I ett gammalt fallfärdigt hus i Santa Barbara bor en ensamstående mor med sin 15-årige son. Året är 1979. I huset bor också två unga tjejer inneboende och en snickarkunnig man som hjälper henne att renovera huset. Hennes filosofier är att kärlekssorg är ett bra sätt att lära, samt att genvägen till att bli deppig är att fråga sig om man är lycklig. För att få hjälp att fostra pojken ber hon de unga tjejerna om hjälp. Och det får hon. Men kanske inte riktigt på det sätt hon tänkt sig.
Till tonerna av tidens mest inflytelserika passionerade punkband tar flickorna med honom ut i världen, han får lära sig allt om kvinnans inre och yttre anatomi, hennes orgasmer, menstruationer och själsliv. Han får även en smärtsam inblick i hur buffliga andra manspersoner kan vara, vilket får honom att vilja göra annorlunda och bli feminist.
Pojken hanterar allt det här med stort allvar och hans storögda uppenbarelse är mittpunkten i den speciella, ofta dansande gemenskap som de har i huset, där alla är vilsna och sökande efter närhet. Filmen är en charmig påminnelse om hur stort och outforskat livet är och hur svårt det är att försöka förstå det.
”Alla tiders kvinnor” har svensk biopremiär 10/3
