Glöd · Under ytan

Överlever demokratin utan skatt på rikedomar?

Politisk och ekonomisk demokrati hänger ihop, och länder som omfördelat rikedom med hjälp av skattesystem har bättre kunnat stå emot auktoritära strömningar, skriver Erik Sandberg på veckans Under ytan.

På hundra år har Sverige gått från ett extremt klassamhälle till världens mest jämlika välfärdsland – för att sedan förvandlas på nytt och bli det västland där de ekonomiska klyftorna växer allra snabbast. En betydande faktor bakom de tvära kasten är något så torrt som skattepolitik.

Vi backar bandet. Det är inte 2017 utan 1917. Regeringen har infört ransonering av mjöl och bröd. Det blir hungerkravaller och de största massdemonstrationer landet skådat. ”Bröd och fred”, står det på banderollerna i blåsten. Anarkister slåss med sabelbeväpnade poliser och i Seskarö i Norrbotten avväpnar strejkande sågverksarbetare ett militärkompani. I förlängningen ska turbulensen under våren 1917 leda till demokratins genombrott i Sverige. Liberaler och socialdemokrater får regeringsmakten och lyckats inom några år driva igenom principen om lika rösträtt för alla.

Parallellt med demokratiseringen sker ett annat jättelikt skifte, som ofta glöms bort när vi tecknar Sveriges politiska historia. Vi får ett helt annat skattesystem. 1917 års demonstranter krävde hårdare beskattning av de rika – inkomstklyftan mellan löntagare och kapitalägare är det här året den största som någonsin uppmätts – och den nya koalitionsregeringen höjer arvsskatten och förmögenhetsskatten och mer än fördubblar marginalskatten för höginkomsttagarna. Och medan Sverige under kommande decennier formas till en allt mer stabil parlamentarisk demokrati får landet allt mer omfördelande skatter.

En smärre revolution

”Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet.” säger Per Albin Hansson i riksdagens kammare. Det har hunnit bli 1928. ”Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur.”

Det är den blivande statsministerns berömda folkhemstal. Han varnar för våldsamma konflikter om inte den politiska demokratin kompletteras med social och ekonomisk demokrati. Klasskillnaderna måste avlägsnas genom utjämning. ”Det ekonomiska fåväldet måste falla.”

Det är med skattepolitiken som Socialdemokraterna vill åstadkomma detta. Och det som sker är en smärre revolution. På trettio år, från 1918 till 1948, femtonfaldigas den högsta skattesatsen på arv och gåvor. Förmögenhetsskatten ökas 25 gånger. Marginalskatten på de högsta inkomsterna höjs från 12 till 73 procent. Finansminister Ernst Wigforss kallar det själv för ”det stora samhällsexperimentet”. Men det är ett framgångsrikt experiment. De ekonomiska skillnaderna minskar påtagligt samtidigt som ekonomin växer allt snabbare. Den rikaste hundradelen av svenskarna får se sin andel av förmögenheterna halveras under den här trettioårsperioden. Den breda massan får allt större del av det växande välståndet.

Upprätthålla demokratin

Utvecklingen är snarlik i hela västvärlden. Land efter land prövar allt mer progressiva skatteskalor. I täten går USA. Franklin D Roosevelts regering blir först med att införa rent konfiskatoriska nivåer, med skattesatser på över 80 procent för de högsta inkomsterna och arven. I sitt valtal i Worchester 1936 förklarar Roosevelt att beskattningen av de rika är en kamp som syftar till att upprätthålla demokratin i Amerika.

Det är stora ord av presidenten. Men i efterhand är det slående att de demokratier som lyckas bäst med att stå emot den auktoritära våg av fascism, nazism och kommunism som sveper fram under mellankrigstiden är de som inför kraftigt omfördelande skattesystem. Och Roosevelts USA vinner världskriget, och blir en förbild i hela västvärlden. Under hela 1950- och 1960-talet, det som brukar räknas som den amerikanska kapitalismens guldålder, ligger de högsta marginalskatterna i USA på över 90 procent. I Storbritannien når de otroliga 98 procent.

Kursen läggs om

Även i Sverige finns under efterkrigstiden en bred politisk enighet om ett starkt utjämnande skattessystem och höga skatter på stora inkomster, förmögenheter och arv präglar vår väg till ett modernt välfärdssamhälle. Så ser skattesystemet ut ännu på 1980-talet när Magdalena Andersson går med i SSU. Inkomstklyftorna i Sverige har då blivit de lägsta som uppmätts i något land. Men vid just den tiden – för trettio år sedan – läggs kursen om och skattesystemet har sedan dess ändrats i grunden. Lika radikalt som när det en gång byggdes upp monteras nu de omfördelande skatterna ner.

I det som kallades århundradets skattereform sänks den högsta marginalskatten på kapitalinkomster från 75 till 30 procent och skatten på företagsvinster halveras. För stora aktieägare är det en ofantlig skattesänkning. Förebilden är än en gång USA, där en nygammal skattepolitik tagit form under Ronald Reagans styre och sedan 1980-talet har kapitalskatter sänkts i hela västvärlden. Men få länder har gått så resolut fram som Sverige. Bolagsskatten har sänkts gång på gång. Arvs- och gåvoskatten har tagits bort helt. Även förmögenhetsskatten har slopats, liksom fastighetsskatten.

Demokratin på tillbakagång

Under samma tid har ojämlikheten skjutit fart. SCB visar att nästan hela förklaringen till de växande klyftorna ligger i ökade kapitalinkomster hos de rika. Finansmännen drar ifrån och får en allt större del av kakan. Inkomstklyftan mellan löntagare och kapitalägare inom industrin är tillbaka på de nivåer som gällde på Per Albin Hanssons tid. De femton rikaste svenskarna har nu tillgångar som motsvarar en tredjedel av Sveriges BNP. Motsvarande siffra på 1960-talet var en sextiondel.

En fråga vi bör ställa är vad en snabbt ökande koncentration av inkomster och rikedomar gör med demokratin. Ekonomer talar om att samhällskontraktet riskerar att brytas. Den amerikanske vänsterpolitikern Bernie Sanders talar om de superrikas tyranni. ”Minskar vi inte förmögenhets- och inkomstskillnaderna är vi på väg att få en oligarkisk samhällsform där nästan all makt vilar hos miljardärklassen”. En liknande oro kan nog anses befogad också i Sverige som faktiskt numera har fler dollarmiljardärer i förhållande till landets storlek än vad USA har.

Statsvetare noterar hur tilltron till demokratin avtar för varje år som går. 2017 är första året som USA klassas som ”bristfällig demokrati” i Democracy Index. 2015 registrerade organisationen Freedom house att demokratin är på tillbakagång i hela 72 länder i världen. Forskarna bakom den världsomspännande attitydundersökningen World Value Survey ser hur stödet för ett demokratiskt styre avtar även i Sverige. Det lägsta stödet för demokratin finns hos samhällets förlorare – de med lägst inkomst – och hos vinnarna – miljardärerna.

Prövas på nytt

1980 sade Olof Palme i ett klassiskt tal att ett fredligt framåtskridande i Sverige förutsatte en utveckling i riktning mot ekonomisk utjämning. ”Det krävs inte väldiga förändringar på kort tid men färdriktningen mot utjämning måste vara alldeles klar.”
Nu har färdriktningen under tre decennier varit lika klar åt motsatt håll. Närmar vi oss nu brytpunkten där de superrika kan diktera villkoren utan hänsyn till folkviljan, där medelklassen resignerar och där de eftersatta odlar sitt hat? Eller kan samhället hålla ihop i ytterligare en tid? Regeringen har satt som mål att minska klyftorna men talar svävande om hur det ska uppnås. Det enda som verkar klart är att det inte ska ske genom traditionell fördelningspolitik. Att återinföra skatter på kapital ”är inte aktuellt” är det inövade svaret från Magdalena Andersson och Stefan Löfven.

Men i den nya världen med Putin, brexit och Trump, där extremhögerns vindar drar med stormstyrka över Europa, bör den frågan kanske prövas på nytt. När auktoritära idéer på nytt vinner framgång måste folkstyret visa sin styrka. Och om vi ska tro Olof Palme är det ”naivt att tro att vi kan åstadkomma en lugn och balanserad utveckling i vårt land om klyftorna ökar och makten alltmer koncentreras i händerna på en liten grupp kapitalägare.”

Erik Sandberg är författare och journalist, aktuell med boken Jakten på den försvunna skatten – så blev Sverige ett skatteparadis för de rika (Ordfront).