Glöd – Debatt

Framgångsmyten gör oss osolidariska och rädda

DEBATT  Vi lever i en närmast kollektiv föreställning att vi befinner oss i ett framgångssamhälle. Det bekräftas också genom diverse internationella undersökningar som regelmässigt placerar oss här i Skandinavien i topp vad gäller livskvalitet och allt annat som är positivt. Tilliten mellan människorna sägs också vara hög. Då borde vi väl också vara generösa mot varandra, eller …?

Kanske lever vi i själva verket i en vanföreställning. Vidgade ekonomiska klyftor gör att en del känner sig misslyckade i förhållande till andra, vilket ofta sammanfaller med att framgångarna i yrkeslivet uteblivit. Samtidigt finns ett behov av att upprätthålla skenet, något som knappast förbättrar samhällsklimatet.

I fattigare samhällen än vårt upplever man inte sällan en påtaglig solidaritet. När sedan många får det bättre rent ekonomiskt tenderar solidariteten att försvagas. I botten på detta anas ett skuldbeläggande, oavsett om det är berättigat eller ej.

På detta sätt utkristalliseras snart olika skiktningar i ett samhälle som går från utbredd fattigdom till ökat välstånd, där de som får det lite bättre undan för undan orienterar sig uppåt, bort från de mindre lyckosamma. På så sätt underhålls en berättelse kring vad det innebär att vara framgångsrik och där ett uppenbart misslyckande är något närmast skamligt – något som i dag underblåses av medias kändishysteri. En närmast smärtsam beskrivning av ett sådant  förhållningssätt ges i Charlotta von Zweigbergks bok Fattigfällan.

Kan detta förklara varför våra makthavare, de framgångsrika, anser det vara helt i sin ordning att vi i rika Sverige har minst en kvarts miljon ålderspensionärer som lever en bra bit under EUs fattigdomsgräns?

Men det handlar inte bara om relationen mellan dem som är framgångsrika och dem som inte är det. Det är också vad som händer med den mentala miljön generellt i ett samhälle som utvecklas i allt ”modernare” riktning.

Zygmunt Bauman har skrivit om människans alienering i det moderna samhället och om den flytande rädslan. Den går ofta inte att sätta fingret på men verkar skapa misstro människor emellan, vilket underblåses av olika populistiska rörelser. Det kan ta sig olika uttryck, som att man är ovillig att hjälpa någon som fått motorstopp efter vägen, kanske av ren bekvämlighet, kanske av rädsla. Eller att vi drar oss undan från någon vi känner som drabbats av en tung sorg för att det känns för jobbigt rent känslomässigt.

Vad har vi då att hoppas på för framtiden? Kanske att våra invandrare från skilda kulturer på sikt kan förändra den mentala miljön i landet, fast risken finns att de i integrationens namn blir mer som vi infödda. Eller så kan vi hoppas att vår upptagenhet med det materiella avtar när vi inser att detta inte längre är vad vi lider mest brist på.

Och som vanligt när man riskerar att beskyllas för generalisering tvingas jag påpeka att ovanstående beskrivning inte passar in på alla människor i Sverige.


Nummer 139 fre 17/2-17

Ladda ner PDF Fler nummer

Innehåll

Nummer 139

fre 17/2-17 Fler nummer