olika grupper. 

Låt både Följetongen och Människor och tro få vara kvar. För en rikare public service.