Barfotauniversitetet i Tilonia i Indien har utbildat hundratals kvinnor från hela världen. Som tekniker sprider de kunskap om solenergi långt ut på landsbygden.
Magan Kawar, 52, stöttes bort av sina svärföräldrar när hon för åtta år sedan gav sig av från hembyn Bhawani Khera, 40 mil väster om huvudstaden New Delhi. Hon och hennes man skulle utbilda sig till solcellstekniker.
– För dem var det skamligt för en kvinna att lämna hembyn och arbeta på ett kontor tillsammans med män. De sa att jag hade dragit skam över familjen.
Hon slutade själv skolan i tredje klass men är nu en av Indiens främsta experter på förnyelsebar energi och huvudansvarig för att utbilda kvinnor vid Barfotauniversitetet i Tilonia, utanför Jaipur i norra Indien. Kvinnor från Indien och hela världen lär sig här hur solceller fungerar och underhålls.
Universitetets grundare, Bunker Roy, en visionär pedagog och miljöaktivist, skapade en plats där kvinnor som ofta saknar formell utbildning kunde utbildas för att kunna få en inkomst och ledande roller i sina samhällen.
På Barfotauniversitetet i Tilonia finns kurser i sömnad, svetsning och snickeri men framför allt en utbildning på sex månader i solenergiteknik. Den riktar sig till fattiga kvinnor som är 35 år och äldre och som bor i byar på landsbygden som är långt utom räckhåll för några elnät. Kvinnor från Indien och andra länder utbildas till ”Solar Mamas”.
De som går utbildningen har valts ut av det egna lokalsamhället och tilldelas ett stipendium från den indiska regeringen som täcker mat och boende. En del av pengarna kan också användas för att starta ett företag.
För närvarande utbildas 30 kvinnor från 13 länder – däribland Indien, Burma, Syrien, Mali, Sierra Leone och Botswana.
Kretskorten till soldrivna lyktor består av dussintals elektroniska chip som monteras på en platta. Magan Kawar säger att de använder sig av tecken och gester när de inte har något gemensamt språk.
– Först listar vi de viktigaste delarna och alla får möjlighet att lära sig namnen på dessa. Sedan kommunicerar vi genom att peka på olika delar. Kvinnorna upprepar det jag gör, säger Magan Kawar.
– Tänk dig en kvinna som aldrig rest utanför sin by och som inte kan läsa eller skriva. Hon tar ett flyg i 19 timmar och kommer till ett främmande land med främmande mat och språk. Under sex månader utbildas hon till ingenjör med hjälp av tecken. Vad kan vara mer upplyftande än detta?, frågar sig Bunker Roy, som också är rektor för centret.
Elizabeth Halauafu, 42, från öriket Tonga kan gå i bräschen för utvecklingen av solenergi när hon återvänder hem efter ett halvår på Barfotauniversitetet. Trots sårbarheten till följd av stigande havsnivåer har få åtgärder för klimatanpassning vidtagits i Tonga.
– Jag har lärt mig om installation av solceller. Jag kan bygga kretskort, montera och reparera soldrivna lampor. När jag återvänder till Tonga skulle jag gärna vilja ha ett jobb där det är möjligt för mig att använda mina kunskaper. Jag och min man funderar också på att starta ett solenergiföretag.
Hala Naseef och Azhar Sarhan studerar också på Barfotauniversitetet och kommer från Damaskus i Syrien där elavbrotten är vanligt förekommande och där många befarar att hela nätet kommer att kollapsa.
Lila Devi Gujjar som är en av lärarna säger att många av deltagarna kommer från konfliktområden och bär på smärtsamma upplevelser.
– Men här har de möjlighet att komma vidare och bygga upp sina liv igen.
– Kvinnor världen över ställs inför samma utmaningar, men tillsammans kan vi hjälpas åt att skapa nya livsberättelser, säger Magan Kawar.
För några år sedan bjöd hon in sina svärföräldrar till Barfotauniversitetet.
– De såg mig undervisa och min svärmor såg att det var kvinnor som undervisade varandra. Hon välkomnade mig tillbaka i familjen, säger hon med ett leende.
