Glöd – Debatt

Nazistiska attacker sker inte i ett vakuum

Jag kan inte låta bli att le när jag ser några bilder på medlemmar ur den nazistiska gruppen Nordiska motståndsrörelsen som i helgen höll någon sorts manifestation på Järntorget. De ser så osäkra, nästan rädda ut. Några av dem ser inte ut att vara mer än 20 år. Det är svårt att föreställa sig att dessa personer verkligen skulle kunna utgöra ett hot.

Men det är ingenting att skratta åt. Personer med koppling till den här organisationen sitter just nu häktade, misstänkta för bombattentat mot Syndikalistiskt forum och mot två flyktingförläggningar – den ena på Lilleby camping, den andra i Västra Frölunda. Vid det sistnämnda fick en städare sina ben knäckta och splitterskador över hela kroppen. Säpo tror också att det kan finnas kopplingar mellan de misstänkta och ett bombattentat mot en vänsterorganisation i Jönköping. En av de misstänkta är ledare för NMR och har tidigare dömts för bland annat misshandel och våldsamt upplopp, de andra två är före detta medlemmar. I ett uttalande tar NMR avstånd från dåden och det är förstås mycket möjligt att de här personerna har handlat utan stöd från resten av organisationen. Men man behöver inte gräva särskilt djupt för att se att detta är en organisation som inte bara uttrycker sig synnerligen grovt utan också är extremt våldsbejakande. Enligt Expo är mer än hälften av medlemmarna i organisationen dömda för någon form av brott. De har även sålt knivar med texten: ”Kampen kräver mer än ord.”

Att medlemmar ur samma grupp samlas på Järntorget, ett traditionellt vänsterfäste i Göteborg, måste ses som en ren provokation. Man vill skapa uppståndelse, få publicitet i media och på så sätt locka nya rekryter. En motståndsstrategi skulle kunna vara att inte ge dem den uppmärksamheten. Samtidigt är det viktigt att lyfta fram att det inte bara rör sig om några enstaka män som delar ut flygblad och försöker se tuffa ut utan om en organisation som utgör ett högst reellt hot mot många människor.

Det finns en tendens, både i media och bland allmänheten, att se våldsdåd med högerextrema motiv som enskilda företeelser istället för att – som man vanligtvis gör när dåden har en islamistisk koppling – se dem som en del av ett större sammanhang. Men bombattentaten mot flyktingförläggningarna och vänsterorganisationerna sker inte i ett vakuum. Högerextremismen har länge varit på frammarsch både i Sverige och övriga Europa. Den här frammarschen måste ses i ljuset av hur hela det mediala och det politiska fältet har rört sig i en alltmer främlingsfientlig riktning. När profilerade medieskribenter beskriver förorter som laglösa områden och när regeringen stiftar lagar om skärpt asylpolitik, kräver effektivare utvisningar och medicinska åldersbedömningar göder man synen på invandrare i allmänhet, och muslimer i synnerhet, som potentiella hot. Det är bara hos ett fåtal individer som denna misstänksamhet övergår i ett hat så starkt att man är beredd att ta till våld. Men även om dessa personer är få är de tillräckligt många för att de ska utgöra ett hot mot säkerheten.

Det är möjligt att de här dåden hade kunnat äga rum även om opinionen sett helt annorlunda ut. Men i en kontext där invandrare anses hota den svenska kulturen kan högerextremisterna känna att de har stöd för sitt handlande. ”Jag säger bara det som folk tycker” är ett vanligt förekommande försvarsargument bland rasistiska skribenter. På samma sätt kan de som spränger bomber mot flyktingboenden säga att de bara gör något som fler skulle ha gjort om fler hade vågat. Det här är oerhört allvarligt och därför är det så viktigt att vi inte bara fördömer våldshandlingarna i sig utan också protesterar mot den vardagsrasism som vi möter i kommentarsfält och i fikarum. Att vi är uppmärksamma på de förskjutningar som hela tiden sker både i media och i de politiska partierna. Om vi inte gör det kan det som i dag upplevs som extremt inom kort anses som allmänt accepterat.

Protesterna mot nedläggningen av Sollefteå BB. Bra att folk sätter ner foten när politikerna fattar orimliga beslut.

Självmorden bland afghanska ensamkommande barn – ännu ett tecken på hur vidrig regeringens nuvarande asylpolitik är.


Nummer 138 tis 14/2-17

Fler nummer

Innehåll

Nummer 138

tis 14/2-17 Fler nummer