Den kollektiva avsmaken inför Donald Trump är visserligen befogad, men den drar uppmärksamheten ifrån vad han är: en produkt av det land som har gjort honom till president. Han drar masken av våra drömmars liberala, humana USA och visar vad som finns under den, skriver Per Gahrton på veckans
Under ytan.
Valet av Donald Trump till USA-president är förstås ur de flesta anständiga synvinklar en katastrof. Men inget ont som inte har något gott med sig. Inte minst intressant är att så många gamla inbitna USA-älskare tycks ha drabbats av en chock och ibland vridit sin hållning till USA 180 grader. I Sydsvenskan förutspår en av svensk offentlighets mest oreserverade USA-dyrkare, Per T Olsson, en total omsvängning av hela världsläget och uppmanar alla att ”spänna fast säkerhetsbältena” (22/1). På insändarplats i samma tidning uppmanas till resebojkott mot USA. Och ABs Lena Mellin, som kanske inte direkt är före detta USA-dyrkare, väcker ändå uppmärksamhet när hon betecknar USA som en ”(tidigare?) ledande demokrati” (30/1). Över stora delar av Europa låter det likadant: ”I USA är demokratin bara en fasad” (Le Monde 7/1). Trump hotar att ”förstöra de västliga värderingarna” (Der Spiegel nr 4/17).
Listan på yttringar av avsmak och chock över Trump, från vänsterfolk, över liberaler och gröna, till långt in på den borgerliga högersidan, kunde göras hur lång som helst.
Det genuina USA
Ändå är det ett perspektiv som saknas, i varje fall för en som fick sin grundläggande USA-bild utformad under Vietnamkrigets och studentprotesternas 60-tal: Vad är det som är så nytt med Trump?
Givetvis är hans islamofobi, kvinnoförakt, murbyggande mot Mexiko, klimatförnekande och allmänna slipprighet och inskränkthet värda allt fördömande han nu utsätts för av folk i alla politiska läger världen över, inte minst i Europa. När en svensk före detta statsminister offentligt funderar över om inte USAs nyvalde president är så bindgalen att han kommer att avsättas snart har det gått långt.
Ändå kan man fråga sig om inte Donald Trump är ett ganska rättvisande uttryck för det verkliga, genuina USA, istället för den drömska illusion som präglat svensk USA-dyrkan och delvis förkroppsligades av Barack Obama, trots att denne inte ens lyckades stänga skammens Guantánamo. I Der Spiegel sammanfattar Holger Stark sina fyra år som USA-korrespondent med att beteckna det USA han lärde känna som präglat av storhetsvansinne och småaktighet (Grössenwahn und Kleingeist, nr 4/17). Och detta intryck fick han alltså under Obamas presidentskap. Alain Franchon menar under rubriken ”Slutet på den amerikanska världsordningen” att Trump ”inte är denna nya eras skapare, utan ett resultat av den” (Le Monde 21/1).
Dödsstraff, krig och mord
På listan över genomförda avrättningar ligger USA på fjärde plats efter de tre mest ökända dödsstraffsländerna Kina, Iran och Saudiarabien, men före Irak, Somalia och Egypten, för att inte tala om Europarådets alla medlemsländer där dödsstraffet är helt avskaffat. På vilket sätt delar genomsnittseuropéer grundvärderingar med dödsstraffsamerikaner?
Enligt Global reasearch och andra källor är USA det land som har den i särklass största militära närvaron i hela världen utanför sina egna gränser – minst 38 baser i 30 länder och mycket mer om man också räknar in mindre USA-anläggningar. Ryssland har baser i några före detta Sovjetrepubliker, Vietnam och Syrien, Kina möjligen militär närvaro på Seychellerna och gamla kolonialländer som Storbritannien och Frankrike något dussin militärenheter i före detta kolonier. Men USA-dominansen är total, liksom USAs militärutgifter, som är nästan lika stora som militärutläggen i samtliga andra stater tillsammans, inbegripet Kina och Ryssland.
USAs militära inblandning i andra länders angelägenheter efter andra världskriget är rekordstor, minst tio militärinvasioner i hela världen, från Nordkorea till Irak. Sovjetunionen/Ryssland har gjort sig skyldigt till hälften så många, från Ungern till Ukraina och Kina till lika många, från Tibet till Paracellöarna. Dock har de båda sistnämnda nöjt sig med invasioner i grannländer, medan USA skickat anfallstrupper över hela jordklotet.
”Trump har effektivare än alla proteströrelser, Chomsky, Manning, Snowden och andra inhemska visselblåsare och utländska kritiker demaskerat myten om USA som demokratins, framstegens och fredens stamort på jorden.”
Enligt Reputation institutes skattning för 2016 ligger USA på 28 plats, strax före Argentina och Dominikanska Republiken, när det gäller gott rykte i omvärlden. Detta är långt efter 14 av EUs medlemsländer, inte minst Sverige som hamnade på förstaplats med 78 poäng, det vill säga 35 procent fler än USAs 56. Varför skulle vi ha särskilt mycket gemensamt med USA?
”Trump har effektivare än alla proteströrelser, Chomsky, Manning, Snowden och andra inhemska visselblåsare och utländska kritiker demaskerat myten om USA som demokratins, framstegens och fredens stamort på jorden.”
Det sedvanliga Human development index (HDI) ger USA ganska hög placering, på grund av dess höga teknologiska nivå, men justerar man med hänsyn till jämlikhetsaspekten (detta index kallas IHDI) rasar USA till 28 plats, efter 16 EU-länder, bland annat Sverige som intar tredjeplatsen efter Norge och Australien. Var finns de djupare likheterna mellan USA och EUs flertal?
Antalet mord i USA per 10 000 invånare är bland det högsta i den utvecklade världen (4,7), i samma klass som, men något högre än Indien och Bangladesh. För de flesta EU-länder, inte minst Sverige, är mordfrekvensen mindre än en tiondel så hög. Tala om skilda världar!
Inga förpliktelser
När det gäller mänskliga rättigheter har det också länge funnits stora brister i USA. I sin rapport 2015, alltså före Trumpstyret, konstaterade Human rights watch visserligen att det finns en hel del konstitutionella skydd för grundläggande rättigheter. ”Men särskilt när det gäller straffrätten, invandring och nationell säkerhet bryter USA:s lagar och tillämpningar rutinmässigt mot rättigheter.”
Ganska tänkvärt är att USA visserligen undertecknade Internationella brottmålsdomstolens stadgar, men senare (före valet av Trump) informerade FNs generalsekreterare om att man inte anser sig ha några som helst lagliga förpliktelser med anledning av underskriften. Amerikaner ska aldrig kunna dömas av en internationell domstol, men tydligen afrikaner och folk från de flesta andra länder. I sin smitning från underskriften fick USA sällskap av tre ökända MR-lagbrytare: Israel, Sudan och Ryssland.
De flesta krassa fakta visar att föreställningen om att USA och Europa i grunden är likartade och har särskilt mycket gemensamt saknar saklig grund. I själva verket handlar det om helt olika modeller och samhällssystem som har väsensskilda grundvärderingar. Och så har det egentligen varit länge. Den så kallade transatlantiska gemenskapen är ett sandslott som kunnat upprätthållas endast med stöd av Stalins brutala hänsynslöshet och Putins auktoritära tendenser. I Sverige har det hämningslöst utnyttjats av välfärdssamhällets bittraste motståndare för att tvinga in oss i ett kolonialt USA-beroende via Nato-medlemskap, vilket givetvis syftar till att vi också ska anamma USA-modellen överlag, dess konkurrensvanvett, ojämlikhetsideal, främlingsfientlighet och våldsdyrkan.
Ett USA som sköter sitt
Donald Trump har alltså inte på några veckor skapat ett helt nytt USA. De goda och hoppfulla krafterna i det amerikanska civilsamhället finns lyckligtvis kvar och protesterar. Opinionssiffror ger honom den lägsta popularitetssiffran av någon nyvald USA-president sedan andra världskriget. Och han blev som bekant vald med tre miljoner röster färre än Hillary Clinton. Detta kan tolkas som hoppfullt för framtiden, men är också ett symptom på att USA-modellen är sjuk långt in i sina konstitutionella rötter. Och supermaktssystemet dominerar fortfarande totalt, precis som det alltid har gjort, också under retoriskt välmenande presidenter, som Carter eller Obama. Trump står inte för något grundläggande nytt, han visar bara upp grundbultarna i den socialreaktionära USA-imperalismen utan maskering och hycklande illusionsmakeri.
Trump har effektivare än alla proteströrelser, Chomsky, Manning, Snowden och andra inhemska visselblåsare och utländska kritiker demaskerat myten om USA som demokratins, framstegens och fredens stamort på jorden. Mot den bakgrunden borde man kanske, trots alla hans förfärligheter, hoppas att Trump i ett avseende håller vad han lovat, nämligen att hans USA ska strunta i resten av världen och ägna sig åt sig självt. Tänk om man får uppleva en värld som inte tvingas leva med USA som en överförmyndare och allhärskande efterapning av det romerska världsväldet!
