László Gönczi har varit Indien och berättar om sina intryck och upplevelser. Har du också tankar och texter som du vill sprida till Syres läsare? Välkommen att skicka dem till malin.bergendal@tidningensyre.se!
Konceptet var att en gång i livet få sitta under Himalayas vita toppar och lyssna på bäckens porlande och klangen i en tempelklocka. Vi fyllde jämnt, både jag och min fru Karin, så vi hade fått en resa i present.
Landning i New Delhi, ett stinkande gytter där bilarna forcerar filindelningen med tutor, bucklor och en enorm anpassningsskicklighet. Det går att korsa dessa gator om en bara ger sig fan på att en ska över. Fattiga, trasiga, smutsiga kvarter fyllda med nya byggställningar, bazarträngsel i gamla stan. Getter, rickshaws, motorcyklar, folk och mera folk, grönsaksstånd, begagnade bildelar, tyger, kryddor – de finaste i Orienten utlovas – sopeldar för värmens skull och vackra, ja, färggrant vackra tyger och saris.
Men Himalaya var det ju. Försenat nattåg till Potankhot. Nu var vi verkligen vid Himalayas strand. Det steg fort upp till 2 000 meter i en huvaligen vilken vådlig taxifärd i mörker. Framme i McLeod Ganj, säte för exiltibetanerna med Dalai Lama i spetsen. Charmig liten stad där topparna kikar fram när inte vinterdimmorna höljer in avstånden. Höstens torka lämnade endast sopbemängda bäckbottnar öppna, men resten av stämningen var där.
Munkarnas kåpor, templen och klingandet. Oväntat med fräcka apor på besök. Även tibetanska andligheter verkar ha en världslig ådra. Kelloggs, Fanta, dollarsedlar, indiska kex, grönsaker, plastprylar, ja, allsköns allt hade lämnats som offergåvor i det heligaste. Tanken baxnar, naiviteten sprudlar.
Vi såg mycken naivitet, pastellfärgade tempel, guld, badlekar i fotsida dressar, selfies och gruppfoton. Till och med jag skulle vara med på folks bilder – en sinnebild av deras favoritguru eller bara ett främmande bildkap? Sandfigursbygge, folkskaror strosande i timmar i väntan på ett enkelt men fylligt fyrverkeri, andefattigt bonka-bonka på trummor i tropp. Naivt eller snarare livsglädje med lagom resursförbrukning?
Som den naturligaste sak i världen hamnade vi i Auroville på sydostkusten (www.auroville.org). Auroville, en samfällighet med egen förvaltning och 2 100 invånare, har i stort sett basinkomst, dispositionsrätt istället för äganderätt, återinvestering, fri arbetstid, ekologisk utgångspunkt. Den ideologiskt förankrade entreprenören, norskan Britt, visade hur det kan gå till att vara en god utvecklare och en god arbetsgivare. Eftersom aurovillianerna har högre utbildning än de övriga hantverkarna görs det ofta skillnad mellan dem. Känns frågor om återinvestering av vinster igen? Frågor om tillväxt i lokala företag, frågor om hur fler kan flytta in utan socialt kaos? Vi hade velat stanna kvar längre där – under vintern när vädret är rimligt.
Från torr stäpp till blomstrande skogslandskap med ekologisk bebyggelse och odlingar. Är det en sekt? frågar någon. Inspiratörer till allt detta var den andliga visionären Sri Aurobindo och hans andliga medarbetare, kallad Modern. Även om källan är andlig behöver inte projektet vara det, men bygger man en jätteguldboll för meditation och ceremonier och kallar den för Matrimandir, ja då blir det nog en sekt. En sekt som föder mycket gott.
Även Auroville har att hantera en kultur med gott om mutor, enorma klasskillnader, problem med ”valutabalansen” – de kämpar med egen ”inhemsk” pengamarknad. Leva utan polis och straffväsende har sina sidor, men en mutad polis är inte givet bättre.
Keralas varma sandstrand, flödet av parasoller, meterhöga vågor och allehanda hotell är något annat. Med svenska pengar växlade till rupier kommer en långt, om en nu lyckas få tag på dessa åtråvärda sedlar som staten drog in för att trycka nya. Långa köer eller guds försyn var det som gällde. Men å andra sidan hade de många gudar och helt klart var Mammon en av dem. Någon konstaterade att ingen var så fattig så det inte fanns andra fattigare, längre ner i rankningen, redo att betjäna. Men en dum svensk som jag betalade ofta flerfalt det gängse priset. Är det värt att argumentera om någon tia?
Vi har sett mycket, upplevt mycket, och det är ändå bara ett mikrofragment. Indien ligger kvar där med sin storhet, sin mångfald, sin wilderness, sina tigrar och elefanter, i väntan på att bli sett.
