Knappt har landets skolor hämtat sig från den förra detaljstyrande skolreformen (lärarlönelyftet) innan regeringen annonserar en ny. Nu uppdrar man åt Skolverket att utreda ett förbud mot könsuppdelade klasser, då Skolinspektionen bedömt att det är lagligt så länge båda grupperna får likvärdig undervisning. I grunden är det olämpligt att regeringen gör sådana direkta ingrepp i skolans verksamhet. Lärarna har många faktorer att ta hänsyn till, men att på bästa sätt lägga upp undervisningen så att så många som möjligt når lärandemålen är en del av deras profession.
Vad exakt regeringen vill förbjuda är heller inte tydligt, men främst tycks man vilja motverka ”slentrianmässig” uppdelning över en längre tid. Vad som är slentrianmässigt och vad som är välgrundat blir sannolikt inte lätt att avgöra för de tjänstemän vid Skolinspektionen som ska fatta beslut, men det är också frågor som de egentligen inte skulle behöva hantera.
När vi talar om könsuppdelade klasser talar vi näppeligen om någon ny företeelse i svenskt skolväsende, istället är det något som många av oss förgäves kämpat för att få bort. Därför blir det provocerande att det i debatten gång på gång dyker upp att könsseparerad undervisning behövs i till exempel sexualundervisningen och i idrott. Jag är inte övertygad om att bästa gruppkonstellationerna för öppna samtal någonsin enbart beror på kön, inte ens när diskussionen berör just könen, men här tänker jag fokusera på idrotten. Argumenten för könsuppdelning utgår i huvudsak från att de idrottande pojkarna håller ett högt tempo och ofta har en tuffare attityd (mer gruff, hårdare spel, fler gliringar) än många flickor. Vilket i sin tur innebär att många inte får förutsättningar att delta på ett bra vis, känner obehag inför att delta eller helt enkelt väljer att inte göra det.
Argumentationen är inte alls utan poänger, inte bara för att äldre pojkar ofta är längre och tyngre, utan också på grund av de könsroller vi har som befäster den tuffare attityden. Därför kan man se samma tendenser bland de yngre barnen redan innan de fysiska skillnaderna uppkommit. Men problemet är att det slår så fel på individnivå.
Jag tror att de flesta av oss har upplevt könsseparerade idrottslektioner och minns att några flickor hellre var bland pojkarna, för att de tyckte att tempot var för lågt i den andra gruppen. Att det alltid fanns några pojkar som valde att avstå från att delta, för att de inte trivdes eller orkade med den tuffa attityden och det höga tempot. De barnen far illa när man delar in efter kön istället för andra bättre beskrivande egenskaper.
Men det finns fler förlorare, för om vuxenvärlden förstärker bilden av att könstillhörighet är den viktigaste egenskapen, vart tar de då vägen, de som är osäkra på sin? Eller alls inte anser sig ha någon? Och det tar inte slut där. Om vi i skolan inte behöver lära oss att möta att människor är olika, att de orkar olika mycket. Då missar vi chansen att hantera attitydskillnaderna och en viktig pusselbit i att göra upp med könsrollerna.
Ja men då så? Då är det väl lika bra att förbjuda det? Nej. Alla kamper kan inte vinnas med förbud, och här är en sådan vinst inte ens önskvärd. För vi är i ett samhälle där vi grupperas efter kön, nästan hela tiden. I skolan är det matled, luciatåg, pojk- och flickgrupper och inte minst ofta bemötandet från lärare och personal. Men regeringens syfte med det här uppdraget är inte att göra någonting åt könsrollerna. Det finns stora problem med könsroller i skolan, såsom flickors stress och pojkars låga betyg. Men istället för att försöka möta dem väljer regeringen att fokusera på ett litet delproblem som i vår föreställningsvärld är hårt associerat till vissa religioner. Och på så vis spär man ytterligare på islamofobin. Ytterligare en sak som förstorar upp små skillnader emellan oss, istället för att möta de stora problemen, de vi har gemensamma.
Utspelet kommer inte heller i ett vakuum, tvärtom kommer det veckan efter att Moderaterna och SD mötts på tjänstemannanivå, de högerpopulistiska, rasistiska och auktoritära krafterna går framåt i stora delar av västvärlden och regeringen följde omgående upp utspelet om könsuppdelade klasser med ett nytt utspel, ett om hårdare kontroll av religiösa friskolor. Vi kan ana vilken väljargrupp regeringen tar sikte på.
Ledtråd: Det är inte den gröna.
Säga vad man vill, men Lövins bild var faktiskt magisk.
Ibland går människor som man ser upp till vidare, Hans Rosling var en sådan.
