Den dolda vattenkrisen

Vårens första vykort är efterlängtat och stämplat med solsken. Längs Newbury Street fylls uteserveringar av sollapande gäster som kisar i det plötsliga ljusinfernot. Bara några dagar tidigare lamslogs centrala Boston av snökaos, men nu smälter snödrivorna i gränder och ställer till problem för butiker och restauranger.

– Boston och vattnet är en evig följetong, menar Christian Simonelli, chef för organisationen Boston Groundwater Trust.

Hans arbetsrum ligger i stadsdelen Back Bay, en träskmark som under 1800-talet stöptes om till viktorianskt hamnkvarter. Marknivån höjdes med grus och sand, varefter infrastrukturen placerades ovanpå tallpålar som skulle balansera upp bygget av den nya värld som alltjämt kallas Nya England. Simonelli beskriver nybyggarnas lösning som ”modern för sin tid”, men dess tydligaste arv förblir den eviga oron kring sjunkande grundvattennivåer.

– På den tiden låg vattnet långt nere på prioriteringslistan, säger han. Och det var egentligen först när stadsbibliotekets träpålar behövde repareras 1929 som frågan blev aktuell på allvar. Restaureringen kostade 200 000 dollar i den tidens penningvärde, vilket var en hisnande summa.

Så länge pålgrunderna av furu i centrala Boston står helt under vatten bevaras de intakta i århundraden, men när grundvattennivån sjunker, och träet utsätts för luft och mikroorganismer, så börjar det ruttna. Det kan på sikt ställa till med enorma infrastrukturella problem och Boston Groundwater Trust råder därför fastighetsägare att täta läckor som berör grundvatten i stället för att pumpa bort det. Varje droppe är med andra ord värda mycket.

”Att många av Bostons gamla byggnader vilar på konstruerad mark gör att staden ständigt är sårbar för vattenrelaterade problem”, skriver organisationen på sin hemsida.

"Som ett enormt badkar"

På 1990-talet seglade miljöfrågor upp på agendan och en rad åtgärder vidtogs. Tankarna på en eventuell stadsflytt finns inte på kartan, understryker Simonelli.

– Det förutsätter att vi håller vattenfrågan under uppsikt och tar itu med klimatförändringarna. Men det är en svår utmaning eftersom problemet med sänkta grundvattennivåer är något som folk har svårt att ta till sig. Det är inget du kan se med blotta ögat och det gör det svårare att engagera folk.

Bostons vattenkälla liknas vid ett ”enormt badkar” som det gäller att ”hålla så rent som möjligt”. Men de senaste årens uteblivna regelbundna regn oroar, menar Simonelli, även om grundvattennivåerna ännu inte har sjunkit till några akuta nivåer.

– Mycket är tack vare stadens preventiva arbete. Numera måste företag och myndigheter installera moderna vattensystem i fastigheter. Hittills har drygt 400 påfyllningssystem kommit på plats och jag vill nog säga att Boston som stad är unik i världen när det kommer till övervakning av grundvattennivåer. Vi har helt enkelt inget annat val.

Trots underjordens betydelse för Bostons välstånd riskerar stadsbor att vakna upp till obehagliga överraskningar. Försäkringar saknas som täcker problem med träpålar till följd av sjunkande grundvattennivåer och åtgärdsnotan landar på två miljoner kronor per byggnad, enligt Boston Groundwater Trust.

Vetenskapskonferensen

Donald Trumps adressändring från Trump Tower i New York till Vita huset i Washington fyllde Copley Square med hundratals demonstranter. På banderoller och plakat står det ”Stå upp för forskningen” eller ”Albert Einstein var en flykting”.

I det mäktiga konferenscentret Hynes några kvarter bort pågår vetenskapskonferensen AAAS 2017 mellan den 16 och 20 februari. Det är bråda dagar för forskarvärlden. Inställningen till evidensbaserade fakta som ”en åsikt vilken som helst” har vuxit sig stark bland väljargrupper som ser med skepsis på klimatförändringarnas globala påverkan, gläds åt en president som ”sätter media på plats” och avfärdar rapporterna om de osanningar han sprider som vår tids verkliga ”fake news”.

Stämningen på AAAS 2017 är rakt igenom politisk och talare efter talare varnar för att forskningens plats i samhället är ”under attack”. Enligt Rush Holt, chef för organisationen AAAS (Amerikanska organisationen för främjande av vetenskap och forskning) och tidigare demokratisk kongressledamot, kretsade oron tidigare mest kring finansiering. Nu, menar han, är själva stommen hotad:

– Kommer innovation och nytänkande att erbjuda nya jobb eller är det säkrare att sitta still i båten och se om sitt eget hus?

Han är inte övertygad om att den nya regeringen har den kunskap och expertis som krävs för att trygga en hållbar framtid. Det främsta exemplet är, enligt Holt, att Trump ännu inte har utsett någon rådgivare i forskningsrelaterade frågor. Och den som ligger bäst till för posten, fysikern William Happer vid Princeton University, har enligt tidningen The Guardian kallat klimatforskningen för en kult.

Trumps aviserade forsknings- och klimatpolitik – eller brist på sådan, enligt kritiker – fick anställda forskare vid USAs federala miljömyndighet EPA att öppet kritisera presidenten. Att Scott Pruitt, republikansk politiker från Oklahoma med nära band till den fossila energisektorn, blir ny EPA-chef bedöms som ett definitivt slut på den kontakt med oberoende klimatforskare som Vita huset hade under Obamaadministrationen, bland annat i fråga om skydd av grundvattenkällor.

Trump har även rivit upp en av Obamaadministrationens lagar om striktare kontroller och regler kring gruvslagg i anslutning till vattenkällor. Lagen välkomnades av miljörörelser men kritiserades av kol- och oljelobbyn. Trump kallar lagen ”en jobbdödare” och han ackompanjerades av kolarbetare iförda arbetshjälmar vid undertecknandet av en ny och för industrin generösare lagstiftning. En av dem var en äldre man som fick syretillförsel via en slang i näsan. Alla var nöjda: dagarna med försök till federal översyn av vattenkällor i anslutning till kolgruvor och naturgasbrunnar var räknade.

Vatten – en rättighet?

Vatten har intresserat marknadsaktörer ända sedan moderna bevattningssystem gjorde det möjligt att komma åt grundvattenlager djupt nere i marken. Några av de största ekologiska katastroferna genom tiderna som har orsakats av människor har varit knutna till dränerade vattenkällor: bomullsindustrins utarmning av Aralsjön i Centralasien och den sexåriga torkan i USA, som under depressionsåren gick under namnet ”dust bowl”. Men först under nyliberalismens politiska guldålder på 1970- och 1980-talet började många länder världen över privatisera vad som dittills hade betraktats som en mänsklig rättighet.

USA gick i bräschen för utvecklingen och under WTO-mötet i Doha 2001 fanns vatten med i slutdokumentet, med syftet ”att reducera eller, när så låter sig göras, eliminera murar i form av tullar eller andra hinder kring varor och tjänster på miljöområdet”.

Barbara Schaal är AAAS-ordförande, evolutionsbiolog och professor vid Washington University i St Louis som ägnat många år åt att studera vattenfrågan. Hon beskriver dess många olika dimensioner: ekonomiska, geografiska, politiska.

– Men framför allt etiska, säger hon till Syre.

Utmaningen är att lyckas balansera enskilda delstaters vattenlagar mellan jordbrukets och energiindustrins intressen.

– Det är svårt att få överblick.

”Vattensäkerhet” är enligt Schaal en alltmer brännande fråga världen över, och som så ofta i klimatfrågor är kvinnor de stora förlorarna.

– På många håll i Afrika växer avstånden mellan människor och närmaste säkra brunn. Och det faller ofta på kvinnans lott att vandra den sträckan fram och tillbaka så att familjen ska ha något att dricka.

Vattenrelaterade klimatfenomen är i dag stora samhällsproblem som kostar skattebetalare enorma summor. För Boston är klimatförändringar inget nytt problem: bara sedan 1991 har staden utropat katastroftillstånd 21 gånger, enligt stadskontorets rapport Climate ready Boston från 2016. Höjda havsnivåer väntas medföra översvämningar och hota såväl invånare som infrastruktur. Därför understryker lokalpolitiker vikten av enskilda medborgares förståelse för vad framtiden kan bära med sig, ett budskap som går i otakt med president Trumps inställning.

– Politik måste baseras på fakta, säger Barbara Schaal. Det är därför årets vetenskapskonferens har blivit ett stridsrop från hela forskarvärlden. Vi måste se till så att debatten fortsätter, dock utan att forskarnas röster blir en partsinlaga.

Urbana grönområden

Numera bor fler människor i städer än på landsbygden. Ändå förblir människors behov av grönområden intakt. I Boston trängde 1800-talets stadsplanering undan unika land- och vattenområden och lämnade små gröna utspridda öar efter sig. År 2000 insåg stadens parkförvaltning hur mycket som hade gått förlorat och bestämde sig för att göra något åt saken. Lösningen blev så kallade ”urbana vildmarker” mitt i den övriga bebyggelsen. Initiativet har kommit en bit på väg.

– Men det finns ännu mycket kvar att göra, säger Paul Sutton, ansvarig för programmet, till Syre.

Han parkerar sitt fordon utanför parken Bussey Brooks i stadsdelen Jamaica Plain och pekar på den asfalterade vägen:

– Vägen gör det svårare för vattnet att rinna från kullarna ner till bäckarna och insjön. Så nu försöker vi få till stånd en vattenviadukt för att grönområdet intill inte ska riskera att torka ut helt.

Snön knastrar under fötterna. De senaste årens problem med torka var ett hårt slag för arbetet, medan ett återkommande problem är kortsiktigheten.

– Vi samarbetar med tillfälliga samarbetspartners som ofta har egna agendor, viljor och alltsomoftast orimliga målsättningar.

Ett annat problem är att få lokalbor engagerade i ”de urbana vildmarkerna”. Istället är det mest studenter från närliggande universitet som tar tåget hit och tillbringar en dag i grönskan, samlar in material till någon rapport och åker härifrån i skymningen utan att komma tillbaka igen.

– Jag saknar långsiktighet i arbetet, säger Sutton.

Den större bilden

Projektet utkämpar dessutom en kamp med byggen av förskolor, kyrkor och bostäder. Ibland fuskar de ansvariga med miljöuppgifter som att få snö bortskottad så att salterna inte hamnar i ekologiskt känsliga bäckar, eller leder trafik genom leder som endast är avsedda för fotgängare.

– Det kan tyckas vara småpotatis, men i slutändan är det de små tingen som bygger de stora bilderna, säger han.

Det kunde ändå vara värre: kartläggningen av Bostons urbana land- och vattenområden är mycket bättre än den var för 30 år sedan.

– Innan staden expanderade var parkerna komponenter i ett träskekosystem med ett rikt växt- och djurliv, och att bevara dem för framtida generationer är en skyldighet.

Solen sjunker och kastar några sista strålar genom nakna grenar. I fjärran hörs trafikens sorl från Jamaica Plains genomfartsleder. En hackspett knackar på en trädstam ovanför en istäckt göl. En man och hans tre döttrar passerar längs den upptrampade snöstigen. Den yngstas orangea mössa skiner som ett eldklot i skymningen. Paul Sutton ser efter barnen och ler:

– Det är det här det handlar om: att ge stadsbor tillgång till lite tystnad, natur och frisk luft utan att lämna alltför stora fotavtryck efter sig.