De senaste åren har plastskräp i haven visat sig vara ett mycket
större miljöproblem än någon kunnat tro. Mikroplaster i fiskar, plastpåsar som äts upp av valar och andra djur som sedan svälter till döds. Nu försöker forskarna lära sig mer om eventuella risker för människor, samtidigt som politiker i ett antal länder försöker vidta åtgärder – bland annat genom att minska den enorma mängd plastpåsar som vi använder. Men den svenska regeringen går
långsamt framåt.
Åtminstone åtta miljoner ton plast hamnar i havet varje år. Det motsvarar en fylld sopbilslast i minuten. Plastproduktionen i världen har gått från 15 miljoner ton år 1964 till 311 miljoner ton år 2014, enligt Ellen MacArthur foundation. Förra året släppte organisationen en rapport som visar att det kan finnas mer plast än fisk i havet år 2050 om ingenting görs åt situationen.
– Man tror att det finns 150 miljoner ton plast i haven i dag. Det bryts i princip aldrig ner och försvinner inte, säger Johanna Ragnartz, vd på stiftelsen Håll Sverige rent.
Varje år gör stiftelsen mätningar längs olika stränder i Sverige och resultaten visar att den vanligaste skräptypen är oidentifierbara bitar av plast som kommer från sönderfallna plastprodukter som till exempel plastpåsar. Samma typ av plastprodukter som senare bidrar till mikroplastproblematiken.
– Man glömmer ofta bort det faktum att majoriteten av mikroplasterna är sekundär mikroplast, alltså stora plastföremål som sönderdelats av vattenmassorna, säger Johanna Ragnartz.
Därför är det kanske inte så konstigt att mer än en miljon fåglar och hundratusen däggdjur dör varje år för att de ätit plast eller fastnat i plast. Var tredje havssköldpadda har i dag plast i magen, då de lätt kan förväxla omkringflytande plastpåsar med maneter, som är en del av deras normala kost. Även större djur drabbas. Senast i slutet av januari strandade en småhuvudval längs Norges västkust med magen full av 30 plastpåsar och tarmsystemet helt tömt på föda.
– Plastpartiklarna har hopat sig och skapat en propp i systemet, sa zoologen Terje Lislevand till NRK.
”… om det finns en risk att det skadar människor så
tycker jag det är skäl nog att använda sig av försiktighetsprincipen.”
Ett kanske ännu allvarligare problem verkar mikroplasterna stå för. De har visat sig ha en förmåga att dra till sig miljögifter, och forskare runtom i världen försöker nu undersöka vad det innebär för de marina ekosystemen, om gifterna kan ansamlas uppåt i näringskedjan och hur människors hälsa kan påverkas av konsumtion av fisk med mikroplaster i sig. I olika laboratoriestudier på fiskar har man redan kunnat se beteendeförändringar, leverskador och en och annan tumör. Eventuella effekter på människor är fortfarande okänd.
– Vi tog del av en opublicerad belgisk studie i förra veckan som visade att en vanlig fiskkonsument får i sig ungefär 11 000 mikroplastbitar varje år. Det kanske bara är en procent av dessa som lagras i kroppen, det vet man inte riktigt. Men man samlar ju på sig allteftersom, och om det finns en risk att det skadar människor tycker jag det är skäl nog att använda sig av försiktighetsprincipen, säger
Johanna Ragnartz.
Förbud och prishöjningar
Med detta enorma och komplexa problem som bakgrund har en rad länder i världen förbjudit eller på olika sätt höjt priserna på plastpåsar – symbolen för och en stor del av vår snabba plastkonsumtion. EU beslutade år 2015 att användningen av plastpåsar i EU-länderna skulle minska till 90 per person och år till slutet av 2019 och 40 till slutet av 2025 – från ett genomsnitt på 198 påsar per person och år. Vi använder alltså mer än 100 miljarder plastpåsar varje år i Europa.
Hur detta direktiv ska genomföras är upp till de olika länderna, då förutsättningarna varierar kraftigt. Irland är ett positivt exempel som redan år 2002 införde en avgift på 15 cent på alla plastpåsar. Resultatet blev en rejäl förbättring, där användandet gått från 328 påsar per person och år till 14 påsar år 2014, med hjälp av en ytterligare prishöjning längs vägen.
Två av EU-länderna – Italien och Frankrike – har istället satsat på ett förbud mot de påsar som är tunnare än 50 mikrometer, det vill säga den vanliga tjockleken på påsar i matvarubutikerna. Förhoppningen är också att detta ska leda till nya jobb inom bioplastproduktion. Italien, som delvis införde ett förbud redan 2012, har kunnat se en ökning av den inhemska produktionen av biologiskt nedbrytbara majspåsar.
Frankrike har följt efter och förbjudit påsar tunnare än 50 mikrometer. Den första januari i år började förbudet gälla även för de supertunna påsar som är avsedda för grönsaker och ost.
Men besluten har kritiserats på ett antal punkter. Vissa menar att plastpåsarna bara kommer att bli tjockare för att undgå förbuden. Andra, bland annat branschorganisationen Pack2go Europe, menar att problemet med nedskräpning kommer att förvärras då de nedbrytbara alternativ som kan ersätta de gamla plastpåsarna inte bryts ner utanför en kompostmiljö. Risken är istället att människor tror att det är okej att lämna dessa påsar i naturen efter användning.
Nedbrytbart eller inte
Att den nedbrytbara plasten oftast inte alls är nedbrytbar utan de rätta förutsättningarna är ett känt faktum i branschen. De rätta förutsättningarna uppnås sällan i naturen och resultatet blir därför samma typ av nedskräpningsproblem. Det faktum att plastpåsarna dessutom måste hålla för sin uppgift innan de börjar brytas ner komplicerar det hela ytterligare. Det finns inte någon gemensam definition av nedbrytbarhet, vilket gör att olika påsar på marknaden håller olika länge. Det gäller också att skilja på nedbrytbarhet och biobaserad plast. Den biobaserade plasten är helt eller delvis gjord på biomaterial, men den är inte nödvändigtvis nedbrytbar.
311 miljoner ton plast producerades i världen 2014. Minst 8 miljoner ton plast hamnar i havet varje år.
Ann-Christine Albertsson, professor i polymer teknologi på KTH menar att materialval är en mycket komplex fråga och att man måste beakta alla steg för varje produkt för att avgöra vad som är bäst för miljön.
– Det är inte självklart att en ”bioplastpåse” är bättre för miljön, lika lite som det är självklart att all använd plast ska bli nya produkter. Det stora problemet är att inerta material kastas på fel ställe och att människor inte tar ansvar för sina påsar och prylar, säger hon.
Det pågår i dag mycket forskning på alternativ i många länder, men Ann-Christine Albertsson ställer sig tveksam till att detta är lösningen.
– Eftersom området är komplext kommer det tyvärr också fram en del vilseledande resultat. Om vi ska börja laborera med material som försvinner i naturen när vi kastar dem okontrollerat räcker det inte med att materialen är nedbrytbara i en viss miljö. Man måste ha koll på tidsaspekten och nedbrytningsprodukterna och veta exakt vad man vill uppnå. Det finns inga enkla svar till en lösning på människans miljöpåverkan och brist på såväl kunskap som ansvar, säger hon.
Begreppsförvirring
Komplexiteten i frågan är en av anledningarna till att svenska Naturvårdsverket istället för förbud har föreslagit en rejäl prishöjning, där det nya priset skulle bli fem kronor per plastpåse – även för de tjockare påsar som i dag ges ut gratis i många butiker.
– Det finns en begreppsförvirring när det gäller bioplaster och nedbrytbara påsar. Det finns så många olika varianter och det enda gemensamma är att de till någon del består av fossilfritt material, men det är ofta något oljebaserat material också, säger Malin Göransson på Naturvårdsverket.
”Det stora problemet är att inerta material kastas på fel ställe och att människor inte tar ansvar för sina påsar och prylar.”
Trots Naturvårdsverkets rekommendation, som bygger på en bakomliggande studie av flera andra länders erfarenheter, har den svenska regeringen valt att hittills inte ta till några drastiska medel. I november kom en förordning med krav på att handlarna från den sista maj i år ska börja informera kunderna om plastpåsarnas miljöpåverkan. Exakt på vilket sätt detta ska göras är ännu oklart – Naturvårdsverket har fått i uppgift att specificera detta närmare. Men någon prishöjning eller något förbud har det inte beslutats om. Miljöminister Karolina Skog menar ändå att frågan är viktig.
– Vi måste minska vår användning av oljebaserade plaster. Jag ser förordningen från november som ett första steg i detta. Informationsåtgärder och mål behövs för att ändra beteenden och peka ut riktningen framåt. Men det pågår redan arbete på Miljö- och energidepartementet kring ytterligare åtgärder för att minska användandet av plastpåsar och dessa kommer jag att återkomma till. Vi tittar naturligtvis också på erfarenheter från andra länder, säger hon.
Ändra beteenden
Men flera miljöorganisationer vill se snabbare åtgärder. Världsnaturfonden WWF anser att ett förbud är det bästa alternativet, då en prishöjning som förslaget ser ut nu skulle ge ökade intäkter till handeln och därmed minska incitamentet att minska användandet av plastpåsar.
– Sverige satsar på havet och har globalt tagit på sig ledartröjan för hållbara hav inför FNs havsmöte i juni. En av frågorna är den oroande situationen med plastskräp i haven. Här har Sverige ett gyllene tillfälle att koppla internationella havsfrågor till egna konkreta åtgärder och börja med att förbjuda plastbärkassar på hemmaplan. Flera länder har redan genomfört ett förbud, så vi anser att det enkelt kan införas i Sverige, säger Inger Näslund, expert på havs- och fiskefrågor hos WWF.
Organisationen rekommenderar även att man tar fram system för mer hållbara lösningar för att ta hem varor från butiken.
– Det viktigaste är kanske ändå att sätta stopp vid källan, att ändra människors beteende och samhällets sätt att ta hand om restprodukter, säger Inger Näslund.
Naturskyddsföreningen är inne på samma spår, även om de är mer kluvna i frågan. De menar att alla påsalternativ har positiva och negativa aspekter, beroende på vilket perspektiv man utgår ifrån. En tygpåse förbrukar till exempel mer energi vid tillverkningen och en plastpåse ger en hög energiutvinning när den förbränns.
”Det viktigaste är kanske ändå att sätta stopp vid källan, att ändra människors beteende …”
– Svenskar är också generellt bra på att slänga och återvinna. Majoriteten av plasten vid de svenska kusterna kommer inte från Sverige. Den kasse är bäst som man använder flest gånger. Kanske är det just en prishöjning på plastpåsar som behövs för att folk ska börja se dem som en resurs och använda dem fler gånger. Det är också ett bra förslag att alla plastkassar ska kosta, även de i klädbutiker, säger Ellen Bruno, sakkunnig på marina ekosystem på Naturskyddsföreningen.
”Lite av en symbol”
För Håll Sverige rent är frågan ganska enkel.
– Plastpåsen är lite av en symbol. Vi kan leva utan den, det är egentligen inget större problem. Att förbjuda den är ganska enkelt. Då sätter man ju också fart på alternativa inovationer, säger Johanna Ragnartz.
Tills man hittar alternativa, helt och hållet nedbrytbara plastpåsar tycker hon att också dessa alternativ ska vara förbjudna. Hon menar att det riskerar att bli förvillande när det gäller återvinning av många olika typer av plaster. Det kan dessutom skapa problem i återvinningsprocessen, då teknologin redan i dag har svårt att separera alla olika typer av plaster.
– För konsumenten ska det vara lätt. Man ska kunna säga att ”från och med nu säljer vi inga mer engångspåsar. Här kan du köpa en flergångspåse som du kan använda 300 gånger!”
