Vårt ojämlika samhälle, del 1: Hur kommer det sig att samhället blir alltmer ojämlikt? Och hur påverkar klyftorna utvecklingen? På veckans och nästa veckas Under ytan gör Christer Sanne en genomgång av tre ekonomers analyser som efter en tid i rampljuset försvunnit i medias ständiga nyhetsjakt. Han börjar denna vecka med Thomas Pikettys människonära perspektiv.
Två 2000-talsböcker om vårt ojämlika samhälle står ut som särskilt viktiga: Thomas Pikettys Kapitalet i det 21 århundradet och Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Pickett. Och de hänger ihop som ler och långhalm: Piketty beskriver ojämlikheten och Richard Wilkinson/Pickett visar vad den leder till. Båda är dessutom utpräglat ”praktiska” eller ”evidensbaserade” för att använda en modeterm – snarare än teoretiska. Efter en tid i rampljuset sjönk de tillbaka i medias ständiga nyhetsjakt. Det ska jag försöka råda bot på i två artiklar – denna om Pikettys historieskrivning och huvudbudskap och en kommande om vad ojämlikheten betyder och vad Piketty vill göra åt den.
Pikettys bok är på nästan 700 sidor (det finns kortversioner, till och med en serie, Piketty på tre röda) men att läsa honom är en upplevelse eftersom han både bjuder in och bjuder till: han tar upp alla frågor du haft (och några till) och anstränger sig sedan att beskriva och förklara genom att vrida och vända på sitt material. Det är idérikt och fascinerande. Samtidigt är han ödmjuk nog att säga att detta är bara början och inbjuder till mycket grundligare studier. Dessutom lyckas han lyfta fram storleksordningar och översiktsvärden som gör saker begripliga – här skiljer han sig från många journalister som slirar mellan miljoner och miljarder!
Klyftorna ökar
Det handlar om människor, rika och fattiga, men han fokuserar på de rika. Att dessa sedan agerar via företag och finansiella institutioner är underförstått. Men istället för att hacka på fuskande företag och fifflande banker tycks han vilja säga att makten och ansvaret trots allt ligger hos dem som äger tillgångarna. Bokens huvudbudskap är att eftersom kapitalet ökar fortare än tillväxten/lönerna så kommer kapitalägarnas inkomster att dra ifrån. Klyftorna ökar. Avkastningen på kapital har under överskådlig historisk tid – flera hundra år – uppgått till 3–4 procent per år. Den ekonomiska tillväxten har däremot växlat. Före industrialismen var den nära noll. Under 1800-talet och fram till andra världskriget var den 1–2 procent per år. Under andra halvan av 1900-talet var tillväxten betydligt högre, 3–4 procent, men sedan har den fallit igen. Lönerna har i stort sett ökat i takt med tillväxten, även om deras andel av nationalinkomsten fallit sedan 1970. Detta är historiska trender – absolut ingen naturlag. Piketty betonar att det bara är något vi kan konstatera. Men samtidigt menar han att denna utveckling är moraliskt ohållbar och dessutom kan leda till svåra spänningar i samhället.
Fartblindhet
Med kapital menar han allt som kan handlas på en marknad. Det utesluter ”humankapital” (men han gör ändå en analys av den amerikanska södern före inbördeskriget där slavarna utgjorde en tredjedel av kapitalet). I dag utgörs kapitalet till ungefär hälften av fastigheter och hälften finansiellt kapital.
Ojämlikheten förstärks av att löneklyftorna också ökar. Meritokratiska förklaringar brukar hävda att superlönerna är befogade därför att några är så duktiga men Piketty pulvriserar dem; snarare beror de på en fartblindhet där de privilegierade sätter löner åt varandra. Superlönerna i USA går i huvudsak också till näringslivet – artister och sportstjärnor står bara för 5 procent av den högst avlönade tusendelen.
Ojämlikheten ökar också, menar Piketty, därför att många inte behöver hela sin kapitalavkastning för att leva väl; resten kan ackumuleras som nytt kapital som ökar avkastningen ytterligare osv. Detta gäller dock inte gemene man som bara har pengar på ett bankkonto. Sådana ger som bekant dålig avkastning. För att komma upp i den genomsnittliga avkastningen måste man spela i en högre division, med aktier och andra finansiella tillgångar. Och ju större kapital, desto mer rådgivning och hjälp kan man kosta på sig. Därför blir avkastningen procentuellt ofta störst för de rikaste – Piketty visar mycket elegant att amerikanska universitets fonder ger högre avkastning (procentuellt) ju större de är. Harvard betalar 100 miljoner dollar i förvaltningskostnad, ingen liten slant för finansexperterna men en struntsumma jämfört med universitetets 30 miljarder dollar i fonder.
Mest till de rika
Pikettys bok är framför allt en historisk översikt som sveper från tiden för franska revolutionen – då Frankrike införde en radikal skattepolitik som avkastat en utmärkt statistik – till år 2100. Kort sagt visar han att kvoten kapital/nationalinkomst i Europa var ganska konstant, cirka 6–7, fram till första världskriget även om innehållet i kapitalet skiftade, från huvudsakligen land till industrikapital och fastigheter.
Världskrigen och mellankrigstiden ledde sedan till en väldig kapitalförstöring så att kvoten föll till omkring 3 (jag följer Pikettys exempel med avrundade siffror; detaljerna och variationer mellan länder beskrivs i boken). Efter 1945 följde några decennier av välfärdsbygge med fortsatt låg kvot. Men sedan 1980-talet – läs Friedman-Reagan-Thatcher-epoken – har den stigit kraftigt och närmar sig nu nivån från ”la Belle Epoque” före 1914.
Rikedomens fördelning har också ändrats kraftigt. I det gamla samhället ägde överklassen – 1 á 2 procent – ungefär 90 procent av kapitalet. Hundra år senare har den fått dela med sig till en besutten medelklass medan halva befolkningen saknar förmögenhet. Den rikaste tiondelen har dock fortfarande cirka 70 procent och bland dessa äger den rikaste hundradelen hälften (35 procent). Medelklassens förmögenhet består mest i form av fastigheter; den vanliga föreställningen att en stor del av kapitalet numera skulle vara kollektivt ägt i pensionsfonder har inget stöd i Pikettys material.
”I det gamla samhället ägde överklassen – 1 á 2 procent – ungefär 90 procent av kapitalet. Hundra år senare har den fått dela med sig till en besutten medelklass medan halva befolkningen saknar förmögenhet. Den rikaste tiondelen har dock fortfarande cirka 70 procent och bland dessa äger den rikaste hundradelen hälften (35 procent).”
Omsatt till inkomster kan man konstatera att 60 procent av tillväxten i USA de senaste 30 åren tillfallit den högsta procenten. Den högst avlönade tusendelen kunde till och med höja sina inkomster från 2 till 10 procent av totalinkomsten (motsvarande data från Sverige är 1 resp 2 procent). Resten räckte bara till 0,5 procent löneökning per år för 90 procent av löntagarna. När köpkraften stagnerade chansade många av dessa istället på banklån från avreglerade och skrupelfria banker. Det var att be om en finanskris!
”I det gamla samhället ägde överklassen – 1 á 2 procent – ungefär 90 procent av kapitalet. Hundra år senare har den fått dela med sig till en besutten medelklass medan halva befolkningen saknar förmögenhet. Den rikaste tiondelen har dock fortfarande cirka 70 procent och bland dessa äger den rikaste hundradelen hälften (35 procent).”
Före 1913 bestod en del av kapitalet – 1–2 gånger nationalinkomsten av totalt 6–7 – i Storbritannien och Frankrike av tillgångar i andra länder. I så måtto ägde Europa världen. Men vem kommer att äga oss i framtiden? De nationella snedbalanserna är borta: sånär som på någon enstaka procent ägs varje lands tillgångar av dess invånare. Och alla offentliga fonder (som till exempel den norska oljefonden) äger fortfarande bara 1,5 procent av världens tillgångar; lika mycket äger världens miljardärer. Framtiden är mer oviss. På kort sikt är farhågan att miljardärerna – eller Kina – ska ta över världen ofta överdriven. Så länge det saknas motkrafter kan dock deras – kanske främst miljardärernas – andelar bli betydelsefulla i nästa generation.
Balzac och Austen
Många läsare av Piketty har störts av att han blandar in klassisk litteratur som beskriver levnadsförhållandena i den gamla tiden – mest Honoré de Balzac och Jane Austen. Men under 1800-talet fanns ingen inflation. Därför kunde författarna sätta siffror på sina figurers ekonomiska förhållanden. Läsarna var väl förtrogna med hur stort kapital man behövde för att leva ett anständigt överklassliv (med en räcka tjänare av olika slag) för 200 år sedan – enligt Austen krävdes någonstans kring 20–30 gånger medelinkomsten.
I det gamla samhället spelade också arv en mycket stor roll. Inte bara i romanerna – som ju ofta handlade om hur man gör ett gott (äktenskaps)parti – utan också i verkligheten. Piketty räknar med att 20–25 procent av alla inkomster kom från arv. Den andelen sjönk sedan kraftigt. Som lägst var den 5 procent i mitten av 1900-talet. Då kunde man i toppen av samhället för första gången i historien leva lika gott på lön som på arv. Många föreställde sig också att den godtyckliga ojämlikheten med ärvd förmögenhet tillhörde gångna tider. Det var fel. Ärvda pengar är på väg att bli lika viktiga som de var på Balzacs och Austens tid.
Människonära perspektiv
Det finns något gammalmodigt och hedervärt över Pikettys ambition att granska människors ekonomiska relationer i samhället. Samtidigt manar hans resultat till nya tag – jag återkommer till det i nästa artikel. Tyvärr trampar den ekonomiska debatten på i gamla fotspår. Många ekonomer tycks vilja gå runt eller ifrågasätta hans resultat. Kanske för att de är obekväma, men också för att han ger akademiska ekonomer några rejäla kängor. Men det behövs en fördjupad debatt kring frågor där Piketty är ganska ytlig, till exempel varför avkastningen på kapital tycks fortsätta att vara så hög att klyftorna växer mellan löntagare och kapitalägare, trots de låga räntorna.
De som oroar sig över de transnationella företagens framfart och TTIP eller Kinas tillväxt eller miljö- och hållbarhetsfrågor borde också införliva hans människonära perspektiv i sådana frågor.
Christer Sanne är samhällsforskare (docent emeritus från KTH) och författare till Arbetets tid (1995) och andra böcker om arbetstid samt Keynes barnbarn (2007) och Hur vi kan leva hållbart 2030 (Naturvårdsverket 2012).
