Partiet kongressar

Året är 1966, Tage Erlander är statsminister och regeringen har lovat att öka biståndet till en procent av BNP. Ansvarig för biståndsfrågorna i regeringen är Ulla Lindström, den första kvinnan i Sverige som tjänstgjort som tillförordnad statsminister. För Lindström är enprocentmålet mycket viktigt, men det visar sig att Erlander inte tänker fullfölja det löftet. När det står klart väljer Ulla Lindström att i protest avgå som biståndsminister. Det skulle visa sig bli en unik avgång.

50 år senare dyker ett massmejl upp i min inkorg med ämnesraden ”(S)vikare?”. Det är dags för det stora regeringspartiet, eller som de själva ser sig – Partiet, att ha kongress. Även om självbilden har fått sig en knäck efter åtta år med Reinfeldt gäller fortfarande den gamla SSU-sloganen ”sluta gnäll – gå med i Partiet”. Det är nämligen Partiet som bestämmer.

Inte ens det faktum att Partiet inte längre reagerar självt verkar mer än på ytan ha rubbat självbilden av att Partiet är det samma som statsmakten. Ministrar med partibeteckningen MP får helt enkelt foga sig efter den politik som den (S)tora ledaren bestämmer. Det har nämligen ministrar i Partiets regeringar gjort ända sedan den där decemberdagen 1966 då Lindström avgick.

I borgerliga regeringar har flera ministrar reserverat sig och/eller avgått av politiska skäl. Det kändaste exemplet i modern tid är Olof Johansson, men under Reinfeldts tid lämnade Mikael Odenberg som försvarsminister för att han inte kunde ställa upp på regeringens linje. Ett tecken på att ministrarna är engagerade politiker och inte bara byråkrater som utför det som krävs för att få sitta vid taburetterna.  Men sådant händer inte när Partiet regerar.

Denna lojalitetskultur gör onekligen Partiets kongresser lite speciella. Samtidigt som partimedlemmar och organisationer som står nära Partiet ser kongressen som det stora och enda formella tillfället att påverka politiken är kongressen ett välregisserat skådespel. Den påminner inte så lite om den kinesiska folkkongressen. Lokala representanter kommer från hela landet och är formellt med och utformar politiken, men i praktiken bara en del av propagandan.

Det finns förstås grundläggande skillnader, inte minst i synen på fria val och de egna medborgarnas mänskliga rättigheter, men likheten med Kina stannar inte vid kongresskådespelet. Precis som Kinas kommunistiska parti har Partiet nämligen lämnat sina socialistiska idéer och blivit ett rent maktparti. Ett parti där de politiska idéerna är underordnade innehavet av den politiska makten. Hellre för Partiet själva en borgerlig politik än de låter Alliansen sitta vid makten och föra samma politik.

Före Reinfeldt-eran förde Partiet till och med mer långtgående högerpolitik än de borgerliga någonsin vågade. Protesterna uteblev nämligen, eller blev så mycket mindre, från facket och andra delar av arbetarrörelsen, när Partiet genomförde försämringar jämfört med om borgarna gjorde samma sak. Därför har vi sett Partiet i regeringsställning inskränka LAS, kraftigt sänka a-kassan, införa tidsmässiga begränsningar i trygghetssystemen, beordra Försäkringskassan att halvera antalet sjukskrivningar, dra in assistans till funktionsnedsatta och så vidare.

Detta har gjort att Partiets politik, liksom det kinesiska kommunistpartiets, oftast blir en mix av det sämsta från två världar. Från höger plockar de idén att låta företagen och kapitalet härja. Det är ingen slump att såväl de ekonomiska klyftorna som klimatutsläppen ökat under den rödgröna regeringen. Samtidigt som våra ekologiska fotavtryck har slagit all-time-high så har vi folk som behöver tigga för att överleva, en stor grupp fattigpensionärer och unga som aldrig någonsin får arbeta, komma in i systemen och få en inkomst.

Från vänster plockas paternalismen och idéen om ”den goda staten” som med regler, förbud och riktade bidrag ska ställa saker tillrätta. De allt större klasskillnaderna ska kompenseras med centralstyrning och likriktning.

Mejlet jag fick kom från en av arbetarrörelsens kampanjorganisationer, Skiftet, och handlade om att få Partiets kongress att säga nej till vinster i vården. Genom att folk organiseras i sådana kampanjer får de känslan av att kunna vara med och påverka Partiet. Men Partiet kommer inte att stoppa vinsterna, nej, inte ens vinstuttagen ur vården. Visst kan kongressen fatta något kompromissbeslut åt det hållet, men Partiet kommer inte att stöta sig med kapitalet och stoppa vinsterna på riktigt. Istället kommer vi, precis som på skolområdet, få se försök till detaljreglering som hindrar de värsta avarterna som vinstuttagen leder till. Regleringar som drabbar alla dem som på idémässiga grunder vill skapa alternativ. Som tar död på mångfalden men låter de kapitalistiska bolagen fortsätta härja.

I många andra länder har Partiets systerorganisationer kollapsat totalt, nu senast i Holland där Partiet rasade från 24,7 till 5,7 procent i valet. I Sverige har det hittills istället handlat om en långsam pyspunka. Det bästa vore dock om partiet i nästa val följde sina holländska partikamraters öde. Varken Sverige eller demokratin behöver partier vars främst ideologi är att själva ha makten.