Krönika

Jag ger för min egen skull

Äntligen har jag samlat ihop återvinningen. Rensat i köket. Det är en ständig kamp. I synnerhet emot panten som sväller upp som en jäsande bulldeg. Sju kassar fulla med grejer blev det.

En jul för några år sen var jag på botten. Uträknad. Jag hade jobbat en massa som kock och redaktör för ett företag som ägdes av en snubbe som visade sig vara minst sagt opålitlig. Naiv som jag är litade jag på löftena om att pengarna var på väg, men med tiden började jag lägga pussel och insåg att jag måste vara tuff. Ställa krav. Då vände snubben. Över en natt. Hävdade att han inte var skyldig mig en spänn.

När jag dumpat fyra kassar vid återvinningen återstår tre kassar med pant och jag ska ta tunnelbanan in till stan. Tänker att det är lika bra att panta där. Spara lite tid. Jag ska ju ändå köpa dammsugarpåsar och kattmat.

Pengar är en gemensam överenskommelse. Egentligen är de inte värda ett skit. Papperslappar. Metallklumpar. Digitala nuffror. De fungerar för att vi vill att de ska fungera. De är typ arbete, liksom. Samtidigt är de instrumentet som skapar ojämlikhet. Vissa kan genom att utnyttja andra människors arbete samla pengar på hög. Och pengar på hög är dött arbete.

Jag försökte få ut mina pengar, men det visade sig att företaget inte fanns och att snubben hade skulder som påminde om ett mindre lands utlandsskuld. Det han verkligen ägde hade han skrivit över på sin fru. Jag insåg att ett halvårs förtjänst inte skulle dyka upp. Att jag var körd. Pippad.

När jag kommer ner till tunnelbanestationen sitter en romsk kvinna i kylan utanför. Hon ser mig på lång väg och pekar på mina kassar. Säger något som låter som ”pantapanta” så jag ger henne dem.

Jag har haft en helt okej karriär. Fått skriva böcker, göra radio och musik. Det har inte gett en massa pengar, men jag har haft kul och har kunnat försörja mig, men plötsligt blev jag av med allt. Julen var på väg och jag hade inte ens en bostad längre. Jag krisade ihop fullständigt och gjorde en massa dåliga val. Men i efterhand förstår jag att det är så vi människor fungerar. När allt skiter sig är det svårt att vara stark.

Mina vänner försökte hjälpa mig, men det tar tid att samla ihop ett trasigt liv. Men dagarna rullar ändå förbi. Så jag spelade på gatan några timmar varje dag. Ett halvdagspass med mina munspel och den enda gitarr jag inte hade sålt gav pengar nog till mat och snus. Det var en erfarenhet som jag hatar, men samtidigt aldrig skulle vilja ha ogjord.

Alla kan falla igenom. Alla kan hamna på gatan. För mig handlade det bara om några månader, men jag insåg att jag är en del av någonting större, ett system som ordnar människor utifrån den enda principen att den som har ska ha mera, på alla andras bekostnad.

Jag vill inte ha en relation till den romska kvinnan utanför t-banan, lika lite som jag ville ha en relation till dem som betalade för att höra mig sjunga och spela. Jag tror inte för en sekund att jag kan lösa hennes problem med tomburkar för fyrtio spänn. Självklart vill jag henne väl, men jag ger för att jag vill leva i ett solidariskt samhälle. Jag ger för att det goda samhället är dött och för att det enda som återstår är vardagens självklara hjälpsamhet. Jag ger för min egen skull.

Jerker Jansson, författare, musiker och fristående krönikör i Syre

Alla vänner som bar mig igenom min livskris.

Kapitalismen.


Nummer 149 fre 24/3-17

Ladda ner PDF Fler nummer

Innehåll

Nummer 149

fre 24/3-17 Fler nummer