Jag sitter på tunnelbanan och läser en kvällstidning. Det är inte ofta jag gör det, men ibland känns det som om jag vill veta vad som händer i en värld som jag inte riktigt tillhör. Medan Stockholm far förbi mig i ett gråtslaskigt vinterväder som aldrig riktigt kan bestämma sig läser jag om upproret i Moderaterna mot Anna Kinberg Batras flirt med Sverigedemokraterna. Jag bläddrar vidare. Tydligen har Isis styrkor drivits tillbaka i Aleppoprovinsen. Men barn dör fortfarande.
Någon har sprängt en bil tillhörande en polis som jobbar med kriminella gäng. Och så är det gängvåldtäkter igen och en högt uppsatt företagsledare som har tafsat på en yngre anställd kvinna på en fest. Grovt och inför hundratals anställda.
Jag stiger av vid Gullmarsplan för att köpa lite mat och gå på apoteket. Utanför tunnelbanestationen möts jag av iskall, fuktig storstadsluft, ändå sitter en kvinna på en kartongskiva och ber om pengar, hon har knappt mer kläder än jag. Hur många timmar sitter hon där varje dag? undrar jag och ger henne några slantar. Jag korsar torget. Utanför mataffären sitter ytterligare en kvinna.
Vi föds till en färdig värld. Full med våld och förtryck. En värld där en liten minoritet sitter på alla resurser, där ditt liv bestäms redan vid befruktningsögonblicket. Det är bara att bocka av egenskaperna som kommer att vara bestämmande för var du hamnar i hierarkierna, om du ska tjäna miljoner som företagsledare eller sitta utanför en mataffär och förnedra dig själv för småslantar.
På väg tillbaka till t-banan glider jag in på hälsokostbutiken och köper granatäppeljuice, en liten flaska för 25 spänn. Medan jag dricker upp den inser jag att en miljard människor lever på lika mycket eller mindre per dag. FN kallar det extrem fattigdom. En stor del av dem är barn, som aldrig kommer att sörpla finjuice på väg hem till en varm och mysig lägenhet i ett tryggt, svennigt bostadsområde.
Jag är ingen politiker. Jag mår illa av tanken på att bestämma över andra och har rätt svårt att inordna mig i sådana strukturer. Men framför allt blir jag extremt frustrerad över hur politiken fungerar. Självklart är demokratin viktig. Självklart har politiken betytt enormt mycket för hur vårt land ser ut i dag. Sverige lyfte sig från ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikaste på mindre än ett sekel och tack vare en för tiden radikal fördelningspolitik blev efterkrigstiden den tid då ett av historiens mest jämlika samhällen växte fram, ändå var det ett strängt klassamhälle. Nu är det mesta raserat.
Det är det som gör mig förbannad. Med alla goda ideal borde världen inte se ut som den gör.
På ett plan är vi alla fria. Makthavarna, oavsett om de är ekonomiska, politiska eller religiösa, är alltid i minoritet. I vår del av världen behöver de inte ens använda särskilt mycket våld för att hålla oss på plats. Vi skulle, rent teoretiskt, kunna förändra samhället radikalt, bara genom att snacka med varandra.
När jag ser min egen spegelbild i tågets fönster vet jag inte om mina rosiga kinder beror på skam eller kylan jag nyss lämnat.
Solen är tillbaka. Dags att så chili.
Jävla snuva.
