I onsdags meddelade Stefan Löfven att gränskontrollerna vid svensk-danska gränsen ska förlängas med ytterligare tre månader. Kontroller som drabbar många och inte bara flyktingar som hindras från att söka asyl. I förra veckan utsattes Zaire Kanat Yildirim från Huddinge och hennes familj för kränkande behandling och polisen medger nu att en del olämpliga personer har rekryterats som gränskontrollanter.
De tillfälliga gränskontrollerna togs i bruk september 2015 och har inneburit en rad utmaningar för svensk polis. Mycket rör logistiken, men även att förvandla polischefen Dan Eliassons ledord om ”medmänskligt perspektiv” till praktik.
– Riktlinjerna är tydliga. Jag har varit med från början och sett hur gränskontrollerna gick från att vara en lokalpolisiär uppgift till att omfatta polisenheten på nationell nivå. Vi lägger stort fokus på att lära ut regelverket, och med där finns interkulturell kommunikation och ett medmänskligt perspektiv, säger Ewa-Gun Westford, pressansvarig för gränskontrollen Region Syd, till Syre.
Inrikesminister Anders Ygeman skrev i en rapport från regeringen till EU-kommissionen den 19 januari att gränskontroller fortfarande är nödvändiga för att bemöta ”det allvarliga hot mot säkerheten som fortfarande finns”. Gränskontrollerna har medfört en kraftig minskning av antalet asylsökande och har dessutom medfört problem för pendlare, särskilt i Öresundsregionen.
Andra vittnar om en hotfull stämning och misstänksamhet, fastän de är svenska medborgare.
Zaire Kanat Yildirim från Huddinge, myndighetsjurist och lokalpolitiker för Miljöpartiet, besökte nyligen Danmark för en examensceremoni och återvände till Sverige via Helsingborg. Där väntade ett bryskt bemötande från gränspolisen trots att samtliga i sällskapet, däribland två barn, är svenska medborgare och hade med sig sina pass. De blev tillsagda att stiga ur bilen, separerades och förhördes. Barnen frös och började gråta och Zaire bad polisen om en förklaring om varför de hölls kvar, men blev istället beordrad att vara tyst.
– De tog inte hänsyn till barnen som var väldigt oroliga och rädda. De varken förklarade något eller försökte göra något som lugnade dem, säger hon till Syre.
De fördes vidare till en lokal och förhördes vidare. Var sällskapet kom ifrån ”ursprungligen” var av särskilt intresse för gränspolisen.
– Jag upplevde det som obehagligt och det var svårt att inte uppleva det som ett mått på min potentiella kriminalitet. Kontrollerna skulle inte bli etniska markörer, men de blir uppenbarligen det om man ställer den frågan under en gränskontroll, säger hon.
Huruvida det är lämpligt att fråga svenska medborgare om vart de eventuellt skulle komma ifrån ”ursprungligen” är ”en komplex fråga”, enligt Ewa-Gun Westford:
– Det viktigaste är att du har giltiga resehandlingar. Men vi har haft folk [anställda] som inte håller måttet.
Behovet av nyrekrytering av hundratals nya anställda inom gränspolisen har lockat olämpliga personer till verksamheten, medger hon men tillägger att systemet nu är på plats.
– I september 2015 hade Region Syds gränsstationer totalt ett 80-tal anställda, i dag är de över 330. Och inte alla håller måttet, alla har inte samma grundsyn.
Är det ett problem?
– Det är regelverket som styr. Vi ska genomföra det uppdrag vi har fått, och i slutändan ramlar det ner på enskilda tjänstemän.
Att individer med giltiga resehandlingar pressas kring utseende och etnicitet är olyckligt, menar Westford:
– Har enskilda personer känt sig kränkta och illa behandlade är det något vi absolut ska reda ut, annars gnager det alldeles i onödan.
Ewa-Gun Westford tror dock att människor är mer ”lättkränkta nuförtiden” och tillägger att särskilt gränskontrollanter får ta ”mycket skit”. I det enskilda fallet med kontrollen av Zaire Kanat Yildirims sällskap motiverades den bryska behandlingen med att det ”ofta är flyktinggrejer” vid gränsen.
Sällskapet fick en ursäkt men Zaire är inte säker på vad polisen egentligen bad om ursäkt för.
– Jag har fortfarande ingen aning om varför det inte räckte med att vi räckte ut våra pass och de gjorde en rutinkontroll av passen. Jag har ingen aning om varför vi skulle bli förnedrade, vara tysta och stå ute i kylan och sedan förhöras. Den motiveringen fick vi aldrig och vi vågade faktiskt inte fråga efter den heller, säger hon.
