Solen är tillbaka och jag har börjat så. Vi har bara en liten balkong, men den ska fyllas med allehanda ätliga växter. Det är fascinerande hur mycket man kan odla på ett par kvadratmeter golvyta, kombinerat med några balkonglådor – ett par av dem kan hålla en familj med sallad och färska kryddväxter det varma halvåret.
Medan jag letar krukor i källaren börjar jag fundera på ett av mitt yrkeslivs roligaste ögonblick – när jag fick däng på Svenska dagbladets ledarsida. Jag hade skrivit en krönika om att övergången från jordbrukssamhälle till industrialism inte ledde till mindre arbete, utan till mer. Jag har aldrig uttryckt åsikten att utveckling skulle vara dåligt, tvärtom, jag försökte bara i all enkelhet visa att kapitalismen snarare ledde till att fler människor jobbade mer än motsatsen. En övertaggad ledarskribent läste in massor av inbillade flumvänster-åsikter i min text och beskrev mig som någon slags Stalin i djurhud. Extremt underhållande.
Väl uppe från källaren rotar jag runt i köket. Mycket jag odlar köper jag inte fröer till. Jag samlar på mig från grejer jag käkar. Chili och tomater är självklara. I kryddhyllan finns massor av roliga fröer att så. Koriander, fänkål, dill. Om de inte är alldeles för gamla så gror de lydigt.
Antropologen Marshal D Sahlins visar i sin bok Stoneage economics hur varje övergång till en ny teknologisk nivå har lett till mer arbete. Mest för att det är ett jävla slit att hålla en allt större elit av drönare med överflöd, men också för att en snabbt växande befolkning ska födas på allt mindre yta.
Landsbygdens befolkning var inte särskilt intresserad av att flytta till städer och bruksorter. De visste att de skulle få slita ont och de var vana att leva ett liv i takt med naturens och årstidernas växlingar. Periodvis slet man hårt, men det fanns också långa perioder av vila. Nu skulle de jobba långa arbetsdagar alla dagar utom söndagar. Bo i mörka, små lägenheter. Svårt att få tid och möjlighet att odla eller samla mat när man lever ett sånt liv.
Inte för att folk på landsbygden alltid käkade fräsch hipstermat, men det blev inte bättre i stan. Dels fanns där inte särskilt mycket bra råvaror, dels försvann snart traditionella kunskaper om vad man kunde plocka i naturen.
Medan jag blötlägger några gula ärtor för att de ska gro snabbare tänker jag på svinmållan som växer om hörnet. Det är en läckerhet som växer överallt. Färsk som sallad smakar den nötaktigt sött. Tillagad är den som spenat. Eftersom den är släkt med quinoa går fröna att torka och använda på samma sätt. Brännässlor, maskros, granskott, och olika bär växer också runt mig.
Det är inte bara av ekonomiska och kulinariska skäl som jag odlar och samlar växter. Jag ser det som en revolutionär handling i det lilla. Under kapitalismen är de flesta av oss trälar. Vi lever ur hand i mun, mellan löning och löning. Om allt skulle paja skulle de flesta människor bara ha mat för några dagar. Så jag försöker lära mig några ätliga växter varje år.
Nu väntar jag på varmare tider som ett barn väntar på julafton.
Jerker Jansson, författare, musiker, beteendevetare och fristående krönikör i Syre
Svensk
kafékultur.
Nästan femti spänn för en kaffe!?
