Martina Montelius berättar för Syre om bakgrunden till sin bok Ibland är man lessen ibland är man glad, och funderar på varför det skrivs så lite böcker ur de drabbades perspektiv när det handlar om psykisk sjukdom.
Jag frågar Martina Montelius i vilken verklighet hon skulle säga att Rakel, kvinnan i boken, befinner sig i?
– Hon rör sig med ljusets hastighet mellan sin officiella persona – den hon kanske skulle vilja kunna vara – och den förkolnade barkbit hon har i sig, som är halvgalen av psykisk smärta och självfixering utlöst av akut ensamhet. Hennes största problem är att hon inte har tillgång till den sammansatta inre verklighet de flesta av oss förhoppningsvis mer eller mindre kan leva i, svarar hon.
Det finns ett avsnitt i boken, berättat av Rakels arbetskamrat Åke, som handlar om kärlek, tortyr och människovärde, att ”älska” beskrivs som jämförbart med att bli torterad. Kan du utveckla dina tankar om det?
– Tortyravsnittet är kanske ett försök att göra upp med kärlek och människovärde, säger Martina Montelius.
– En av de svåraste aspekterna av livet, enligt boken, är att vi svårligen kan uppfatta oss själva som värdefulla om ingen annan gör det. Och om de som står oss allra närmast inte verkar tillmäta oss något värde börjar vi lätt avsky oss själva, och behandla oss själva som vore vi värdelösa. Man skulle kunna önska sig en upplevelse av egenvärde som inte var kopplat till andras känslor och åsikter. Men det skulle å andra sidan, i värsta fall, kunna beröva oss vår moral. Om vi inte alls vore beroende av varandra skulle vi kanske också ta mindre hänsyn till varandra?
När det gäller skräck som genre finns en överenskommelse att det är hittepå. Men här är skräcken verklig – psykisk sjukdom är verklig – men konsekvenserna av sjukdomen, den förvrängda verklighetsuppfattningen, blir till skräck. Du lyckas skickligt vagga in historien med många frågetecken, det tog ett tag innan jag förstod att hon är sjuk. För det kan lika gärna vara omgivningen, hennes öde, jobbkompisarna, samhället som är sjukt. Vad har du för tankar om det?
– Hjärnan kan skapa skräcktillstånd när vi mår tillräckligt dåligt. Det är det som är panikångest. Och psykos, i vissa fall, säger Martina.
Hon menar att Rakel rör sig i ett gränsland mellan extremt högt uppdriven ångest och psykotiskt genombrott.
– Men mellan de värsta skoven kan hon tänka mycket klart. Snart sagt allt hon gör och tänker är försök att bemästra psykisk smärta. Hon är liksom inlåst i sitt utbrända hjärnkontor och håller på att kvävas av röken från det som en gång måste ha varit en människa med något slags hopp. Det är som om hon har kommit till vägs ände, och lik förbannat måste fortsätta röra sig framåt. Samtidigt är det ju sant att omgivningen också är sjuk. Mycket i den ångestfylldes skräck och den psykotiskes paranoia har viss verklighetsförankring. Livet är farligt, och människor kan vara illvilliga. Så gränsen mellan friska och sjuka tankar och känslor är aldrig absolut.
Tycker du att barnet finns?
– Barnet finns. Som fysisk gestalt, som människa i sin egen rätt. Men hon får mycket liten plats i Rakels medvetande, och därmed i boken. Det blir en nödvändighet för Rakel att avhumanisera det barn hon inte klarar att ta hand om. Att klart och tydligt se ett barn man plågat måste vara snart sagt omöjligt, eftersom man då måste se vad man har gjort. Därav hinnorna. Man är inte en lika hemsk människa om man har torterat formlösa hinnor, säger Martina.
”Jag har sett det. Inte på ett sätt som direkt kan översättas till händelser i boken. Men allt som finns i boken har jag varit nära på olika sätt.”
Väldigt modigt att skildra knöligheter och avvikelser i den mänskliga hjärnan – var fick du de här starka bilderna ifrån?
– Jag har sett det. Inte på ett sätt som direkt kan översättas till händelser i boken. Men allt som finns i boken har jag varit nära på olika sätt. Jag har aldrig varit i de tillstånd Rakel eller Åke befinner sig i, men jag har haft det nära mig.
Det talas till och från om att psykisk sjukdom ökar och påverkar allt fler människors liv. Samtidigt som det är ett undangömt och skämmigt problem. Det som skrivs om det är ofta torra analyser och fakta baserat på vetenskap och medicin, inte som här, utifrån en drabbad människas hjärna. Varför skrivs så lite böcker ur de drabbades perspektiv tror du?
– Kanske har det att göra med att psykisk sjukdom fortfarande är så pass skambelagt. Särskilt om sjukdomen leder till att omgivningen far illa. Dessutom krävs oerhört mycket energi och uthållighet för att skriva en bok – något som man oftast inte har om man är psykiskt sjuk. Därför blir det lättare för friska människor att skriva torrt och faktabaserat än för sjuka att skriva inifrån sin sjukdom. Men undantag finns. Jag tänker på till exempel Berny Pålssons böcker.
