Krönika

Då vill man fly till Azorerna

Det är bedrövligt. Att förutsättningarna för den mest perfekta surfvågen ska finnas just utanför Azorerna. Själv har jag inte funnit den där perfekta vågen.

Det mest spektakulära jag hittat på Azorerna är en domherre. Vilket inte ska föraktas. Det finns nämligen bara knappt hundra stycken där. Den jag såg var ganska illa åtgången.

Men för många är det surfvågen som lockar. Och när vi blivit tillräckligt rika så kan vi unna oss att leta efter den där förbaskade vågen. Det är det som är planetens dilemma. Vi har råd att unna oss det.

Oavsiktligt formulerades detta dilemma av Johan Rockström i ett Sommarprogram. Det kom liksom i en bisats. Han berättade att den bästa morgonjoggningen upplevde han i Central Park. Eftersom han inte surfat till New York utan flugit dit blev det så tydligt: mannen som mer än de flesta arbetar för att lära världens ledare att vi lever med ett klimathot blir ett exempel på mänsklighetens stora klimatdilemma.

Kollektivt har vi som människor inte råd att krossa de planetära processer – till exempel klimatet – som medför att vi kunnat bygga goda samhällen och växa som art. Men som enskilda personer har vi råd att krossa dessa processer.

En del menar att vi bör införa personliga koldioxidkonton. Så att våra kontokort inte bara tär på insatt kapital, utan även på vårt tilldelade utrymme för utsläpp av koldioxid.

Fast en del av oss kommer undan ändå … vi använder inte våra egna kontokort för vare sig resa till New York eller Azorerna. Någon annan betalar. Arrangörer för debatter eller föreläsningar. Eller företaget som vill att man ska forska eller kränga saker eller bara visa upp sig. Eller tidningsägare som inte bara lever på att göra reklam för fler och längre resor – ibland för att studera hur isarna smälter – utan skickar journalister världen runt för att de ska springa i flock.

Mycket av det där är bra. För demokratin, för lärande, för personliga upplevelser. Men det är åt helvete för planeten. Dilemman står som spön i backen.

Tillbaka till Azorerna. När jag inte glodde på en domherre så föreläste jag. Om ekonomi versus miljö och andra frågor som fått rubriken ”framtidsfrågor”. För några av deltagarna var framtiden så långt borta kvällen före att de, när framtiden plötsligt dök upp på morgonkvisten, var så pass bakfulla att den tid som låg bakom framtiden kändes bättre.

Det var dessa morgnar jag tänkte på Sveriges riksdag. Där jag tillbringat några år. Under viss vånda. Där tycks också framtiden ligga så långt borta att när den plötsligt dyker upp känns den som en baksmälla.

Det blir lätt så när man tror att gårdagens lösningar duger i framtiden. Som att 40-timmarsveckan är en naturlag, att socialförsäkringssystem anpassade för en annan tid ska fungera i morgon, att privata banker ska ha rätten att skapa pengar, att ekonomisk tillväxt kan vara evig trots att till och med Nationalencyklopedin slår fast motsatsen.

Det är då man vill blunda och fly till Azorerna. Jaga den perfekta vågen. Eller den illa åtgångna.

 

Birger Schlaug, oberoende grön debattör, fd språkrör för MP, fristående krönikör för Syre

Regeringen vill att bankerna ska betala mer av sin egen drulleförsäkring, kallad resolutionsreserven.

Bankföreningen anser sig kränkt av att behöva ta samhällsansvar
istället för att maximera vinsten.


Nummer 145 fre 10/3-17

Ladda ner PDF Fler nummer

Innehåll

Nummer 145

fre 10/3-17 Fler nummer